Tussilago

Det är märkligt hur förlamningen i mig på morgonen släpper när jag börjar gråta. Du är i mina tankar så fort jag vaknar, mamma. Jag ser dig framför mig, längtar efter att kunna stryka din kind, ditt hår.

Igår var jag på väg att ringa till dig. Fast det kan jag inte längre. Det gör ont att veta.

Det är en vecka nu sedan du dog. Det känns som att det är tre. Så mycket som redan har hänt. Så många beslut jag har fattat. Så många tårar som fallit. Leenden när jag tittar på det sista fotot av dig i min mobilkamera, så glad att jag tog det. Där skrattar du mot mig för alltid.

Idag ska jag ringa hemtjänsten om rollatorn som du aldrig ville använda. Om larmet som du inte heller ville använda utan la i en plåtask intill telefonen i bokhyllan. Fråga var jag kan lämna tillbaka dem någonstans.

Du fick som du ville, mamma, i alla fall. Det känns bra för mig idag även om det inte gjorde det just då. Jag var så orolig, så rädd att du skulle ramla och bli liggande varje gång jag lämnade dig länge, länge. Fast du var helt säker på att du skulle klara att resa dig igen om du skulle falla omkull. Din tro på dig själv var så stark.

Jag tar hand om de sista räkningarna och pappren du lämnat. Läser i din almanacka där du planerat in tvättdagarna med hemtjänsten. Jag ser din vackra handstil, inte darrig det minsta.

Jag längtar efter dig då, minns hur du berättade om  hur du bett hemtjänsten ta med en almanacka hem från Ica-affären fast att de inte fått med sig någon. Hur du bett dem gå tillbaka och tala om att du minsann skulle ha en almanacka så trogen kund som du alltid varit där. Minns hur glad och nöjd du såg ut för att du faktiskt fick den almanacka du ville ha. Av Ica-affären. Det var inte många som kunde sätta sig på dig, mamma, det var det inte.

Jag hittar vila i sorgen i att nu ta mer hand om mig själv. De enkla sakerna betyder mycket just nu. Duscha. Äta. Ta hand om katten, lilla Mimmi och blommorna. Lyssna på musik. Tid i ensamhet. Lyssna på fåglarna som sjunger så vackert därute.

Varje dag när jag kör in till stan, kikar jag efter tussilago i dikeskanten. De har fortfarande inte kommit upp, inte där jag brukar plocka dem. Jag önskar att de finns där på din begravningsdag, mamma. Då ska jag ge dig en stor bukett tussilago som jag gjort så många gånger i mitt liv.

Jag minns att jag redan förra våren när jag plockade tussilago till dig, frågade mig själv om det var sista gången jag gav dig en bukett tussilago i mitt liv. Så blev det. I alla fall till dig som levande. I alla fall sista gången en tussilagobukett från min varma hand in i din varma hand.