Mamma sitter i fåtöljen vid fönstret på sjukhuset när jag kommer in till henne. Hon tittar i en bok med blommor som jag hämtat åt henne i bokhyllan i matsalen häromdagen.
"Vet du, jag har tänkt så mycket på blommor", säger mamma, och tittar på mig. "På tussilago ... gullvivor ... vitsippor ... och vad heter den där blomman nu igen, den tänkte jag så mycket på ...".
Mamma vilar sig, blundar och tänker.
"Liljekonvalj", säger mamma, tittar upp och ler. "Liljekonvaljer tänkte jag på. Hur de doftar. Och på björkarna, hur vackra de är när de slår ut, hur klibbiga de små gröna bladen är. Jag tänkte på de där rosa blommorna som växer i skogen, vad är det de heter?".
"Menar du linneorna, mamma", försöker jag.
"Nej, inte linnea, en annan liten rosa blomma, fast jag minns inte namnet".
Du klarar inte att stå på dina ben nu. Klarar inte att gå på toaletten själv. Du äter nästan inget alls, säger personalen. Dricker nästan inget alls längre heller. Bara små, små klunkar.
Jag tar en liten, liten bit av kanellängden när det är fika och räcker den till dig.
"Nej", säger du bestämt.
Fast du längtar efter en apelsin. Jag ber personalen om en och de skär den i klyftor åt dig så att du kan suga i dig saften.
Du vill leva. Fast du vill inte äta. Kanske kan du inte äta längre, kanske är det något inuti dig som gör att du inte kan det. Ingen vet. Inte jag, inte läkarna. Du har i alla fall inte ont, säger du.
"Det är inte lätt när det blir så här", säger sköterskan och lägger armen om mig när jag lämnar geriatriska avdelningen efter timmarna där.
Det gör så ont i mig att det känns som att någon skär i mig med kniv. Inget är någonsin över förrän det är över. Fortfarande har jag ett litet hopp i mig om en vändning. Det har du också, mamma.
"Du tror väl att jag kommer hem?", frågar du mig.
"Ja, mamma", svarar jag och tar mammas hand i min. "Det tror jag att du gör".
Anna-Karin,
SvaraRaderaKärleken till sin mamma är speciell och unik. Den är väl sällan spikrak utan ofta fylld med nyanser av allt från det svåra till det där speciella som en mamma är.
Själv saknar jag min mamma, mycket...
Kram Anna-Karin
Tack för dina ord till mig, justprecis. Kärleken till sin mamma innehåller många nyanser, verkligen.
RaderaAllt gott till dig och varm kram
Liv utan blommor
SvaraRaderaär som brunn utan vatten.
Nu kommer våren.
Det finns hopp Anna-Karin, Matlusten varierar. Tänk
på ”snömannen” som levde utan mat i två månader.
Får man ta hundar med sig till till sjukhus? Mimmi t ex.
Jo nu kommer våren, hon har lagt av sig vintertäcket.
Kram från Kalle.
Inget är någonsin över förrän det är över, brukar jag säga till mig själv ibland.
RaderaTyvärr får inte Mimmi följa med in på sjukhuset. Jag får se om mamma kommer till något korttidsboende eller hur det blir med det. En dag i taget är det som gäller nu.
Allt gott och kram, Kalle
Så rörd jag blir av din mammas fråga och ditt svar...
SvaraRaderaVarma mjuka och soliga hälsningar!
Tack SoF för det du skriver till mig.
RaderaVarm kram och allt gott till dig.
Jag känner av er kärlek genom dina rader och blir berörd.
SvaraRaderaKram
Tack, fina Gunilla. Tack för allt du ger av dig till mig trots allt du själv bär inom dig. Du är stark.
RaderaVarm kram och allt gott till dig, Gunilla.
Förstår att det är jobbigt just nu. Men du dokumenterar er sista tid tillsammans (eller om det vänder) så fint trots att det är kämpigt. Jag vet hur det var den sista tiden mamma var i livet. Men hon led så jag bad att hon skulle få lämna detta liv. Allt gott till er båda. kram C
SvaraRaderaTack, Cathrin. Just nu ber jag för att min mamma ska få slippa lida längre. Det går till en punkt, sedan är det enda man önskar att man ska få se den man älskar vila i frid.
RaderaKram och allt gott önskar jag dig.
Så vackert du skriver, känns som jag satt hos din mamma med. Önskar att hon fick sin matlust tillbaka. Dricker hon näringsdryck då ? Det är inte lätt när de inte vill, går inte att tvinga dem, men ändå.
SvaraRaderaJag tycker att personal borde vara proffs på sånt här ?? Men de har väl för dåligt med personal. Psykolog, får hon prata med en sådan undrar jag. Hon kan ju inte bara sitta och tyna bort ? Jag vet en person som gjorde det.
Tänker på er.
Kram från Carola
Tack, Carola, för all empati du visar med dina ord. Nej, mamma dricker inte näringsdryck. Hon har försökt fast hon får inte i sig den. Hon vill inte ha dropp.
RaderaPersonalen säger att de har försökt med alla "tricks" som de kan för att få min mamma att äta, fast att det fungerar inte i alla fall. Hon äter inte när jag försöker att hjälpa henne heller.
Igår var där ont om personal på avdelningen. Det kom ingen hur än jag ringde på klockan när mamma skulle på toaletten. Jag hörde hur det ringde i flera rum. Personalen sa själv att det var ont om folk där just då, att de hann inte med helt enkelt. Så jag fick försöka stötta min mamma till och från toaletten, fast jag kände mig orolig och spänd, för hon är så skör och kan inte hålla reda på sin egen kropp. Och jag vet inte alls hur jag ska hålla i henne, jag är rädd att jag ska tappa henne.
Just nu finns inget mer att göra än att finnas till där för henne, så är läget. Hon tynar bort, det är smärtsamt att se på. Fast jag tänker att kanske inte min mamma upplever det så som jag gör, kanske att hon är i "sin" värld och jag i min.
Varm kram och allt gott till dig, Carola. När allt är över hoppas jag att du och jag ska gå hundpromenad tillsammans. :)