En livsuppgift att vara mamma

Jag tycker att det är underbart att läsa alla kärleksfulla tankar till alla mammor här i cyberrymden idag. Det gör mig varm i hjärtat.

Alla minnen som bubblar fram inom oss när vi tänker på våra mammor.

Så klart att inte alla minnen av våra mammor är härliga minnen, ärligt talat. Mammor är också människor, med allt vad det innebär.

Mammor gör fel. Mammor kan vara elaka. Mammor kan vara trötta, orkeslösa, tanklösa. Mammor kan skada. Ibland till och med döda.

Mammor är människor.

Det är en gåva att ha fått bli mamma. En livsuppgift.

Så, ja, efter en hel dags funderingar kring ordet "mamma" och vad det innebär, avslutar jag den här Mors Dag 2012 med att tacka mina älskade döttrar, Isabelle och Linnea, för att jag fick den största lyckan av dem alla; att få bli just deras mamma.

Tack. 

Tack för allt ni har lärt mig om vad det är att vara människa. 


Tack för alla gånger ni ifrågasatt och spräckt sönder mina fördomar, mina självklarheter och fått mig att utvecklas, att mogna som människa.

Jag älskar er mer än allt annat här i världen.

En gång sov ni under mitt hjärta.

Hjärtat glömmer aldrig det. 

Jag fick en helt ljuvlig Mors Dags-bukett av yngsta dottern sent på kvällen igår. Kvistrosor, tror jag att de här vackra vita rosorna heter. Jag fick choklad och jag fick underbara sms med hälsningar från mina båda döttrar. De hälsningarna sparar jag i mitt hjärta för alltid. 

Orden från barnen man en gång sett som små bebisar och som då bara hade skrik och gny och så småningom joller att ta till när de ville uttrycka något, är särskilt värdefulla för mig som mamma. 

Jag minns hur nyfiken jag var på att få höra mina barn börja tala. Jag undrade vad de en gång skulle säga till mig. Vad de skulle berätta för mig. 

Så många ord och tankar jag har fått höra från dem redan i mitt liv. 

Jag önskar att jag får många, många fler samtal med mina nu unga vuxna döttrar.