Jag tar ingen skit längre

Jag har tagit så mycket aggressivitet i mitt liv.

Svalt den.

Tills jag känt lust att kräkas.

Alltför ofta för andras skull. Och också för min egen skull. För att jag trodde att jag genom att hålla mig helt lugn dränkte aggressiviteten.

För att inte öka på aggressiviteten, valde jag så många år att svälja och hålla tyst.

Också när aggressiviteten handlade om projicering.

Aggressiva känslor från personen som inte alls hade med mig att göra. Utan istället om att jag användes som något man kunde slänga ur sig skiten på. Som en sophink. Där man slängde aggressivitet som man samlat på sig någon annanstans. Kanske under hela dagen. Aggressivitet som hade med någon annan att göra än mig. Den slängde man på mig.

Kanske just för att jag stod där och tog den.

Verkade stark. För jag var tyst.

Trots att mitt inre vek sig varje gång det hände.

Jag är en lika sårbar människa som vilken annan människa som helst. 

Det händer numera att jag gråter när det händer.

Jag är hudlös.

Känslorna går rakt in i numera, lika väl som att de går rakt ut ur, mitt hjärta.

Idag kan jag säga ifrån.

Vänligt men bestämt.

Tala om för den som försöker att projicera, att jag inte längre tar någon skit.

Sopor som hör hemma hos andra ska placeras där de hör hemma.

Inte längre hos mig.

Det är över. Jag har fått nog.

Jag har bara så svårt att förstå att det skulle ta så många, många år av mitt liv innan jag slutade ta skit.

Innan jag äntligen förstod att också jag har rätt att sätta gränser kring mig själv.

Att ingen annan än jag själv kan berätta om var just den gränsen går.

Och att det är viktigt att jag gör det.

Både för min egen och för andras skull.

Jag önskar mig en hel värld av ömsinta, vänliga, mjuka, kärleksfulla människor runt omkring mig.

Så att jag får en chans att läka samman som människa.