Jimmie Åkesson, SD, är utbränd. Han får tydligen det man behöver som utmattad; vara helt ledig på obestämd tid.
Det önskar jag att jag själv också hade fått vara när jag blev utmattad. Och alla andra som blivit och blir utmattade.
Fast som jag upplevt det genom både min egen historia och så många sjuka människors berättelser är
vi så många utmattade som pressats till att prestera och arbetsträna
och prova olika nya arbetsuppgifter i stället för att helt enkelt bara
få vara i lugn och ro.
Märkligt
hur det verkar vara skillnad på folk och folk i det här sammanhanget,
tycker jag. Mitt "uppdrag", d v s mitt arbete som jag hade en gång,
krävde också ett hundraprocentigt engagemang.
Ur Aftonbladet idag, Jimmie Åkessons egna ord:
"Att bara varva ner, jobba mer hemifrån och ta det lite lugnare räcker
inte. Jag måste vara helt ledig och fokusera på mig själv och min familj
en tid. Jag kan inte i min roll gå ner i arbetstid eller tillfälligt
byta arbetsuppgifter. Mitt uppdrag kräver ett hundraprocentigt
engagemang, vilket jag för närvarande inte kan leva upp till."
Jag önskar ingen människa att bli utbränd/utmattad. Inte ens Jimmie
Åkesson, SD. Oavsett vad jag anser om SD:s politik. Nu är Jimmie Åkesson ändå sjukskriven på obestämd tid för utmattning läser jag om i nyheterna.
Fast inget ont utan att det kan ha något gott med sig. Också
detta att bli utmattad. Man kan förändra destruktiva livsmönster. Ändra sina värderingar. Växa och mogna som människa. Så som det blivit för mig när jag blev utmattad.
Nog kände jag när jag såg Jimmie Åkesson under valdebatterna att han såg ut att må dåligt. Han blev blekare och blekare för varje debatt jag såg och hörde honom i. Och jag känner igen blicken hos den som är på väg in i väggen. Har mött den så många gånger genom min egen väg från utmattning. Hos mig själv och hos andra som också blivit sjuka av stress.
Nu minskar troligen sannolikheten för att SD utlyser
regeringskris genom att rösta för alliansens budget. Ännu en positiv sak i så fall anser jag, med Jimmie Åkessons utmattning.
Jag sitter i väntrummet i den långa korridoren till sjukgymnastiken på sjukhuset och människor passerar förbi nära mig. Någon haltar. Någon går med kryckor. Någon är gammal och hopsjunken. Någon är mycket ung, går med dropp och är anorektiskt mager och insjunken.
Det är kämpar som passerar förbi mig. Så nära intill att jag kan nudda dem om jag vill. Fast det gör jag inte. Ibland söker jag deras ögon. Ibland ler vi mot varandra.
De är kämpare. Människor som vill leva. Bli bättre. Bli friska.
"Jag har haft ont i magen och diarré idag och ska vara i bassängen på sjukgymnastik klockan tio", hör jag en kämpe säga till en vårdpersonal.
"Då tycker jag att du ska åka hem igen och vila", får kämpen till svar. "Man får inte vara i bassängen när man har diarré".
Kämpen vänder om och ser besviken ut. Ledsen.
Kämpare ... eller kanske mera de hoppfulla? De människor som fortfarande hoppas på något. Att där finns hjälp mot smärtan de bär på. Att de hoppas på att bli bättre eller till och med bra. Kanske kämpar de för sin egen skull. Eller kanske för att där finns någon annan som de älskar och som ger dem kraft att kämpa? Fast att livet gör så ont.
Ändå allt detta lidande som passerar förbi mig. Det gör ont i mig.
Jag känner en stor fråga inifrån mig själv; vad är det som får oss människor att vilja fortsätta? Att vilja kämpa? Att hoppas? Trots sjukdom, smärta, trasighet, ålderdom? Vad är det som får oss människor att vilja leva?
Är det rädslan för att dö? För det okända i döden.
Eller är det glädjen i att, trots allt, oavsett vad, ändå leva?
En ung människa har dött. Han tog sitt liv.
Vad är det som får en människa att välja livet? Eller döden?
Är det när hoppet släcks i oss som döden känns som ett bättre val än livet?
Därute faller ett rödgrönt löv från skogslönnen. En stund på jorden var det en knopp, en utsprucken knopp, ett löv som grönskade, så småningom färgades i rött och grönt, sedan stilla släppte taget om grenen. Föll till marken. Blev liggande där alldeles ensam i gräset. Förmultnade.
Blev en dag till jord där ett litet frö landade och började gro. Växte sig större ... blev till knopp.
Solen väckte knoppen till en tusensköna i min gräsmatta. En tusensköna ... som spred sig och blev till tusen tusenskönor i min sköna gröna mjuka gräsmatta.
Allt hör samman.
Döden och livet.
Natten och dagen.
Mörker och ljus.
Och det var den dagen jag miste mitt hopp jag rasade samman.
Och det var den dagen jag fann något att hoppas på som jag orkade lyfta blicken mot den blå himlen och, kisande, möta ljuset igen.
Idag var jag på astmaundersökning igen. Den här gången blev vi inte avbrutna av något bombhot som förra gången jag var där.
Jag fick blåsa och blåsa och blåsa. Och blåsa och blåsa och blåsa igen. Sen fick jag ta en medicin och vänta i 15 minuter. Sen fick jag blåsa och blåsa och blåsa igen.
Astmasköterskan bedömde att jag har astma. Fast hon sa att det är läkaren som ska bedöma det slutgiltigt. Och min läkare är ledig ända fram till början av januari.
Så jag får vänta och vänta och vänta på det riktiga beskedet. Denna väntan ...
Astmasköterskan tyckte att jag skulle börja direkt med cortisonmedicinen och hålla på med den ett längre tag. Sedan ska man göra en ny undersökning av mig.
Jag känner mig sorgsen, lite förvirrad och trött just nu. Om medicinen kan hjälpa mig så är det ju bra.
I tolv år har både läkare, specialister, psykologer och jag själv trott att jag har panikångest och inget annat. Det har känts tillräckligt att ha det. Nu visar sig det att jag både har en skada i hjärtat och troligen också astma. Stressrelaterad ohälsa är verkligen inte att leka med.
Inte konstigt att jag är och har varit trött, tänker jag.
Det här blev ett gnälligt inlägg. Fast ibland är livet just så.
Imorgon är en annan dag.
Och det kunde vara så mycket värre för mig, trots allt, tänker jag.
Idag läser Fredrik Reinfeldt upp sin sjunde regeringsförklaring vid
riksdagens öppnande.
"Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt" står det i Aftonbladet. Det tror jag
att nästan alla arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, utförsäkrade, unga
som söker jobb och barn och unga i skolan, med flera, kan skriva under
på.
För min egen del har Alliansens politik med Fredrik Reinfeldt i spetsen, inneburit att jag varje år i stället för vartannat år, trots tretton långa år som sjukskriven av samma läkare, får redovisa detaljerat tillsammans med min läkare varför jag är sjuk till Försäkringskassan.
Jag hinner inte hämta andan mellan gångerna, jag hinner inte få ner stresshormonerna i min kropp förrän det är dags för en ny genomgång av mig. Jag får aldrig chansen att läka från min stressrelaterade ohälsa på det sättet.
"Hur ska människor som blivit sjuka av stress kunna bli friska genom att pressas ännu mer?", skulle jag vilja fråga Fredrik Reinfeldt. Fast jag undrar om han överhuvudtaget har viljan att lyssna med sitt hjärta.
Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.
Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.
Just nu går jag och väntar på besked om min ansökan om permanent sjukersättning till 75 % kommer att bli beviljad eller ej från Försäkringskassan. Jag har blivit lovad av min handläggare att få besked under september månad. Varje morgon när jag går till brevlådan känner jag hur ont jag får i magen och jag blir illamående. Ovissheten är det mest stressande. Den 28 september får jag inte längre någon ersättning från Försäkringskassan. För varje dag som går kommer den tidpunkten närmre.
Till jul väntar en ny utförsäkring på mig. Om nu inte min ansökan om permanent sjukersättning blir beviljad.
Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min.
Alliansens politik är politiken som blev en flopp. Arbetslinjen blev en bidragslinje. Och det handlar inte bara om mig, utan tyvärr om så många, många fler människor.
Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.
Allra helst vill jag se det före nästa val.
Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.
Igår ringde min handläggare från Försäkringskassan mig.
- Jag ser att din läkare anser att du ska ha permanent sjukersättning, sa hon. Det har jag beslutat om att du inte får. Din läkare anser också att du ska få bli sjukskriven till och med november i år. Det har jag beslutat om att du inte får beviljat. Jag vill också berätta för dig, att nu har det gått så lång tid att du inte längre får 80 % av din inkomst från ersättningen, utan 75 %. Det jag beslutat är att du blir sjukskriven till och med september. Du ska också fylla i en till blankett, en blankett om förlängning av sjukersättningen. Du hittar blanketten på nätet och den ska skickas till Östersund.
- Ok, sa jag. Om jag uppfattat dig rätt så är jag alltså sjukskriven till och med september nu då. Jag vill berätta för dig att jag har skickat in ansökan om permanent sjukersättning till tre fjärdedelar.
- Det har jag beslutat om att du inte får beviljat, sa min handläggare.
- Då vill jag berätta för dig att jag kommer att överklaga det den här gången, svarade jag.
- Det tycker jag att du ska göra, sa handläggaren. Så får vi se om man bedömer att läkarutlåtandet är skrivet så att du har rätt till permanent ersättning.
- Sedan, fortsatte handläggaren, ska jag också informera dig om att jag nu inte längre kommer att vara kvar på den här avdelningen och jobba med dig. Din nya handläggare är ..., ja, nu ska jag se om jag hittar det, ha, ha ... här är så många ärenden som jag ska hålla reda på, 338 stycken, så ibland vet jag inte riktigt vem som har fått vilken handläggare. Men här är det ju, din nya handläggare heter XXXX och du når henne på telefon XXXX.
Vi sa hejdå till varandra.
Jag satt kvar en stund och försökte landa i de besked som jag fått.
Inuti mig kände jag en stor tomhet, ett hål. En stund kände jag som att jag ville ge upp.
Jag vet i alla fall att jag får ersättning till och med september månad.
Jag vet också att jag blir utförsäkrad till jul igen. Förra gången blev jag utförsäkrad precis under semestertider. Det är otur tycker jag att jag blir utförsäkrad just vid de tillfällen som jag skulle behöva tid för återhämtning som allra mest. Fast det är inget som jag kan påverka.
Jag får fortsätta att leva i ovissheten och att fylla i blanketter om jag inte orkar jobba. Fast det är svårt för mig att vänja mig vid den ständiga ovissheten som det innebär att vara sjukskriven med en diagnos där ingen egentligen kan säga om eller när jag kommer att bli frisk eller friskare. Det är svårt för mig att bli friskare när jag lever i ovisshet hela tiden.
Det händer också ibland att jag undrar vem som egentligen är den "sjuke". Den som orkar arbeta i ett sjukt samhälle med omänskliga krav. Eller den som inte orkar att göra det. Är det människan som är problemet? Eller är det arbetslivet och det hårdare samhällsklimatet?
En nära anhörig till mig uttryckte något mycket klokt när jag berättade om samtalet, "Ja, men, det är ju konstigt, för du är ju sjuk och har de besvär du har antingen läkaren skriver på det ena sättet eller det andra". Och det har ju den personen helt rätt i. Tänk om Försäkringskassan hade samma insikt.
Hur än allt är och hur än allt blir, så kommer jag att så långt jag orkar försöka skaffa mig ett bra liv, trots allt. Ett bra liv så som just jag tycker är ett bra liv.
En sak kan man aldrig, aldrig någonsin ta ifrån en människa.
Hur man förhåller sig till det som inträffar i livet.
Idag ringde man från hemtjänsten till mig när jag hälsade på mamma. Jag fick veta det jag redan vet; att min mamma är på ett korttidsboende och nu vill man ha möte med mig för ny vårdplanering.
"Hon får inte vara längre än två veckor på ett korttidsboende", sa handläggaren.
Jag sa att läkaren på sjukhuset sagt till mig att man kan få förlängning med en vecka i taget vid behov.
"Jo, det stämmer visserligen", sa handläggaren och frågade hur det är med min mamma.
Jag berättade att mamma äter inget, fast hon tar sin medicin och dricker näringsdryck och dricker vatten och saft. På onsdag i nästa vecka är det planerat för ett nytt vårdplaneringsmöte.
Jag försöker att fokusera på en dag i taget. Fast idag dök det upp tankar i mig som "Ska man flytta mamma nu igen? Hur ska hon orka det, så matt som hon är, kan inte stå på sina ben längre och tuppar av ibland, ska man flytta mamma nu när hon äntligen verkar känna sig trygg där hon är och med personalen som jobbar där? Den där tryggheten som är så viktig för en människa som har blivit svag. Är det respekt och människovärdigt att flytta runt människor som är så sköra att knappt personalen vågar ta i dem för risken att de ska gå sönder inuti eller utanpå?"
På eftermiddagen fick jag telefonsamtal från min handläggare på Försäkringskassan. Hon berättade för mig att nu har jag ju varit sjukskriven i 90 dagar och då ska jag prövas mot den reguljära arbetsmarknaden, enligt de nya reglerna.
Hon undrade hur det var med mig. Om jag kanske skulle kunna tänka mig att jobba lite mera än 25 %, kanske 50 %? Kanske att jag skulle kunna jobba mera om jag provade ett annat yrke än att jobba som frilansjournalist?
Jag förklarade hur min situation är just nu kring mamma. Jag förklarade att jag är så trött att jag sagt nej till ett jobb nu i måndags. Att jag inte ens jobbar 25 % nu.
"Så du påverkas fortfarande så mycket av yttre omständigheter?", frågade handläggaren mig.
Ja, det gör jag, tack och lov. Jag påverkas fortfarande, jag känner fortfarande, jag är fortfarande en levande och empatisk människa. Och jag önskar att jag aldrig någonsin i mitt liv blir en så känslokall människa att jag inte påverkas av att se någon jag älskar långsamt tyna bort framför mina ögon. Den dagen skulle jag ju vara en levande död, ingen riktig människa.
"Nu är ju de nya reglerna så att jag måste göra en ny bedömning av ditt ärende för att du ska få vara sjukskriven till maj månad", sa min handläggare. "Hmm ... jag får se hur jag kan formulera det. Om inte du hör av mig mera så är du sjukskriven till maj månad. Annars hör jag av mig nu under mars månad".
Jag kände mig tom inuti efter samtalet med handläggaren på Försäkringskassan. Jag kände som att "nej, nu vill jag inte längre", "nu vill jag antingen dö eller så vill jag ha tag i en miljonär som jag kan vara hemmafru åt så jag slipper att ha blåslampan från Försäkringskassan efter mig, ska jag då aldrig få det lugn och den ro som jag behöver för att läka samman?".
Fast efter att ha ätit en macka och druckit té, bestämde jag mig för att leva ett tag till. Det sista man kan ta ifrån mig som människa är hur jag förhåller mig till det som händer mig. Jag har makten att skapa mig ett bra liv och jag har möjligheten att sätta gränser för de som försöker att göra något som får mig att må sämre, medvetet eller omedvetet. Det viktiga är att jag känner det i mig själv.
Jag åkte till mamma på äldreboendet en stund sent på eftermiddagen igen. Hon var så trött, så trött idag. Hade inte ätit idag heller. Hon kräktes två gånger när jag var där, slemmigt och blodigt och mörkt var det som hon fick upp.
När jag lämnade henne låg hon hopkrupen på sidan i det blå nattlinnet efter att ha kräkts och varit nära att svimma. Ljuset i rummet var släckt. I fönstret stod björkriset med gula fjädrar i som jag gav henne idag och som hon blev så glad över. Från CD-spelaren hördes sjöfåglarnas sång.
Mammas silvergrå lockar flöt ut över kudden. Ögonen var slutna, hennes vackra kind var mjuk. Jag strök hennes panna och sa till henne att jag kommer och hälsar på imorgon igen. Mamma nickade och log med sina slutna ögon.
"Är det sant att jag håller ett barn på min arm, och ser mig själv i dess blick?" Hela den dikten läste mamma utantill för mig idag. En dikt som hon läste ofta när jag var en nyfödd liten bebis i hennes famn. En dikt som har betytt mycket för både min mamma och för mig.
LYCKANS MINUT
Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick,
att fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?
Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du lilla knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?
Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst millioner år
på denna enda minut.
Idag har jag varit hos min läkare igen för att få ett nytt sjukskrivningsintyg. Det är lika deprimerande varje gång att läsa det min läkare skriver om mig. Hälften av de stressrelaterade besvär jag har kunde vara nog, tänker jag för mig själv.
Ändå är jag inte alls en sådan person som sitter och klagar hos min läkare. Tvärtom har jag en tendens att försöka inbilla mig själv och tala om mig själv som att jag är både starkare och friskare än jag tydligen egentligen är.
Det är tufft att se svart på vitt hur det är med mig. Fast hon vill mig väl, min läkare, det vet jag. Och det är som det är med mig. Jag duger ändå precis så som jag är. Det är att vara människa att inte alltid orka. Att inte alltid vara perfekt. Att ibland bli svag, tappa kraft.
Fast ibland, i mörkret på natten om jag inte kan sova, så inbillar jag mig att allt ska bli som det var en gång. Att jag ska bli så stark att jag kan jobba för fullt och hålla igång så som jag gjorde en gång i tiden.
Min läkare skriver i intyget att det är fantastiskt att jag kommit dit jag har, att jag kan jobba 25 % idag. Jag får väl känna mig nöjd med det då, tänker jag. Sedan får jag se vad som händer med mig. Ibland händer det att verkligheten är underbarare än dikten.
Jag älskade verkligen mitt jobb och att kunna jobba. Jag älskade att ha jobbarkompisar att arbeta tillsammans med, fika och småprata med. Jag älskade att känna att jag fanns med i en arbetsgemenskap. Jag älskade känslan av att vara självförsörjande.
Det är en sorg som väcks till liv varje gång jag får mitt nya sjukskrivningsintyg i handen igen. En tyngd jag bär i mitt bröst.
Acceptans, tålamod, tillit, tacksamhet, det övar jag mig i nu igen.
Nu hoppas jag att FK godkänner det nya intyget från min läkare. Den här gången är jag sjukskriven till slutet av maj till 75 %. Det kommer att bli tätare läkarbesök för mig nu än det var förut på grund av de nya reglerna i sjukförsäkringen. Det finns det som är positivt med det, tycker jag. Och så finns det det som är negativt med det.
150 kronor kostade läkarbesöket för mig idag, för att jag skulle få ett nytt sjukskrivningsintyg från min läkare. Jag får alltså numera lägre ersättning i det nya sjukförsäkringssystemet. Jag har förlorat all ersättning från den privata sjukförsäkringen jag hade eftersom jag utförsäkrades och jag får betala mer för att få ett sjukskrivningsintyg eftersom det krävs fler läkarbesök nu än förut.
Så, ni som läser här i min blogg; se till att ta hand om er och hålla er friska. Att vara sjukskriven är ingen lek. Särskilt inte sedan man började utförsäkra sjukskrivna människor. Det känns som att befinna sig i en labyrint och aldrig hitta vägen ut ur den, hur mycket man än försöker att göra det.
Utförsäkringarna är en stor flopp, som jag ser det. Ingen sjuk människa blir bättre av press eller stress. Jag undrar hur lång tid det ska ta innan de som beslutat om utförsäkringarna förstår det. Om de ens vill förstå det.
Som "grädde på moset" fick jag telefonsamtal om min mamma idag efter att jag varit hos min läkare. Man hade kunnat konstatera varifrån blödningen hon hade häromveckan kom ifrån. Det kändes båda bra och väldigt sorgligt på samma gång. Visshet är ändå bättre än ovisshet. Fast stenen i mitt bröst blev ännu tyngre efter det telefonsamtalet.
Jag känner som att; "Snälla livet ... kan jag inte bara få vara ifred?".
Jag får lära mig fakta kring ångest i KBT-kursen på nätet. Min tanke är att jag ska sammanfatta det jag lärt mig här i min blogg, kortfattat, när jag är klar med ett avsnitt. Jag lär mig nya saker och kanske att någon annan också gör det då, tänker jag. Dessutom passar det bra in att skriva om ångest i min blogg nu när jag bloggsamverkar med Hjärnkoll.se.
Panikattacker är en naturlig kamp-flyktreaktion som finns i oss människor. Den finns för att vi ska klara oss i livshotande situationer, som t ex om vi skulle möta en tiger eller en krigare. Panikattacken påverkar hela vår kropp så länge den pågår. Energin går till musklerna, matsmältningen stängs av, andningen ökar för att musklerna ska få tillräckligt med syre, tillväxten upphör, blodtrycket ökar med mera.
Utan den här stressreaktionen som finns inbyggd i oss människor skulle vi aldrig ha kunnat överleva genom årtusendena och bli de vi är idag. Hur effektiv stressreaktionen var en gång, hängde förmodligen samman med överlevnaden för en människa. Förfäder med effektiv ångestreaktion hade större möjlighet att överleva än de med mindre effektiv reaktion.
Idag har vi inte så många tigrar att slåss mot i verkligheten. Men vår kropp reagerar fortfarande som den alltid gjort. När det gäller ångestreaktionen kan man säga att den har passerat bäst-före-datum med något årtusende.
Orsaken till att det blir "fel" när det gäller panikattacker är att de fungerar så bra idag. De är också automatiska, de är utanför vår kontroll. Det är som en autopilot som kopplas på i oss när vår hjärna uppfattar något som hotfullt. Autopiloten, som styr det mesta som händer i vår kropp, inte bara panikattacker, kopplas på genom signaler från syn, hörsel, känsel och det görs en snabb bedömning (helt utanför vårt förnuft) om det finns en hotbild. Upptäcks ett hot, startas en stressreaktion i kroppen.
I vår tid matas vi hela tiden med sådant som vår hjärna kan uppfatta som hot. Det är t ex information om krig, fågelinfluensa, arbetslöshet, klimatförändringar. Våra egna liv är också fulla av det som kan uppfattas som personliga hot idag; avbetalningsplaner, räntehöjningar, barn som växer upp, risken att misslyckas, att inte duga.
Det betyder i realiteten att autopiloten sätts igång i princip hela tiden i oss människor i det moderna samhället. Vi får aldrig vila från det, om inte vi hittar ett sätt att aktivt göra det på.
På samma gång är vi med förnuftet så vana vid dessa "hot" att vi inte förstår när autopiloten sätter igång. Det är också så att det tar längre tid att springa ifrån en avbetalning på ett huslån (30 år t ex) än det tar att springa ifrån en tiger, t ex. Resultatet blir att vi går runt med en knut i magen och en känsla av att vilja slåss eller springa och gömma oss. På ett sätt kan man säga att vi springer ifrån det vi upplever som obehagligt samtidigt som vi står stilla och funderar över varför det känns så konstigt inuti oss. Det är här ångesten börjar.
Vi reagerar alla olika på stress. Och också olika på olika typer av stress. En del människor kan fortsätta att hålla ett högt tempo länge. Andra blir sjuka snabbt.
På senare år har man kunnat se att det finns både genetisk och biologisk sårbarhet när det gäller ångest, förutom att vi alla är olika. Genetisk sårbarhet innebär just sårbarhet.
Förutom sårbarheten påverkas man dessutom av omgivningen (hur man har det) och hur man lärt sig hantera den (hur man tar det). Allt detta innebär att man har stora möjligheter att kunna påverka sin ångest även om man har en viss sårbarhet, så att inte sårbarheten kommer att styra dig helt och hållet.
Genen som styr hur snabbt vi "lär oss" att känna ångest finns i två olika varianter. Om man har den ena varianten behövs bara några få upplevelser mellan starkt obehag och en situation för att man sedan automatiskt ska reagera med ångest i samma situation.
Har man den andra varianten krävs flera upplevelser innan man automatiskt börjar reagera med ångest i samma situation, (betingning).
En annan gen styr hur snabbt vi kan lära oss av med ångesten. Den genen finns också i två varianter. Den ena varianten gör att ångestkopplingen försvinner snabbt. Den andra gör att ångestkopplingen tar längre tid (utsläckning).
Det finns flera olika ångestdiagnoser; generaliserad ångest, social ångest, social fobi, panikångest, specifik fobi, posttraumatiskt stressyndrom och tvångssyndrom.
Personliga tankar efter att ha lärt mig detta om ångest:
Det är egentligen en sund reaktion i mig som människa att ha ångest. Det är en överlevnadsmekanism som beter sig som en autopilot i mig när min hjärna uppfattar något som ett hot. Panikattacken finns där för att skydda mig, egentligen.
Men i dagens samhälle uppfattar hjärnan ibland saker som hot, trots att de inte är egentliga hot. Jag kan inte påverka det här med förnuftet, hur gärna jag än vill det. Autopilotens reaktion är blixtsnabb. Men jag kan påverka hur jag har det i mitt liv. Och jag kan påverka hur jag tar det som sker i mitt liv.
Jag har goda möjligheter att kunna påverka min ångest.
Ett sätt är att träna meditativ avslappning och magandning, som jag har gjort medvetet under den här veckan. Både när jag suttit i en fåtölj, när jag arbetat med något fysiskt och också när jag varit på ett köpcenter.
Jag promenerar minst 20 minuter varje dag i dagsljus och gör 5 minuter yoga varje dag. Motion är bra för mycket här i livet. Det är också ångestdämpande.
Sommaren gick, hösten gick och nu är det vintertid. I alla fall i min klocka.
Det har varit några dagar där jag samlat kraft. Äldsta dottern har varit hemma. Vi har firat yngsta dottern som fyllt 19 år.
Jag har också haft stunder för mig själv i tystnad. Det har verkligen varit just det jag känt att jag behövt just nu. Jag minns när tidsprofessorn Bodil Jönsson från Lund, sa till oss utmattade som deltog i Pacemaking, att "det handlar om att söka efter det man mår bra av. Och att sedan fortsätta att göra mera av det".
Jag försöker plocka fram det jag lärt mig genom åren för att hämta kraft. Jag är tacksam för alla de människor jag mött som kunnat hjälpa mig på vägen. Det var så tufft i början när jag inte ens orkade tänka själv. Det gör jag idag. Jag kan tänka själv igen. Även om det varit lite trögare i mitt huvud den senaste tiden än på länge. Bloggen och skrivandet hjälper mig när det är trögt i mitt huvud. Det är fantastiskt och jag är så lycklig att jag fortfarande kan skriva. Att jag hittar orden.
Gatorna i Jönköping kantas nu av träd med gyllene blad. Trottarerna längs med Barnarpsgatan är guldgula och prasslande av alla de nedfallna löven. På höjderna kring Jönköping där jag själv bor, är det allt fler träd som står kala nu. Det känns att dagarna blir allt kortare.
Men det är mysigt att tända ljus och att samlas kring ljusen. På något sätt tycker jag om mörkret. Jag kan hitta en vila i det. Utan att jag ens behöver blunda.
Igår kväll tittade jag på TV. Jag såg programmet "Så mycket bättre". Det är inte ofta jag tittar på TV, jag blir fortfarande så trött av att se på TV. Men när det är program med musik går det lättare. Laleh och Tomas Ledin är två av de svenska artister som jag tycker mycket om. Båda är med i "Så mycket bättre", den här säsongen. Tomas Ledin var själv utbränd för många år sedan. Jag minns att han var den som genom sin berättelse i en tidning fick mig att börja prova Qi-Gong, eftersom jag läst att han blivit hjälpt av det. Också Mikael Wiehe, Eva Dahlgren, E-type och Lena Philipsson är artister som jag gillar mycket.
Det här är den låten som berörde mig starkast just igår. Var så goda! Lalehs mycket personliga tolkning av Tomas Ledins låt "Just nu".
Jag känner mig stolt över att kunna berätta att jag från och med idag har blivit godkänd för att ha ett bloggsamarbete med Hjärnkoll.se. Hjärnkoll är en treårig satsning från regeringen som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till personer med psykisk sjukdom och psykisk funktionsnedsättning. Med kampanjen vill man slå hål på fördomarna om psykisk ohälsa och öppna upp för samtal kring frågan. Att inte må bra psykiskt ska bli lika accepterat som att säga att man har brutit benet.
Jag själv brinner verkligen för den här frågan, för att man ska slippa känna skuld eller skam för att man har t ex ångest eller är deprimerad eller någon annan psykisk ohälsa. Det är hög tid att vi år 2011 bryter sönder de fördomar som finns kvar som gamla rester från flydda dar och öppnar upp för ett tillåtande och accepterande synsätt på psykisk ohälsa.
Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av psykisk ohälsa. Men det är inte alla som vågar tala om att de mår dåligt. Ofta gör tystnaden och skamkänslorna att man mår ännu sämre. Man vågar kanske inte söka hjälp därför att man skäms. I värsta fall kan det sluta med att man sjunker ned så djupt i sina besvär att man tar sitt eget liv.
Jag tror att om vi vågar tala mer öppet om hur vi mår, också när vi mår dåligt, kommer fördomarna som finns att försvinna allt mer. Ett av syftena med mitt bloggande har alltid varit att lite då och då berätta om hur det är att ha drabbats av utmattningssyndrom, att leva med ångestproblematik och att ha känt hur det är att vara deprimerad. Det kommer jag att fortsätta att blogga om ibland. Men inte alltid. För mitt liv är så mycket mer än min ohälsa.
Nu kommer mina blogginlägg också att vara synliga hos Hjärnkoll och det känner jag mig mycket glad över. En annan person som gärna berättar om psykisk ohälsa är Morgan Alling. I hans fina text hos Hjärnkoll säger han: "Okunskap är osexigt". Läs gärna hans tankar eller någon av de andra av Hjärnkolls ambassadörers tankar hos Hjärnkoll.se. Det finns också många bloggare som generöst delar med sig av sina erfarenheter hos Hjärnkoll.
Jag har själv nyligen skrivit ett blogginlägg om agorafobi. En diagnos som inte så många människor känner till men som en hel del människor i Sverige lever med. Jag är själv en av dem. Välkommen att läsa och skaffa dig kunskap!
Har du själv eller någon anhörig någon gång drabbats av psykisk ohälsa? Kände du skam över det? Sökte du hjälp? Hur mår du idag? Vad gjorde du som fick dig att må bättre igen? Känner du av psykisk ohälsa idag?
Jag har agorafobi. Vissa människor har diabetes. Andra har högt blodtryck. Jag har agorafobi. Många människor har inte en aning om vad agorafobi är. Men det är en ångestsjukdom. Man kan ha vissa genetiska förutsättningar att drabbas av agorafobi. Min mamma har också haft agorafobi.
Agorafobi bryter ofta ut i tonåren. Den förvärras av stress, press och trötthet. Den kan också bryta ut vid ett trauma i livet. När man har agorafobi får man panikattacker i olika styrka av att vistas i miljöer där man känner att man har svårt att komma undan. Det är inte tankarna som styr de här attackerna, det är en reflex som utlöser dem. Alltså kan man inte själv förhindra att man får panikattacken. Men man kan lära sig att leva med dem. Så som en diabetiker får lära sig att leva med och hantera sin diabetes. Genom att lära känna panikattacken, genom att bli vän med den, blir man inte rädd när man får den. Rädsla förvärrar panikattacken och kan till och med göra att man svimmar av den. Jag har själv svimmat av panikattacker sedan jag var tonåring. Men idag gör jag det väldigt sällan. Jag har fått lära mig hantera panikattackerna. Stresshantering. Gränssättning. Yoga. Meditation. Mindfullness. Rutiner. Sova och äta ordentligt. Motion. KBT. Det är sådana saker som har hjälpt mig att få ett tillräckligt bra liv också med agorafobi.
När jag fick diagnosen agorafobi drabbades jag av en depression. Jag sörjde, för jag hade sett hur jobbigt min mamma haft det. Och jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle få det som hon hade det, aldrig få sådan ångest. Men sjukdom är inget man väljer, man drabbas av den. Sedan handlar det om hur man tar det, hur man lär sig leva med det. Eller kanske i bästa fall till och med ta sig ur det.
Det är också vanligt att man på grund av de starkt tröttande panikattackerna i perioder drabbas av depressioner. Tröttheten gör att man hamnar i beteendemönster som kan leda till en depression. Där kommer KBT in, jag vet idag tack vare den KBT jag gått i, varningssignalerna från min kropp när jag blivit för trött. Jag har fått lära mig att vända en negativ trend. Och jag vet när det är dags att jag söker hjälp utifrån, för ibland behöver man det när man är svag av någon anledning.
Panikattackerna kan göra att jag ser suddigt, jag hör sämre, jag kan känna öronsusningar, det kan kännas som att väggarna i rummet håller på att falla mot mig, det kan kännas som att armar och ben domnar bort. Det värker i mitt bröst och jag kan känna mig illamående. Det är vanligt med huvudvärk, yrsel och värk i kroppen vid panikattacker. Alltså både psykiska och fysiska symptom. Efter en rejäl panikattack kan man bli så trött att man har svårt att koppla samman olika rörelser, man kanske tappar saker eller i värsta fall svimmar. Man kan bli lika trött i kroppen efter en panikattack som efter ett rejält träningspass.
Panikattackerna man får på grund av agorafobi har aldrig någonsin med missbruk av något slag att göra. Däremot förekommer det att människor som har ångestproblematik försöker döva sin ångest med t ex alkohol och ibland tyvärr hamnar i missbruk, vilket förvärrar alltsammans. Det är vanligt att en människa med agorafobi känner stark skräck vid besök i t ex stormarknader, i folksamlingar, skräck för att åka hiss, åka i tunnelbana, åka buss, flyga, gå till tandläkaren, befinna sig i trånga utrymmen, åka över broar, i tunnlar med mera. Skräcken och panikattackerna är så starka att det känns som att man ska dö. Det kan ta upp till 17 timmar innan kroppen är i balans igen efter att man fått en panikattack. Den starka känslan av skräck kan göra att man undviker att göra de saker som utlöser panikattacken. Det är där den onda spiralen kan börja. Undvikandet förstärker panikattackerna. I värsta fall kan det leda till att man isolerar sig från yttervärlden. Det handlar om att försöka utsätta sig för de situationer där man drabbas av panikattacker och att utsätta sig för det i liten dos i början och våga stanna kvar i situationen tillräckligt länge för att panikattacken ska börja lägga sig. En panikattack stegras kraftigt i början av själva attacken. Det kan kännas som att försöka andas genom ett sugrör, som att man håller på att dö. Efter ungefär en halvtimme mattas attacken av, för att i stället komma och gå som i vågor under kanske flera timmar, kanske ända upp till 17 timmar.
Oftast vaknar jag på morgonen mitt i en panikattack. Det kan räcka att väckarklockan i rummet bredvid ringer för att jag ska få en panikattack. Eller att bilen med morgontidningen stannar till utanför. När jag mådde som sämst i mitt liv var hela mitt liv skräck och panikattacker. Jag hade genom ett trauma hamnat i det tillståndet. Jag kände mig rädd för precis allting. Det var en rädsla som jag inte kunde hantera själv med mina tankar. Jag behövde profesionell hjälp för att orka leva vidare.
När jag var liten blev jag retad och mobbad både av vuxna och barn. Man sa till mig att jag hade en mamma som var knäpp. Men min mamma var lika lite knäpp som jag är. Vi har agorafobi. Vissa människor har diabetes eller högt blodtryck. Vi har agorafobi. Min mamma blev så småningom av med de svåra panikattackerna. Det var när hon blivit ålderspensionär och kunde leva ett stillsamt liv i sin egen takt och också fick bra profesionell hjälp med olika övningar för att utsätta sig för de situationer som framkallade attackerna. Det ger mig hopp att jag också en dag kommer att må ännu bättre än jag gör idag, den dagen mitt liv ser lugnare ut än vad det gör just nu.
Jag tycker att tiden är mogen att vi släpper på fördomarna kring olika psykiska diagnoser, vad än de kan heta. Man är inte knäpp för att man har en ångestsjukdom. Det finns människor som har fått nobelpriset och har ångestsjukdomar som gör att de inte kan hämta sitt fina pris, för de isolerar sig själva från yttervärlden för att orka ha ett liv. Men de skriver kanske böcker som är något alldeles extra. (Tyvärr minns jag inte namnet just nu på den kvinnan jag tänker på när jag skriver de här raderna, kanske du som läser gör det). Man är inte knäpp för att man har stressrelaterade sjukdomar. Det är snarare ett sjukt samhälle och en sjukt stressad livsstil och ett sjukt stressat arbetsliv som ställer till det för oss som är känslomänniskor, som har besvär liknande de jag själv har.
Om jag med mina ord kan få en enda människa att förstå mer om vad agorafobi innebär är jag nöjd. Jag vill så väldigt gärna att inte nästa generation barn ska behöva bli retad eller mobbad för att mamma eller pappa är knäpp för att man har ångest. Vilket barn blir retat för att mamma eller pappa har diabetes? Släng fördomarna i väggen, se hur gammalmodiga de är och öppna för ett nytt, accepterande synsätt på olika psykiska diagnoser.
Till dig som möter en människa med ångestproblematik:
Var inte rädd.
Var ömsint.
Var mjuk.
Tala med lugn röst.
En lugn röst och lugna rörelser kan lugna en hel värld.
De senaste åren har jag utmanat mig själv i många olika situationer som min rädsla för de skrämmande panikattackerna tidigare hindrat mig från. Jag har bland annat åkt tunnelbana i Stockholm och i London. Jag har shoppat i Europas största shoppingcentra i London. Jag har åkt i tunneln under havet mellan Dover och Calais. Jag har flugit till London och jag har flugit till Brighton. Jag åker i rulltrappor och jag åker buss, båt och tåg. Jag har ställt mig i den längsta kön och stannat kvar där tills det blivit min tur. Jag har gått på stora konserter, både utomhus och inomhus. Jag kan gå ensam till tandläkaren och undersöka och laga mina tänder. Jag har startat eget företag som frilansjournalist. Jag kan ta mig ensam dit jag vill utanför mitt hem. Jag går över gränsen för mina rädslor och panikattacker varje dag. Tvingar tillbaka dem en efter en. Vidgar min värld.
Idag kan jag säga att jag har panikattacker. Men panikattackerna har inte längre mig. Jag är stolt över det jag har gjort och att vara där jag är idag. Det har varit en lång, tuff och tröttsam resa. Men den har varit värd vartenda dugg.
Ställ gärna frågor till mig om det är något du undrar över när det gäller agorafobi eller hur det är att leva med det och vad man kan göra för att skaffa sig ett så bra liv som möjligt trots de besvär man har.
Har du själv känt ångest någon gång? Känner du någon som har ångestproblematik eller har du själv agorafobi? Vad har hjälpt dig eller någon annan till ett bra liv trots besvären man har?
The Arks låt "The worrying kind" beskriver fint hur det är att leva med panikattacker, tycker jag. Och också hur man önskar att få bli bemött i en sådan situation. Ett bemötande som jag tror att vi alla människor skulle må bra av. Maya Hirasawa har gjort en mjuk och fin version på samma låt.
Gör som jag, bli en Hjärnkoll supporter och berätta hur du ska
bryta tystnaden kring psykisk ohälsa – ett viktigt bidrag för att nå ett
psykiskt friskare Sverige. Gå in på www.hjarnkoll.se
