Märkliga saker händer om nätterna hos mig

Jag hade lagt mig och sovit ett par timmar inatt när jag vaknade av ett smällande ljud i sovrummet. Jag trodde att jag hade drömt något. Vände mig om och blundade igen.

Då hörde jag ett smällande kraftigt ljud igen. Som att någon stampade till med foten ... och det lät som att det var något under min säng... HJÄLP!!!

Jag fick en tanke i min skalle att det kanske var mamma som spökade ... Kände mig jättekonstig.

Tände sänglampan och slängde mig så snabbt jag kunde upp ur sängen. Såg inget i rummet, ingen Mimmi i hundbädden intill min säng heller. Helt tyst ...

Så fick jag se Mimmi stå i dörröppningen och titta på mig. Med slokande svans. Jag gick fram mot henne.

När jag nästan var vid dörren, hörde jag ett ljud från höger. När jag tittade ditåt fick jag se att vår kanin Barbie (som egentligen är en Ken) satt där på golvet. Jag trodde att jag skulle dö ... av skratt och jag vet inte vad. Förvåning kanske. För hur i hela friden kunde hon vara där?

Jag tog upp lilla Barbie i min famn. Det visade sig att någon glömt stänga luckan till Barbies bur. Så hon hade hoppat ur den där nere i källaren och sedan skuttat genom gillestugan och uppför alla trapporna. Upp till där vi sover.

Att döma efter bajspluttarna som hon lämnat efter sig under sin rymning, kunde jag se att hon skuttat i vardagsrummet, hallen, köket och sovrummet.

Jag gick nedför trappan, satte tillbaka Barbie i sin bur och gick upp och la mig. Fnissig var jag först.

Mimmi gick omkring länge, länge i de olika rummen innan hon la sig. Som att hon letade. Kanske åt hon kaninpluttar, jag tror det.

Sedan, där i sängen, började jag fundera över att Barbie kanske bitit Mimmi, det kunde jag inte veta, ju. Kaniner kan vara aggressiva.

Så jag tände lampan och gick upp en gång till och kollade att Mimmi var oskadd. Det var hon.

Barbie var också oskadd. Trots Mimmis och hennes allra första ensamma besynnerliga möte i natten.

Min katt brydde sig inte alls om det som hände. Låg och sov hela tiden som jag vet.

Sedan kunde jag äntligen somna igen.

Ja, se, den natten glömmer jag aldrig.

Djurpark?

I helgen var det ett sagolikt väder. Det kändes nästan som att jag fick lust att fira midsommar.

Djuren här hemma njöt av att få vara ute i allt det gröna och sköna.

Mimmi gillar att gräva. Hon jobbar på för fullt så fort hon får en chans. Ibland ser man inte hennes huvud när hon sticker ned det i hålet. När det kommer upp igen, ser man en sandig nos.

Vad ska man ha dessa soliga, varma dagar till? Mimmi vet. Att sträcka ut sig i gräset. Njuta av solen som nästan aldrig går ner helt nu på kvällarna.

Mimmi är väldigt nyfiken på vem den här Barbie är som sitter i buren och äter gräs. Barbie är nyfiken på Mimmi också. Inte alls rädd även om hon kanske ser lite hopkurad ut på just den  här bilden. Fast törs jag släppa ihop dem? Barbies tänder är stora och vassa.

Hund och katt - vilka vänner de har blivit, Mimmi och hennes storasyster Katten.

Fast ibland är det väldigt skönt för storasyster Katten att få vara ifred för lillasyster yster Hundvalp. Ligga för sig själv och filosofera en sommarkväll i slutet av maj månad.

Katten, kaninen och Mimmi

Det har blivit mycket fokus på den lilla hundvalpen Mimmi i min blogg den senaste tiden. Inte så konstigt. Det är en stor händelse att få in en liten hundvalp i huset.

Här finns ju två djur till hemma hos mig. Min katt, nio år gammal och dvärgvädurkaninen som är fem år gammal. För att få lite balans när det gäller djuren här i min blogg, lägger jag in tre bilder som tonåringen tagit på katten och kaninen. Fina bilder, tycker jag själv.

Det har gått förvånansvärt bra med vår katt och Mimmi tillsammans så här långt. Vi har brytt oss mycket om vår katt också hela tiden, gett henne uppmärksamhet. Hon sätter sig på bord eller i fönster när hon vill vara ifred. Hon är nyfiken på den nya lilla varelsen. 

Ibland när Mimmi sover går vår katt fram av sig själv och nosar på henne. De har också gått fram och nosat på varandra ett par gånger. 

För det mesta jagar Mimmi vår katt, vill leka. Då springer vår katt iväg. Men Mimmi verkar ha kommit på att om hon går långsamt efter vår katt, så springer hon inte iväg. Så ibland gör de så, vår katt går först. Och bakom henne går Mimmi, långsamt. 

Mimmi smakar på vår katts mat ibland, och dricker vatten ur hennes vattenskål. Vår katt tittar på, men visar ingen som helst aggressivitet mot den lilla hundvalpen. Jag är positivt överraskad, de är vänner så som det är nu. Mimmi vill verkligen leka med vår katt, fast det har inte vår katt gått med på. Inte än. 

Vi har inte släppt samman Mimmi med vår kanin. Jag vet inte om jag vill göra det. Kaniner är riktiga ensamdjur. För att inte tala om vilka vassa tänder de har. Barbie, som ser så oskyldig ut, skulle kunna skada Mimmi riktigt ordentligt med sina stora tänder, tror jag. Fast kanske har jag fel, kanske att någon av läsarna här i bloggen vet hur dvärgvädurkanin och liten hundvalp kan fungera ihop.