Beslutet från Försäkringskassan

Igår ringde min handläggare från Försäkringskassan mig.

- Jag ser att din läkare anser att du ska ha permanent sjukersättning, sa hon. Det har jag beslutat om att du inte får. Din läkare anser också att du ska få bli sjukskriven till och med november i år. Det har jag beslutat om att du inte får beviljat. Jag vill också berätta för dig, att nu har det gått så lång tid att du inte längre får 80 % av din inkomst från ersättningen, utan 75 %. Det jag beslutat är att du blir sjukskriven till och med september. Du ska också fylla i en till blankett, en blankett om förlängning av sjukersättningen. Du hittar blanketten på nätet och den ska skickas till Östersund.

- Ok, sa jag. Om jag uppfattat dig rätt så är jag alltså sjukskriven till och med september nu då. Jag vill berätta för dig att jag har skickat in ansökan om permanent sjukersättning till tre fjärdedelar.

- Det har jag beslutat om att du inte får beviljat, sa min handläggare.

- Då vill jag berätta för dig att jag kommer att överklaga det den här gången, svarade jag.

- Det tycker jag att du ska göra, sa handläggaren. Så får vi se om man bedömer att läkarutlåtandet är skrivet så att du har rätt till permanent ersättning.

- Sedan, fortsatte handläggaren, ska jag också informera dig om att jag nu inte längre kommer att vara kvar på den här avdelningen och jobba med dig. Din nya handläggare är ..., ja, nu ska jag se om jag hittar det, ha, ha ... här är så många ärenden som jag ska hålla reda på, 338 stycken, så ibland vet jag inte riktigt vem som har fått vilken handläggare. Men här är det ju, din nya handläggare heter XXXX och du når henne på telefon XXXX.

Vi sa hejdå till varandra.

Jag satt kvar en stund och försökte landa i de besked som jag fått.

Inuti mig kände jag en stor tomhet, ett hål. En stund kände jag som att jag ville ge upp.

Jag vet i alla fall att jag får ersättning till och med september månad.

Jag vet också att jag blir utförsäkrad till jul igen. Förra gången blev jag utförsäkrad precis under semestertider. Det är otur tycker jag att jag blir utförsäkrad just vid de tillfällen som jag skulle behöva tid för återhämtning som allra mest. Fast det är inget som jag kan påverka.

Jag får fortsätta att leva i ovissheten och att fylla i blanketter om jag inte orkar jobba. Fast det är svårt för mig att vänja mig vid den ständiga ovissheten som det innebär att vara sjukskriven med en diagnos där ingen egentligen kan säga om eller när jag kommer att bli frisk eller friskare. Det är svårt för mig att bli friskare när jag lever i ovisshet hela tiden.

Det händer också ibland att jag undrar vem som egentligen är den "sjuke". Den som orkar arbeta i ett sjukt samhälle med omänskliga krav. Eller den som inte orkar att göra det. Är det människan som är problemet? Eller är det arbetslivet och det hårdare samhällsklimatet?

En nära anhörig till mig uttryckte något mycket klokt när jag berättade om samtalet, "Ja, men, det är ju konstigt, för du är ju sjuk och har de besvär du har antingen läkaren skriver på det ena sättet eller det andra". Och det har ju den personen helt rätt i. Tänk om Försäkringskassan hade samma insikt.

Hur än allt är och hur än allt blir, så kommer jag att så långt jag orkar försöka skaffa mig ett bra liv, trots allt. Ett bra liv så som just jag tycker är ett bra liv.

En sak kan man aldrig, aldrig någonsin ta ifrån en människa.

Hur man förhåller sig till det som inträffar i livet.


Jag känner friden lägga sig inom mig.

Acceptans. Tillit. Hopp.

Jag kramar hoppet. Än en gång.

En dag ...

En timme ...

En minut ...

En sekund ...

... i taget.

Jag andas.

Mitt hjärta slår.

Jag kan känna kärlek.

Empati.

Sorg.

Jag är människa.

Levande.

Tack.