En märklig Mors Dag

Idag känns som en märklig Mors Dag för mig. Det är första gången i mitt liv som jag inte har någon mamma att åka och överraska med blommor.

Jag gick ut tidigt i morse i det våta gräset och plockade en bukett blommor från trädgården. Ställde dem i en vas intill fotot på mamma.

När yngsta dottern vaknat ska hon följa med mig och plantera rosa pelargoner på mammas grav.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig hur stark en människa kan vara.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att det finns något som man aldrig kan ta ifrån mig som människa vad som än händer; rätten att bestämma över mig själv och att sätta gränser för vad andra får göra med mig.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan starta om gång på gång på gång i livet. Lämna det trasiga och bygga nytt.

Tack, älskade mamma, för att du lärde mig att det verkligt viktiga i livet är de små vardagliga tingen och naturen, att det är där man hittar den stora glädjen och lyckan i livet.

Tack, älskade mamma, för att du älskade mig.

Tack, älskade mamma, för alla kakor och bullar du bakade till mig, för alla blommor du gav mig, alla pelargonsticklingar du drev upp åt mig.

Tack, älskade mamma, för att jag alltid kunde lita på dig när du var barnvakt åt det käraste jag har i mitt liv; mina barn.

Tack, älskade mamma, för att du visade mig att man kan våga ta in det nya som sker i världen så länge man lever. Till det sista andetaget.

Tack, älskade mamma, för att du gjorde allt du kunde för att ge mig glädje din sista stund på jorden, trots att du var så svag då.

Tack, älskade mamma, för att du gav mig livet.

Jag älskar dig.

För evigt.

Vila i frid, mamma.

Kram/Anna-Karin <3