Mimmi äntligen friskförklarad

 

"Jag har aldrig förut sett en hund utan höftkula ha ett så naturligt rörelsemönster som Mimmi har nu", sa sjukgymnasten när jag var på den sista gången rehab för Mimmi efter operationen i höstas.

Jag blev så glad att en värme spred sig inuti hela mitt bröst och det kändes som att det jublade i mig.

Minns den första gången hos rehab i höstas efter Mimmis operation. Hur sjukgymnasten och veterinären var bekymrade eftersom Mimmi ovanligt nog klarade att balansera och skutta på tre ben i vatten upp till magen på ett löpband. Aldrig förut hade de sett att en hund hade en sådan balans. De var oroliga att Mimmi inte skulle komma igång och använda sitt opererade ben.

Mimmi är en glad, liten kämpe.

Nu kan hon och jag se fram mot många, härliga promenader tillsammans.

Och troligen lydnadskurs igen så småningom.

"Mimmi är en liten hund", sa sjukgymnasten. "Men fast att hon är liten så tror hon att hon är en stor hund. Hon har mycket egen vilja, hon är kaxig och hon går inte med på att man gör vad som helst med henne."

En "Jag tar ingen skit"-hund, är det alltså som jag är matte till.

Så stolt jag är över henne.

Vi firade med semla att Mimmi äntligen är friskförklarad.

Och Mimmi fick ett tuggben att gnaga på. 

Mimmis rehabträning går framåt

Idag var Mimmi på rehabträning för tredje gången.

Den här gången gick hon i djupt vatten på löpband i hela åtta minuter. På alla fyra benen samtidigt.

Det är underbart att nu få följa hur Mimmi blir bättre och bättre.

Sjukgymnasten hade bara gott att säga om min lilla hund. Allt går åt rätt håll med Mimmi.

Det är vi verkligen värda att få uppleva allesammans. Inte minst Mimmi själv. Hon har varit så mycket på Djursjukhuset redan i sitt korta liv, att det verkar som att hon tycker att det är hennes andra hem. Hon blir alltid glad när hon kommer dit. Hälsar glatt på alla. Drar i kopplet och vill in där. Skrattar när hon är där. Trots allt jobbigt hon säkert också måste ha upplevt där.

Fast Mimmi är inte vilken hund som helst, inte.

Idag igen, precis som på valpkursen och från veterinärer, fick jag höra att min lilla Mimmi är en glad och mycket klok hund. Hon är kaxig och mycket social.

Fast det kände jag ju redan första gången jag mötte henne.

I mitt hjärta.

Stolt matte som jag är.

Mimmis andra Rehab

Idag var jag med Mimmi på Rehab för andra gången.

Sjukgymnasten konstaterade att Mimmi är den allra första hunden någonsin på Djursjukhuset som har så bra balans att hon klarar att gå på tre ben i vatten upp till magen.

Tyvärr är det inte bra för henne just nu att hon har så god balans. Hon ska gå så mycket som möjligt på alla sina ben. Inte skutta på tre ben som hon gjort sedan hon blev sjuk vid midsommar.

När Mimmi går långsamt använder hon alla fyra benen. Likaså när hon snurrar runt, när hon och jag går "slalom" långsamt och när vi gör dragövningar och när Mimmi går uppför i trappor.

Mimmi var glad att träffa sjukgymnasten och nosade runt på alla spännande dofter där i rummet.

Hur som helst, långsamt går det åt rätt håll med Mimmi och det känns väldigt bra att se henne börja använda det nyopererade benet mer och mer för varje dag som går.

Mimmi morrade när sjukgymnasten skulle stretcha hennes ben. Någonstans får det vara nog, verkade hon tycka.

En enda röra av känslor idag

Den här dagen började med många lyckokänslor i mig.

Jag kände mig så lycklig för att Mimmi äntligen skulle bli av med stygnen efter operationen och få börja sin rehabträning mot ett friskt och gott, smärtfritt hundliv.

Jag kände mig så lycklig för att min äldsta dotter äntligen fått tag i ett rum i Prag där hon pluggar och skulle flytta in i det idag. Så att hon slipper kånka på 20 kg resväska mellan olika vandrarhem som hon fått göra de senaste veckorna.

Precis innan jag åkte till Djursjukhuset med Mimmi, öppnade jag posten. Där var ett brev till mig från min läkare. Jag förväntade mig några rader om att allt var bra med mitt hjärta och planerade redan hur jag skulle fira all lycka den här dagen. Kanske med en bakelse?

"Jag har nu fått svar på ultraljudet av hjärtat och man finner en lätt sänkning av pumpförmågan som kan förklaras av det vänstersidiga skänkelblocket du har. Jag tror att det skulle vara av värde med ett läkemedel för att stärka pumpförmågan något. Du kan väl kontakta mig på öppen telefontid."

Stod det i brevet från min läkare.

Min värld rasade samman som ett korthus. Tusen frågor inuti mig.

Men det fanns inte tid att fundera mera då. Djursjukhuset nästa.

Mimmi är av med stygnen efter operationen nu. Hon har fått vattenträning. Vi har fått övningar för att få igång henne att våga använda det opererade benet. Fortfarande har hon smärta i det efter operationen, så hon ska ta det lugnt ett tag till. Hon är av med tratten. Den ska vi bara använda om Mimmi slickar mycket på det hopläkta såret.

Jag är glad att Mimmi är på väg mot det goda hundlivet och jag ska göra allt jag kan för att hon ska bli så bra igen som det bara är möjligt.

Jag är glad över sms:et jag fick alldeles nyss om att äldsta dottern nu flyttat in i rummet i Prag.

Alla frågorna jag har i mig just nu om hur det står till med mitt hjärta, ska jag prata med min läkare om så snart jag bara kan. Jag känner att jag darrar inuti mig, som av en lätt chock. Jag känner mig sorgsen över att något inte är som det ska i mitt hjärta.

Inget i livet är självklart.

Varje andetag är en gåva från någonstans.

Varje hjärtslag en gåva till mig från livet självt.

Mimmi vattentränar i Rehab på Djursjukhuset.

Mimmi vid Vättern

Idag tog jag med mig Mimmi till Vätterstranden. Det var en så vacker höstdag. De glödande färgerna från träden. Sandstranden. Stenarna i vattnet. De små kluckande vågorna i Vätterns blå vatten.

Mimmi hade inte på sig tratten. Det behövs inte när hon är ute, för då bryr hon sig inte alls om att slicka på sitt sår. Hon har fullt upp med att nosa på alla dofter. Inte minst kring stolpar och buskar. Jag har en stark känsla av att Mimmi är på väg in i sitt livs andra löpperiod nu.

Mimmi var vild av glädje på stranden! Grävde i sanden med sina framtassar som en liten unge. Skuttade fram. Skrattade mot mig. Smakade på Vättervattnet och det verkade hon gilla.

Till min stora glädje kunde jag också se att hon, ibland, stod på alla fyra benen.

Det här kommer att bli bra, tror jag.

Försökt göra sjukgymnastik med Mimmi

Idag försökte jag göra sjukgymnastik med Mimmi. Så som man sagt till mig efter operationen att jag skulle göra. Mimmi spjärnade emot och blev stel som en pinne. Omöjlig att rubba.

Jag ringde djursjukhuset. Veterinären sa att Mimmi inte behöver stretcha sitt ben förrän hon tagit bort stygnen i nästa vecka.

Mimmi fortsätter att skutta runt på tre ben hela tiden.

Inomhus med tratt. Utomhus går det bra utan tratt.

En vecka kvar, sedan slipper Mimmi tratten.

Trött Mimmi, trött matte

Den första natten med en nyopererad hund blev så där. Mimmi ville inte lägga sig i sin hundbädd. Och om jag la henne där, så gick hon därifrån. När jag släckte lampan, vandrade Mimmi omkring i mörkret, långsamt. Ibland hörde jag att hennes tratt på huvudet slog emot någonstans.

Jag tände och gick upp. Såg att Mimmi lyckades slicka sig lite på såret, trots tratten.

Yngsta dottern sov tillsammans med henne i soffan resten av natten. För att ha koll på att Mimmi inte slickade sönder såret.

Jag som är känslig för sömnstörningar, kände mig som en zoombie när jag vaknade. Kanske var jag trött också efter den spänningen som det ändå var att låta operera Mimmi.

På djursjukhuset fick jag hämta en ny större tratt till Mimmi, så att hon inte kommer åt sitt hopsydda sår.

Mimmi har varit trött och hängig idag. Sover mest hela tiden. Det är för smärtan efter operationen, menar veterinären. Om ungefär en vecka trodde hon att Mimmi kommer att må bättre igen.

Så det är tålamod som gäller fortfarande. Och en dag i taget.

Hur som helst. Vi har firat att operationen är genomförd idag med kanelbullar och julmust.

Mimmi har fått extra god mat och så är vi ofta nära intill henne. Klappar henne med mjuka händer. Det lindrar och läker smärtan, tror jag.

Vår katt verkade fundersam allra först när hon fick se Mimmi. Hon smög försiktigt fram till denna varelse med något så märkligt på huvudet. Fast när hon väl kände igen att det var Mimmi, så var tratten inget problem längre. Det blev en nospuss, så klart.

Hämtat Mimmi efter operationen

Sent i eftermiddag fick jag hem min nyopererade lilla Mimmi.

Tratten gillar hon så där. Hon äter, kissar och sover.

Kramade mig hårt när jag hämtade henne.

Hon är en kämpe.

Nu är det sjuka borta. Om 5-8 veckor ska hon vara helt frisk!

Mimmi är opererad

Idag har Mimmi opererats på Djursjukhuset i Jönköping.

Operationen av Mimmi har gått bra, har jag precis fått höra från veterinären nu ikväll. Mimmi är vaken, hon får smärtstillande, hon har till och med ätit lite, skrattade veterinären. (Mimmi har haft mycket god aptit ända sedan hon föddes). Och hon hade kissat.

Jag får hämta hem henne någon gång imorgon.

Mimmi verkar vara en mycket glad hund med stor aptit på livet. Nu kommer hon så småningom att slippa att ha ont. Hon ska först vila under sårläkningen, 10-14 dagar. Sedan kommer hon under en period att få sjukgymnastik en gång i veckan. Bland annat i vattenbassäng.

 

Vid undersökningen av veterinären idag hade Mimmi mycket ont när man gjorde vissa rörelser på hennes höft. Det gjorde ont i mig att höra henne skrika till av smärtan.

Nu känner jag mig som en väldigt glad matte! Så länge som vi väntat på att den här sjukdomen i Mimmi antingen skulle självläka eller sluta i en operation. Tacksam att det finns bra djursjukhus med underbar personal är jag också. 

 

Bilden på Mimmi här i blogginlägget tog jag precis innan jag lämnade henne på Djursjukhuset. Det var så varmt i rummet att Mimmis tunga hängde minst sagt utanför. 

Hopp för Mimmi

En trött Mimmi sover intill mig. Hon röntgades idag igen. Läget i hennes höft har försämrats något.

Fast veterinären och ortopeden på Djursjukhuset sa till mig att det fortfarande finns ett litet, litet hopp om självläkning för Mimmi. Så, smärtstillande och inflammationshämmande medicin igen.

Min uppgift blir att bedöma att Mimmi inte har ont. Visar hon tecken på smärta ska jag ringa och boka tid för operation inom 1-2 månader.

Så ... Tålamod är det som gäller just nu. Både för mig och för lilla älskade Mimmi.

Jag känner mig lättad och hoppfull. Tacksam att det finns djursjukhus. Och hundförsäkringar.