Jag åkte till mammas grav ikväll. Där såg jag ett gräsandspar och andra sjöfåglar och småfåglar. Sjön låg spegelblank. Vid mammas grav intill det stora, gamla trädet, kändes det tungt i mig.
Jag kände mig som en liten unge som ville gräva upp min mamma ur jorden med mina bara händer för att kunna hålla om henne.
Det är märkligt vilka känslor som kan komma fram när man sörjer och saknar någon som man älskar.
Så är det...
SvaraRaderaKramar om dig
Tack, fina Gunilla.
RaderaJag vet verkligen, att just du vet hur det känns.
Varma kramar till dig
Du kan väl prata med din mamma, hon finns nog med dig som en vakande ängel nu. Själv går jag aldrig till mina släktingars gravar, för mig är de inte där, utan alltid funnits bredvid mig. Min pappa har alltid haft ett vakande öga när jag kört bil tex, ibland blir jag tom trött på han ...
SvaraRaderaKram från Carola
Jo, Carola, jag pratar med min mamma fortfarande. Varje dag.
RaderaJag har ingen annan släktings grav nära där jag bor. Detta är den första graven som är så nära mig att jag kan gå till den när jag vill det.
Jag brukar tänka/känna precis som du, att de som dött är inte där längre, i graven, det är bara deras "skal" som är där.
Fast när det gäller min mamma just nu, så, ja, jag följde hennes döende så väldigt nära, så det känns faktiskt annorlunda för mig än när jag begravt andra anhöriga.
Jag har just nu en verkligt fysisk längtan efter att kunna röra henne igen, kunna ta hennes hand i min, smörja in den med handkrämen, stryka hennes vackra silvergrå lockar, se in i hennes underbara ögon och kunna höra hennes röst, tala med henne. Jag saknar hennes närvaro.
Där jag är nu kan jag inte säga att jag känner hennes närvaro. Kanske gör jag det så småningom, jag vet inte.
Kram