Om man känner sig lite vilsen i världen och kanske lite ensam och lite sorgsen, kan man fundera över vad man tyckte om att göra när man var liten och börja göra de där sakerna igen. Så kan man hitta till den man egenligen är längst där inne.
I alla fall om det stämmer som coachen Elizabeth Gummesson berättar om i senaste numret i Tara. Hur som helst, antingen det fungerar eller inte, så fick hennes tankar mig att börja fundera över vad jag tyckte om att göra när jag var liten.
Det var mycket som jag tyckte om att göra när jag var liten, säkert mer än vad jag minns. Här är i alla fall en del av det som jag tyckte om att göra. Vad tyckte du om att göra när du var liten?
När jag var liten tyckte jag om
att springa i skogen
hoppa över stenar
klättra i träd
spegla mig i vattenpussar
plocka blåbär i skogen
fiska
plocka blommor
fånga fjärilar med fjärilshåv (fast jag släppte dem alltid)
fantisera
leka med kompisar
leka mamma, pappa, barn
gunga högt ...
sparka av mig trätofflorna när jag gungade som allra högst för att se hur långt bort de skulle hamna.
När jag var liten tyckte jag om att
leka med dockor
leka postkontor
leka kurragömma och tafatt
leka att jag var Pippi Långstrump
göra tidningar och sälja
skriva sagor och dikter
skriva kärleksbrev till den fräkniga, söta, lockhåriga killen i klassen
rymma
gömma mig så ingen hittade mig
krama min mamma, pappa och min lillebror och alla andra som jag älskade så mycket.
leka i lekstugan
åka spark
cykla
klä mig i underklänning och dansa
leka att jag var en balettdansös
leka skola och vara fröken
spela teater
vara med djur.
När jag var liten tyckte jag om att
äta godis
dricka läsk
äta glass
äta köttbullar med lingonsylt
äta blodpudding med lingonsylt
lyssna på musik
sjunga
få paket
gå i söndagsskolan
överraska
busa
spela piano
rita och måla
läsa böcker
gå på kalas.
Allt i vilken som helst ordning eller ingen ordning som helst.
Ibland längtar jag efter att möta den lilla flickan jag var en gång någonstans på en gata. Leka med henne. Prata med henne om vad hon funderar över, hur hon har det. Få henne att skratta tills hon kiknar.
Fast det är inte på någon gata som jag hittar den lilla flickan jag en gång var. Det är inom mig själv jag kan hitta henne ibland. Hon är kvar där. Ibland kommer hon fram en stund. Hon är busig, väldigt glad och fantiserar mycket. Hennes mun är nästan rektangulär när hon skrattar. Hon skrattar så stort att man nästan bara ser ett enda stort skratt i hennes ansikte när man tittar på henne.
Den lilla flickan som jag var en gång, var en riktigt glad liten unge med massor av drömmar och full av tillit till människorna nära henne.
Underbart - och jag känner igen mig i allt utom just lekstugelekandet.
SvaraRaderaDet var bara en het dröm att få äga en egen lekstuga men jag gjorde vad jag kunde för att hitta substitut.
Kojor byggdes överallt!
Tack.
Mångmamma, tack för att du läste och för det du berättar.
RaderaJag har bloggat om lekstugan jag hade när jag var liten. Sök på "lekstuga" här i min blogg så tror jag att det inlägget ska dyka upp.
Min lekstuga som jag hade när jag var liten finns fortfarande kvar i trädgården till huset där jag bor idag som vuxen. Den har flyttats ett par gånger och är en mycket speciell liten lekstuga. Kanske 70 år gammal. Tillverkad av min farmors bror en gång i tiden.
Trädkojor och andra kojor gillade jag också att vara i när jag var en liten flicka.
Kram
Anna-Karin
Oj så mycket du minns från du var liten, jag minns inte vad jag gillade att göra . Det sitter långt inne. Nog är du dig lik sen du var liten ;)
SvaraRaderaTänkte fråga hur set går för din dotter som springvikarie ? Det kanske är lättare när man inte har små barn själv som ska lämnas på dagis först ? Hoppas att det går bra iaf och att hon får vara på samma ställe ibland för det blir slitsamt i längden att fara runt.
Kram från Carola
Tack, Carola, ja, jag minns mycket från när jag var liten. Jag minns ännu fler saker som jag gillade att göra än de här, det poppar upp nya saker i mitt huvud hela tiden.
RaderaNu kring jul har min dotter inte haft något jobb inom barnomsorgen som springvikarie. Hon börjar söka efter utbildningar nu, inom andra yrken som hon funderat över. Hon håller på att hitta sin väg i livet, det får ta den tid som det tar, tänker jag.
Kram
Jag var inget bekymmerlöst barn, men ändå fanns det mycket som man tyckte var kul som man inte kan göra nu som t ex hoppa rep (fast det kan man kanske?), samla på bokmärken och rita och bygga kojor under köksbordet. Jag fantiserade också mycket. Det saknar jag. kram C
SvaraRaderaCathrin, åh, hoppa rep! Tack för att du påminde mig, det älskade jag att göra! Och att hoppa med sådant där gummiband mellan benen, man stod två mitt emot varandra och en hoppade. Minns du? Jag kommer inte ihåg vad man kallade det, hoppa twist, kanske?
RaderaSamla på bokmärken, ja, det gillade jag också mycket. Jag har kvar två-tre bokmärkesalbum fortfarande från när jag var liten. Det är många änglar, blommor och djur bland mina bokmärken, vet jag.
Kram
Cathrin, jo, förresten, visst kan man hoppa rep också som vuxen. Jag känner en äldre kvinna som ser så bra ut, som är så glad och som har sån kondition. Jag frågade henne på hennes 70-årsdag hur hon höll formen, gick hon på gym eller? - Nej, svarade hon. Jag hoppar hopprep. ;)
RaderaSå det är bara att sätta igång och hoppa. Bra att ha på sig stötdämpande skor, tror jag. ;)
Kram
Alvfe sa
SvaraRaderahärligt att längta och söka den kontakten.. och att få se att du liknar dej
att drag i ditt ansikte finns kvar från det tidiga fotot..
är det just i de sköra ögonblicken i livet som den vi en gång var ..kan komma närmast oss ?
att vilsenkänslor kommer då vi behöver återknyta.. ?
stunderna vi tappar bort henne
Alfve, visst kan man se vissa drag från mig som liten i mig fortfarande. Det kan jag själv också se på fotona här i min blogg.
RaderaDu skriver så vackert här i min blogg, om de sköra ögonblicken när den vi en gång var kommer närmast oss. Om vilsenkänslor som kommer när vi behöver återknyta. Underbart formulerat och så tror jag att det är, Alfve. Tack för de fina orden.
Så fint att leta efter den lilla i sig när man tappat bort henne. Det är viktigt, tror jag.
Allt gott till dig!
Kram
Det är viktigt för oss vuxna att plocka fram vårt inre barn ibland. Det kan vara svårt men hon/han finns där och LÄNGTAR så att få komma ut :-))
SvaraRaderaKram
MariLou
MariLou, visst är det viktigt att vi minns vem vi en gång var.
RaderaSom någon vis kvinna en gång svarade på frågan hur gammal hon var: "Vad vill du att jag ska svara? 4, 14, 40 eller vad? Jag har alla mina åldrar i mig."
Kram
Det var inte tid med så mycket lek på en bonnagård. Roligast
SvaraRaderavar att få ett ark ritpapper och penna. Jag rita allt. Hunden var
svår, stod aldrig stilla. Karikatyrer rita jag av militärkompisar.
En bild på en sergeant sålde bra. Pengarna gick till bion.
Om man bara har
en penna och ett papper,
då kan man trivas.
Nog skulle vi haft roligt och lekt bra tillsammans Anna-Karin,
säkert skulle jag ha snickrat några dockmöbler åt dig. :)
Kalle, du hade inte mycket tid till lek på bonnagården. Då önskar jag att du har haft mycket tid till lek andra gånger i ditt liv. Härligt att du gillade att rita och att du t o m fick in pengar på det när du gjorde lumpen.
SvaraRaderaNär jag var liten ritade jag mycket. Som vuxen ritar jag inte lika mycket, det har blivit skrivandet som jag fastnat för. Fast jag har målat akvarell och porslinsmålning som vuxen, det är ju också ett sätt att rita, tänker jag nu.
Penna + papper = trivsel = sant :)
Dockmöbler, det hade jag verkligen gillat när jag var liten, Kalle.
Kram