En kärlekssaga - 3

Graviditetsbeskedet var positivt.

Vi firade med bakelse.

I min mage sov någon under mitt hjärta.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Det första halvåret efter självmordet kände jag inte igen min älskade. Han kändes inte närvarande. Vare sig fysiskt eller psykiskt. Periodvis undrade jag om vi någonsin skulle komma varandra nära igen.

Det gjorde vi. När den tysta gråten väl kom, där han satt på en stol, föll jag på knä på golvet och la armarna om  honom. I köket med de gammelrosa luckorna som vi målat. Innan allt hände. Med tapeterna fulla med rosa hjärtan som vi skrattande, nyförälskade upp över öronen, satt upp ett år tidigare.

Vi fortsatte tillsammans mot de drömmar vi haft. Något förskjutna. Fast inte för evigt.

Två år efter förlovningen gifte vi oss. Vi strålade, han och jag. "Det var det sötaste lilla brudpar jag sett i hela mitt liv", fick jag höra.

Bröllopet var i en liten kyrka. Det var sensommar. Bröllopsmiddagen i en vacker gammal herrgård intill en sjö. Alla älskade runt omkring oss. Glada ansikten och skratt började tränga undan de tunga minnena från den senaste tiden.

"Tager du denna ... att älska henne i nöd och lust?".

"Ja".

"Tager du denna ... att älska honom i nöd och lust?".

"Ja".

I nöd och lust ...

Vi kände att vi redan gjort det; älskat varandra i nöd och lust. Värre kunde det inte bli. Nu var tid för lust.

Ett år efter bröllopet fick jag jobb på en redaktion som jag drömt om. Min man hade redan jobb i staden och pendlade 16 mil varje dag. Vi bestämde oss för att flytta. Trots starka protester från anhöriga som inte kunde förstå att vi kunde lämna änkan som inte hade fler barn än mannen jag gift mig med, så gick vårt flyttlass till staden. Vi gick VÅR väg. Tillsammans.

Nu gick det snabbt. Vi köpte hus. Jobbade heltid. Efter jobbet renoverade vi huset. Röjde i den igenväxta trädgården. Planterade nytt.

På helgerna åkte vi ofta till våra ensamstående mammor och gav dem hjälp.

Vi trivdes på orten vi flyttat till. Grannarna var underbara och generösa människor. Det kändes bra att börja om på ett nytt ställe. Lära känna nya människor.

Så ofta vi kunde utforskade vi trakten. Gick långa promenader i skog och mark. Upptäckte att vi hamnat på en naturskön plats full av smultronställen.

Långsamt läkte vi samman allt mer. Långsamt blev stunderna av glädje, lycka och hopp allt fler och allt längre.

Vårt barn ... i min mage.

Jag la handen på magen. Han la sin varma hand på min. Vi såg varandra i ögonen. Log mot varandra.

Vem var det som var där inne?

Vi ville ge den lilla varelsen all kärlek vi någonsin kunde.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Vi var starkare efteråt. Än innan.