Nu har jag varit hos läkaren. Det var tyvärr inte Dr House (bilden). Jag undrar vad han skulle ha sagt till mig, Dr House? Nej, det var min vanliga läkare idag, henne som jag haft i ungefär tio års tid nu.
Jag sov dåligt i natt. Vaknade till varje timme, kändes det som. Men jag tog mig till mötet hos läkaren. Och fick tid för ett nytt möte; med en rehabsamordnare. Min läkare tyckte det var lika bra med det mötet också för Försäkringskassans skull.
Enligt min läkare tar det ovanligt lång tid för mig att få beslutet från Försäkringskassan. Om jag får ett negativt beslut tyckte hon att jag ska överklaga det. Hon sa att det räcker att stryka ett streck över beslutet och skriva att jag inte accepterar det. Då började jag gråta när hon sa det, tårarna bara rann helt omöjliga att stoppa. Och jag kände att trycket i mitt bröst lättade en stund.
Min läkare berättade att hon bara varit med om en enda utförsäkrad som fått permanent sjukersättning godkänd. Det är i princip omöjligt att få permanent sjukersättning med de nya reglerna i sjukförsäkringen.
Hon sa flera gånger till mig "så mycket som du har försökt", "så mycket som du har blivit utredd". Och, ja, kanske är det så med mig, jämfört med andra. Jag har ju ingen annan än mig själv att jämföra med. Hon jämför ju mig med andra som hon sjukskrivit genom åren. Men jag är den jag är. Jag har egentligen aldrig slutat hoppas på att om inte bli helt frisk, så i alla fall bli bättre så småningom.
Läkaren funderade över att skriva ut anti-depressiv medicin till mig. Men jag tycker inte jag behöver det, inte än i alla fall. Senast jag fick det var 2003. Jag minns att jag blev helt passiv, orkade ingenting, kunde inte tänka och kände inte en enda känsla, det var bara alldeles tomt inuti mig. Sen så kan jag ju inte veta vad som berodde på depressionen och vad som berodde på medicinen.
Men än så länge kan jag hitta på saker att göra och jag kan skratta och skriva. Så själv tycker jag inte att jag är deprimerad. Mera normalt nedstämd på grund av den ovissa situationen jag lever i just nu.
Det är en del i att vara människa, att reagera på stress och press.
Och jag är en människa. Ingen robot.
Imorgon är det dags för nästa möte. Hos Försäkringskassan.
Jag tänker gå dit med en känsla av lugn och värdighet.
Fullkomligt riktigt Anna-Karin, att neka till skadliga mediciner.
SvaraRaderaDet är livsfarligt att kemikaliskt påverka hjärnan. Och se vad styrd
"hjärntvätt" kan ställa till med och New-Ages flummighet. Money-money.
Jag tänker på dig i morgon, när du med lugn och värdighet möter upp hos FK
(I rullstol vore knappast passande! :) Kram fr Kalle
Ja, det där med medicin eller inte. Min läkare tjatar också på mig, men jag tycker som du - klart man reagerar på stress och press, det går väl inte att medicinera bort? Då blir man ju en robot. Håller tummarna för dig i morgon. Men jag förstår att det är kämpigt.
SvaraRaderaSamma läkare så länge? Unikt, eller....
SvaraRaderaIbland tvingas man tyvärr välja mellan Pest och Kolera... Ingen vill väl utsätta sig för någon slags behandling/undersökning/operation överhuvudtaget, om det inte är absolut nödvändigt :/
Självklart är du lite extra i mina tankar i morgon! VARM KRAM!
Kalle: Just nu känner jag inget behov av att äta anti-depressiv medicin. Men det finns stunder i livet när man behöver det som människa.
SvaraRaderaJag känner tacksamhet att de medicinerna finns för de som befinner sig i depression. I början när jag blev sjuk fick jag prova ett mindre antal olika anti-depressiva mediciner. Jag fick också sömntabletter eftersom min sömn försvann helt under ett par månader. Men inget hjälpte. Trots sömntabletterna kunde jag inte sova, jag var uppe och vandrade hela nätterna, fick ingen ro i kroppen eller själen.
Detta är typiskt när det handlar om utmattningsdepression, de vanliga medicinerna för depression fungerar inte på oss som får utmattningsdepression. Och enligt min läkare igår har man fortfarande inte hittat någon ny medicin som fungerar.
Jag önskar att man skulle kunna hitta en medicin som i alla fall lindrade, för det är fruktansvärt plågsamt att drabbas av utmattningsdepression. Det är som att få en stroke, samma delar i hjärnan drabbas. Men man får ingen hjälp, för man vet inte vad man ska göra.
Idag vet man i alla fall mer än man visste för tretton år sedan. Man vet att meditation, KBT och yoga, motion, t ex hjälper till att läka ut utbrändheten/utmattningen. Men det tar mycket lång tid och ingen kan säga hur lång tid det tar. Det är helt individuellt.
Sedan kan alla medicin missbrukas, också anti-depressiva, så klart. Jag tänker också på min mamma som hade "vanliga" depressioner innan man hade anti-depressiv medicin. Hon fick andra, riktigt otäcka behandlingar, elchocker, insulinbehandlingar. Den tiden vill jag verkligen inte ha tillbaka, mentalsjukhusens tid, usch.
Tack för att du tänker på mig, Kalle.
Med lugn och värdighet, så ska jag möta min handläggare på FK idag. Och så önskar jag att jag själv ska bli bemött.
Stor kram
Cathrin: Läkarna vill hjälpa och det de har att erbjuda är ofta anti-depressiv medicin eller lugnande. Men har man fått en utmattningsdepression är det typiskt att just den anti-depressiva medicinen hjälper inte. För mig har den inte hjälpt, tyvärr. Den tiden jag åt den, ett halvår, så blev jag inte bättre på något sätt. Jag önskar att det en dag finns mediciner mot utmattningsdepression. Eller ännu hellre, att vi en dag har ett samhälle där vi inte blir utmattade.
SvaraRaderaSedan är så klart allt det här individuellt, med mediciner. Jag kan bara skriva om hur jag själv upplevt det. Jag fick prova några olika i början när jag blev sjuk, men det fanns inget som hjälpte, tyvärr.
Det som hjälpt mig är KBT, yoga, meditation och motion. Och bloggandet faktiskt. :)
Stor kram
Gökboet: Jag har haft två läkare under hela min tid som sjukskriven. Den första kändes inte rätt för mig, jag kände mig ofta kränkt, så när jag blev stark nog, bytte jag till den läkaren som jag har idag. Vi känner varandra väl nu, efter alla dessa år. Jag litar på henne, jag känner att hon förstår mig och vill mig väl.
SvaraRaderaNär det gäller mediciner så talar jag bara om mig själv när jag skriver. Det är bra att det finns anti-depressiv medicin när man drabbas av en djup depression. Sedan kanske man också behöver någon att tala med samtidigt för att bli så bra som möjligt. Tyvärr hjälper inte anti-depressiv medicin när man drabbats av utmattningsdepression. Kanske har man en dag en medicin som hjälper, det önskar jag.
Tack för att du tänker på mig, det är stort.
Allt gott till dig!
Stor kram