I Sverige tar cirka 1500 personer livet av sig. Varje år. Det finns
länder där man har kunnat få ned antalet till nästan noll. Hur berättar läkaren och bloggaren Ludmilla Rosengren och Alfred Skogberg om i den här
länken: Nyhetsmorgon 2012-04-22.
Jag har upplevt självmord hos nära anhöriga. Jag har också själv en period i mitt liv haft självmordstankar i samband med en djup depression.
Det viktigaste av allt är att vi vågar börja tala med varandra om
självmord, i stället för att tro att vi kan tiga ihjäl problemet.
Tre viktiga frågor nämner man i länken:
1. Har du planer på att ta livet av dig?
2. Har du funderat över hur du ska göra det?
3. Har du tänkt ut när du ska göra det?
Så tuffa frågor att ställa till en människa som man ser/misstänker inte
mår bra. Fast tre tuffa frågor som kan göra skillnad mellan liv och död
för den enskilda människan.
Sprid gärna denna länken vidare i bloggar och andra sociala medier.
Det är viktigt att vi vågar talar om självmordsproblematiken. Det är
genom att våga tala om problemen, det tunga som vi kan hitta lösningar.
Jag önskar att politikerna satsar mer pengar på psykiatrin. Det har man
gjort alldeles för lite under alldeles för lång tid, tycker jag.
Det kan bli bättre. Det går att få människor att må bättre i stället för att man ska välja självmord som lösningen på sitt liv.
Det var ett bra samtal och viktiga punkter de tog upp.
SvaraRaderaJa, visst var det ett fint samtal som gav mycket att lyssna på, tycker jag.
RaderaKram!
faktiskt tror jag att nästan alla känner någon, mer eller mindre nära, som har tagit livet av sig. Själv har jag en släkting som valde den vägen då han ingen annan hjälp finns och i svåra stunder har jag väl själv snuddat vid tanken. Psykiatrin är ett skämt, många behöver hjälp - få får den. Det mesta går ju faktiskt att hitta någon lösning på. kram C
SvaraRaderaJo, så är det nog, att de allra flesta känner någon som valt att själv avsluta sitt liv. Fast det är inte så ofta som man talar om det med varandra.
RaderaTack för det du berättar om, dina egna erfarenheter, här i min blogg. Jag är väldigt och uppriktigt glad, Cathrin, att dina tankar "bara" blivit till tankar. När man har självmordstankar är det klokt att skaffa sig någon att tala med, någon som man känner klarar att stötta, att söka efter hjälp någonstans, tänker jag. Ofta kan man få självmordstankar i en livskris. Fast alla kriser och kaos går över om man kan hålla ut. Ibland behöver man hjälp utifrån för att orka igenom tunga perioder i livet. Ibland klarar man det själv. Det är min erfarenhet.
Ja, det skulle till mycket mer resurser till psykiatrin, så tycker jag också. Behovet är stort, inte minst bland de unga.
Kram