Tillbaka efter semester

När jag kom hem från semestern kändes det riktigt roligt att dra ner i tvättstugan och tvätta. Jag hade fått med mig så mycket ny energi hem, att jag till och med i rena farten städade av den lilla toan i källarplanet intill tvättstugan.

Sol, värme, salta bad, sand mellan tårna, naturupplevelser och att vara lat hade tydligen gjort så mycket för mig på knappt en vecka. Tack, sommar!

Det sägs att om man som kvinna åker på mini-semester tre gånger per år, minskar risken att bli utmattad betydligt. Det är bättre om man åker på tre kortare semestrar under året än en längre tidsmässigt.

Som väl de flesta känner till vid det här laget, ökar kvinnors stresshormoner i hemmet och minskar när de inte är i hemmet. Kanske är det en förklaring till varför kvinnors mini-semestrar är en sorts skydd mot utmattning.

Där tänker jag direkt på hur många ensamstående kvinnor med barn som kan ha svårt ekonomiskt att unna sig semestrar. För att inte tala om de utförsäkrade eller de långtidssjukskrivna. De arbetslösa. Det blir en ond spiral som kan vara svår att ta sig ur.

När jag kom hem kom regnet.

Det kändes underbart.

Som äldsta dottern sa till mig är det väl ett tecken på att vi verkligen har sommar i Sverige i år; när man blir glad över att det regnar.

Dags för mig att planera in en ny mini-semester i min kalender nu.

Stalpet i Aneby - en oväntad oas

Igår skjutsade vi äldsta dottern till Nässjö. På hemvägen hittade vi till ett charmigt ställe som vi aldrig varit vid tidigare; Stalpet i Aneby.

Där finns södra Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 20 meter. Mäktigt att se och höra vattnet kasta sig utför det branta stupet.

Det killade i min mage när jag stod alltför nära branterna. Höjdrädd som jag alltid varit. Fast om jag förut brukade känna som en kittling i min mage, så känner jag numera som att marken försvinner under fötterna på mig. Konstigt vilka reaktioner man kan få i kroppen ibland när man är en känslomänniska. Och alltihop sitter i huvudet.

Hur som helst. Vid Stalpet fanns ett mysigt litet café som tydligen funnits där ända sedan början av 1900-talet. Där var flera små hus som hade olika namn. Grottan, paviljonen, altanen, lusthuset. Och så var där en hantverksbutik med keramik, stickade barnkläder och mössor, luffarslöjd, glaskonst med mera. Själv så köpte jag en brunpapperspåse fylld med hemkokt chokladkola. Den gick åt som smör i solsken. Kolorna var slut innan kvällen. De smalt i munnen.

Caféet hade stora räksmörgåsar, kakor, glass och våfflor med tre olika tillbehör. Valet var lätt för mig; en våffla med sylt och grädde. (En våffla gör ingen sommar. Minst tre ska det vara, tycker jag.) Och våfflan hos Stalpet var precis så där knastrigt frasig som jag tycker att en våffla ska vara.

Härligt att hitta nya små smultronställen så nära där jag bor. Till Stalpet kommer jag säkert att återvända flera gånger.

Sommarminnen

Bästa sommartårtan: Färdigköpt marängbotten, vaniljglass och färska jordgubbar.

Utsikt från en av restaurangerna på Piren i Jönköping. Knappt att man behöver mat med den utsikten.

Charmiga Johans Café på väster i Jönköping har tyvärr sommarstängt. Rosorna fick mig att tappa andan när jag passerade caféet häromdagen.

Först trodde jag att det låg en stor raggsocka på gatan. Fast när jag kom närmre såg jag att det var en fiskmåsunge. Den var inte skadad. Rätt som det var reste den sig upp och spatserade iväg.

Och så Vätterstranden igen ...

"Vätterstranden är lika fin som Franska Rivieran", läste jag i Jönköpings-Posten idag att någon sagt. Jag tycker att Vätterstranden är ännu bättre än Rivieran. För sitt rena, klara vattens skull.

Så här trivs jag allra bäst just nu i värmen som vi äntligen får njuta av i Sverige!

När allt rasar

Du vet, de där gångerna när man har byggt sig ett högt, högt torn av legoklossar. Eller Duplo. Och så kommer det förbi någon eller något som gör att hela tornet faller samman och i bitar ...

Man blir arg. Ledsen. Sårad. Det gör ont.

Precis när man nått så långt ... den där kraschen.

Allt i bitar.

Det är då, precis då ...

Som min själ söker efter den där lilla, lilla klossen att börja bygga mig ett nytt torn med. Den allra första. Den som ska vara den stadiga grunden för mitt nya torn.

Kanske väljer jag samma som förra gången jag började på nytt.

Eller kanske ...

Väljer jag en helt annan bit att börja bygga med.

Professor nominerar Snowden till Nobels fredspris

Jag läser idag i Svenska Dagbladet att Stefan Svallfors, svensk professor i sociologi, nominerat läckan Edward Snowden till Nobels fredspris.

Stefan Svallfors är en av de få människor som har rätten att nominera någon till Nobels fredspris som den universitetsprofessor han är.

Redan för en månad sedan skrev jag en artikel i Newsmill där jag föreslog att Edward Snowden får Nobels fredspris. Jag greps så starkt av denne så modige sanningssägare i vår tid som satte sig själv och allt han hade på spel för allas vår integritets och för demokratins och yttrandefrihetens skull i världen.

I sin motivering skriver Stefan Svallfors att Snowden gjort "en hjältemodig insats till stor personlig kostnad".

Brevet till den norska Nobelpriskommittén har Stefan Svallfors lagt upp på Twitter, enligt Svenska Dagbladet.

Jag citerar:

"Edward Snowden har bidragit till att göra världen en liten smula bättre och säkrare" samt "att tilldela honom priset skulle bidra till att rädda Nobels fredspris från det vanrykte det ådrog sig genom det förhastade och illa genomtänkta beslutet att tilldela den amerikanske presidenten Barack Obama 2009 års pris".

Nästa år kan Edward Snowden bli aktuell för Nobels fredspris.

Sorgen och skönheten

Varje sorg
bär också
skönhet.

Och det vackra mörker.

(Anna-Karin)

Min resväska är hemma igen

Så äntligen kom då min resväska hem igen efter sin alldeles egna utflykt någonstans som jag inte har en aning om var. Mer än att den varit hos en äldre man i Norrköping.

Det kändes härligt att packa upp mina gamla "trasor" igen. Jag hade ju liksom redan förklarat dem som förlorade i mig. Och så var de hemma igen. Nästan lite som berättelsen om den förlorade sonen, även om proportionerna i den jämförelsen kan verka lite tokiga.

Alldeles särskilt härligt var det att plocka upp de gamla kläderna som jag trivs så bra i.

Det rosa nattlinnet med vacker spets nedtill som jag fyndat för 50 kronor och som är så mjukt och skönt att sova i.

Den vita solhatten i bast som min mamma köpte en gång och som jag sedan fick av henne.

Armbandet och halsbandet som jag fått av mina döttrar.

De där sakerna som jag aldrig någonsin skulle ha kunnat skaffa mig exakt likadana.

Jag var lite nyfiken om där kanske skulle ligga en liten lapp med några ord från mannen som tagit min väska av misstag. Fast det gjorde det inte.

Så mycket jag har lärt mig nu om att packa och om hur lite jag egentligen behöver för att resa till Stockholm två dygn.

Mysteriet med den försvunna resväskan

 

Idag ringde Bus4you mig från Göteborg och berättade att min resväska finns hos en äldre man i Norrköping som råkat ta fel väska med sig från bussen i Stockholm. Han hade inte öppnat väskan förrän idag.

Jag blev så otroligt lättad och glad när jag fick veta det. Och sedan funderade jag lite över hur mannen reagerat när han öppnat väskan och fått syn på min BH som jag slängt ned överst i packningen.

Imorgon kväll ska jag ha resväskan med allt innehåll hemma hos mig igen om det går som det är planerat.

Och jag kommer sedan att dra tillbaka min polisanmälan.

Det här ser ut att bli en Happy End.

Sånt som jag älskar i livet.

Allsången och Håkan Hellströms konsert

Äntligen på väg till Allsången igen! (Foto: Isabelle Mattsson)

Halv tio på förmiddagen i tisdags köade jag och äldsta dottern för att komma in på Skansen i Stockholm. Där var redan fullt med folk. De allra flesta tonåringar. Håkan Hellström var det stora dragplåstret. Och inte minst hans en timme långa konsert direkt efter Allsången.

Det var tredje gången som jag såg Håkan Hellström live på Allsången. Med viss erfarenhet i bagaget märker jag att jag klarar en heldag framför scenen på Skansen allt bättre. Så, här är lite tips till dig som kanske vill uppleva en sådan dag:

Ta med ryggsäck, liten kudde att sitta på, vattenflaska, picknick-mat som klarar värme. En kofta eller jacka. Solhatt eller regncape eller både och beroende på väder. Glatt humör. Lust att sjunga.

Man får hålla EN plats på bänkarna framför scenen. Eftersom vi var två som reste turades vi om att ibland röra på oss. Är man ensam brukar man kunna be bänkgrannen hålla ens plats.

Så här glada är man när man hittat en bra sittplats framför scenen på Allsången.

Från scenen upplever man massor under nästan hela dagen. Musik, repetioner med de olika artisterna. Skämt från människorna på scenen. Kameramän både på marken och i luften. Med mera, med mera.

Det är svårt att tänka sig hur mycket jobb som ligger bakom det en timme långa programmet tror jag, utan att ha upplevt det på plats.

Det var tredje gången som jag var där för att inte minst se Håkan Hellström live. Nu har jag sett honom live tio gånger i mitt liv. Han blir bara bättre och bättre som artist, låtskrivare och musiker, tycker jag. Hans texter berör mig mycket starkt, liksom musiken.

Håkan Hellström med band repeterar inför kvällens direktsändning.

Allsången på Skansen är en riktig folkfest. När man är där hela dagen och har en sittplats på en bänk, hamnar man för en dag i en så vänlig värld full av sjungande, glada, förväntansfulla människor. Man hjälps åt, vaktar varandras platser när någon behöver gå på toa. Bjuder varandra på mat och godis och småprat. Skrattar och sjunger tillsammans. En härlig gemenskap tycker jag.

I tisdags var det mycket varmt i Stockholm. Värdarna på Allsången gick runt med sprayflaskor och sprutade vatten på oss. Härligt uppfriskande och också skrattframkallande. Det fanns tillgång till vatten på många ställen. Från scenen uppmanade man oss att dricka, dricka, dricka. För att inte svimma i hettan.

Jag köpte en fin solhatt på Skansen för att slippa få solsting i hettan där.

Och medan jag beundrade utsikten över ett sagolikt vackert Stockholm under en klarblå molnfri himmel och såg de olika artisternas repetitioner, närmade sig direktsändningen med stormsteg. 

Ibland gick jag undan och njöt av den vackra utsikten över Stockholm.

Tiden flög iväg snabbt. Det fanns mer än 26.000 människor i publiken berättade Måns Zelmerlöw. Och en kö från Skansen ända ner till Djurgårdsfärjan. Alla fick inte plats på Skansen den här kvällen.

Måns Zelmerlöw filmas av en kameraman under repetitionerna.

 
Strax innan programmet drog igång. Minuterna innan Måns Zelmerlöw sparkade iväg fotbollen över publikhavet, var publiken på uppmaning knäpptyst. Sedan rullade "bollen" igång. Själva direktsändningen.

Direkt efteråt var det Håkan Hellströms konsert med inbjudna gäster. I slutet, efter sändning, sprang Håkan ner och dansade på bänken med oss alla precis bakom mig. En sådan där stund som jag sparar för alltid i mitt hjärta. 

Håkan Hellström är en människa och artist som sprider så mycket energi, glädje och kärlek runt omkring sig. På nära håll ser man att han är en spenslig man med varma, sårbara ögon. En medmänniska som sett och ser både det svarta och det ljusa i livet, alla livets nyanser. Och som har en säregen förmåga att förmedla livet i ord och musik.


"Fortsätt

Jag tror 

När vi går genom tiden

Att allt det bästa 
Inte hänt än

Fortsätt"


"Fortsätt ...

När dom lynchat sista hoppet

Fortsätt

När allt du levt för
räknats ut
som ett skämt

Där under träden bakom stängslet
finns en stig för dig

Fortsätt ..."

(Håkan Hellström)

Underbare Håkan Hellström. En människa som ger ut så mycket av sig själv på scenen.

 Konserten med Håkan var en magisk upplevelse. Alla som kan Håkans texter utantill och sjunger med av full kraft. Alla känslor. Skratt blandas med tårar. Den vackra sommarkvällen med utsikt över Stockholm, grönska och fjärden. 

(Länk till klipp på YouTube med den underbara låten "Du är snart där" från Allsången i tisdags.)

Jag var så berörd av alltsammans att till sist rann tårarna ur ögonen på mig. Och just då lyckades kameramannen på TV fånga in mig så jag var hux flux med i TV utan att ha en aning om att jag var det. Det var andra som berättade för mig att de sett mig i TV efteråt. Och nu har jag själv sett mig på TV i SVT Play. 

Jag kom med i TV utan att jag ens märkte det. Så berörd jag var i den stunden. Så mycket känslor.

Dagen efter konserten kände två kvinnor igen mig från TV-programmet under frukosten på hotellet. Så jag fick en mycket, mycket liten provsmak på vad det kanske kan vara att vara kändis den dagen. Jag tror inte att det är min grej, faktiskt. Även om det så klart blev minnen för livet för mig den här dagen.

Där var många bra artister på Skansen i tisdags. Ja, alla artisterna på Allsången var både se- och hörvärda.  Louise Hoffsten är en annan idol för mig. Hon sjöng om att bara döda fiskar följer med strömmen. Joshua Radin blev en stor överraskning eftersom han inte nämnts innan programmet. Hans musik och texter har jag lyssnat mycket på.

Kort sammanfattat blev den här dagen en dag jag sparar i mitt hjärta för alltid som ett av smultronen jag trätt på mitt livs strå.    

Programmet och Håkan Hellströms konsert går att se på SVT Play fram till och med den 8 augusti.

Jag hann också med att ta en fika med en kär vän när jag var i Stockholm.

Nöjd och belåten på väg hem med buss igen.

Magisk solnedgång över Vättern på väg hem från Stockholm.

Stockholmsresan med den förlorade resväskan

Stolarna i Bus4you var så sköna och bekväma.

Jag och äldsta dottern åkte med Bus4yous bekväma buss till Stockholm i måndags. Målet var Allsången på Skansen och konserten med Håkan Hellström där på tisdagen.

Väl framme i Stockholm på kvällen, upptäcker vi att min resväska är borta. Och jag som hade packat ned flera älsklingskläder och en del nyinköpt. Allt var nytvättat och struket. Jag ville ju vara lite extra fin när jag skulle iväg till huvudstaden. Inte varje dag som jag är där precis.

I stället för att slappa på hotellet under kvällen som vi tänkt oss, fick vi ge oss ut på jakt efter det allra mest nödvändiga till mig. Tandborste, tandkräm, linne att sova i och en extra topp på rea. 

Min "resväska" var nu, i stället för en rullande väska med draghandtag, en plastkasse från Åhléns. Man behöver mindre än man tror, tänkte jag. Och var en helt ny erfarenhet rikare. 

Väskan är fortfarande försvunnen idag, fredag samma vecka. Jag har gjort polisanmälan och hoppas på att få ersättning från mitt försäkringsbolag. 

Min "resväska" under dagarna i Stockholm efter att min välpackade resväska försvunnit under färden.

Louisiana och Yoko Ono

 

Igår var jag med familjen på Louisiana. Bland annat såg jag Yoko Ono-utställningen där. Om Yoko Onos utställning tyckte jag så här (kort sammanfattat): innehållsrik, lekfull, poetisk, nostalgisk, tankeväckande, vacker, berörande, överraskande. 

Att vandra i rum där den människa gått och skapat, som levt tillsammans med en av mina största idoler, John Lennon, var tillräckligt för att ge mig en känsla av magi. 

Att t ex få se en installation med en stege som leder upp till en tavla hängande från taket med ordet YES på, som varit med på den utställning där Yoko och John Lennon möttes för allra första gången, kändes som att det strålade kärlek kring just den stegen. 

Det finns alltid så mycket att upptäcka på Louisiana. Tiden räcker aldrig till där. 

Jag har varit på Louisiana flera gånger i mitt liv. De starkaste minnena har jag från Picasso-utställningen och Pompejii-utställningen. Yoko Onos utställning kommer jag också att bära med mig på ett särskilt sätt känner jag. 

Förväntansfull i bilen på väg mot Danmark.

 

Yoko Ono hade ordnat ett önsketräd i Louisianas park.

Besökare fick skriva lappar med önskningar och hänga i trädet.

 

En ljuvlig och stor hibiskus. Naturens konstverk.

En av de äkta Picasso-tavlorna på Louisiana.

Huset vid entrén till Louisiana inklätt i grönska.

Stor murgröna täckte hela muren.

Efter Louisiana åkte vi till det charmiga nöjesfältet Bakken.

Daggkåpa

Daggkåpan översvämmar min trädgård just nu.

Gammalros

 

Så flyktig är du,
min ros.

Några dagar blott ...

Din skönhet
i full blom.

För alltid
i min längtan.


(Anna-Karin Mattsson)

De rädda och de modiga

I morse tänkte jag på många av de människor jag mött i mitt liv som varit aggressiva. Och jag tänkte på hur rädda eller sorgsna de måste ha känt sig innerst inne. Under den där ilskan.

Sedan tänkte jag på de människor jag mött i mitt liv som varit glada och lugna. Utan att någon gång visa aggressivitet eller falskhet. Utan i stället valt andra vägar att möta det jobbiga i livet. Och jag tänkte på hur modiga och starka de människorna måste ha varit. Djupt där inne.

Det krävs mod för att våga hissa vit flagg och lägga ned sina vapen.

Jag och Aftonbladets Viktklubb

Igår kväll kände jag mig särskilt stolt över mig själv. Efter den stora hjärtutredning som man gjorde på mig under det senaste året (som lyckligtsvis nog visade att mitt hjärta var friskt), bestämde jag mig för att träna och få bort de ohälsosamma kilon som samlat sig på mig under en mycket stressig och långvarig period i mitt liv.

Till saken hör att jag aldrig har bantat eller hållit någon diet i hela mitt liv någonsin ... Jag har inte behövt det. Varit lyckligt lottad med en hög ämnesomsättning, helt enkelt.

Jag gick med i Aftonbladets Viktklubb och för loggbok där sedan ett par veckor tillbaka. Det visade sig att jag ätit alldeles för SMÅ mängder mat och också inte alltid det som kroppen behöver.

Den direkta effekten av att jag balanserat min kost och också rör på mig regelbundet, har blivit att jag känner mig piggare, har mer energi jämt fördelad över dagen och också mera ork. Panikattackerna blir också svagare när jag motionerar. Jag ser motionen som min anti-depressiva biverkningsfria medicin när jag ger mig ut och promenerar.

Nu börjar resultaten visa sig både på vågen och kring min midja. Jag är på väg mot hälsosam vikt och mått igen, så som jag hade det förut. Det som är mitt mål med den förändring jag nu gör i mitt liv. Allt för att undvika hjärt- kärlsjukdom och andra besvär som övervikt kan leda till.

#Almedalen idag: "200.000 sjuka och arbetslösa tvingas till socialen"

Jag läser i DN idag att mer än 200.000 sjuka och arbetslösa tvingas till socialen trots att de egentligen inte hör hemma där.

Det är helt nya grupper som dyker upp hos socialen.

"– Det har uppstått en diskussion bland våra medlemmar om hur försörjningsstödet var tänkt att fungera och hur det används. Därför beslöt vi oss för att gräva lite djupare i ämnet, säger förbundsordföranden Heike Erkers (Akademikerförbundet SSR).

Undersökningarna resulterade i rapporten "Försörjningsstödets framtid - 200 000 försörjningsstödstagare borde bort " som presenteras på ett lunchseminarium i Almedalen i dag.

Heike Erkers ser många problem med att sjuka och arbetslösa tvingas till socialkontoren. Ett av dem är att de hjälpsökande måste ha sålt allt av värde innan de kan få pengarna de behöver.

– De får exempelvis veta att de måste sälja bilen och inser att de inte kan söka jobb utan bil. Resultatet blir att de hankar sig fram med hjälp av släkt och vänner och inte hinner ägna den tid som behövs för att söka jobb, säger Heike Erkers."

(Citat Dagens Nyheter)

Resultatet att människor som blir sjuka och arbetslösa hankar sig fram med hjälp av släkt och vänner har varit ett mål för Fredrik Reinfeldt sedan länge.

Jag har skrivit en artikel om det i Newsmill: "Reinfeldt tycker att anhöriga ska rycka in för arbetslösa och sjuka". (2011-10-22)

Frågan är om det Reinfeldt tycker också är det svenska folket i majoritet tycker. Det tror inte jag. Jag tror och tycker att varje vuxen människa har rätt att vara ekonomiskt självförsörjande också som sjuk och arbetslös.

Ju fler som drabbas av ändringarna i trygghetssystemen, desto fler vaknar upp och vill något annat, tror jag.

Det kan vara den som blir sjuk och utförsäkrad och först tvingas göra sig av med allt han/hon äger innan personen får rätt till försörjningsstöd.

Det kan handla om den arbetslöse som fått allt svårare att kvalificera sig för a-kassa och står utanför systemet.

Det kan vara vännen eller den anhörige som får "ställa upp" för en annan vuxen människa som inte längre är ekonomiskt självförsörjande på grund av sjukdom eller arbetslöshet.

Hur påverkas relationer mellan vänner och partners där den ene är i ekonomisk beroendeställning av den andre? Sällan till något positivt, det är min erfarenhet. Det är samhället som ska ge ekonomisk trygghet för den människa som t ex blir sjuk.

Ett sjukt system och en sjuk människosyn visar sitt rätta ansikte allt mer för varje dag som går i Sverige.

Alliansens dagar är räknade ända sedan den dagen de kom till makten.

Fredrik Reinfeldt kommer att falla på sitt eget grepp.

Slutet kommer allt närmre. Idag räknar jag månaderna. En dag kommer jag att kunna räkna timmarna.

Och den dagen Alliansens inhumana politik när det gäller trygghetssystemen är ett dystert minne blott, kommer jag att fira med alkoholfri champagne och chokladpraliner.

Jag längtar.


Se även:

"Nöjd, Reinfeldt? ... (Martin Mobergs betraktelser)

"Som katt och hund"

Min katt och hund är de allra bästa vänner.

Bästa sommargodiset

Jordgubbar doppade i choklad! Hur blir det godare än så?

Pelargoner är sommar för mig

Pelargonerna hemma hos mig växer så det knakar nu. Ja, det mesta verkar växa så det knakar just nu i naturen och trädgården. Regn omväxlande med sol och hyfsad sommarvärme skapar en minst sagt prunkande grönska och blomning.

Häromdagen var jag i Gränna. Den dagen var inte särskilt somrig. Fast i Strandcaféet nere vid hamnen kunde vi värma oss inomhus och äta våffla med grädde och sylt. Det är sommar för mig. Trots regn.

Jag var hos Franssons Polkagrisar på besök, fast kom ut utan en endaste polkagris. Jag gillar inte polkagrisar längre. Tycker att de är för söta och klibbiga.

Visst var det en prestation att kunna vandra där bland allt godis och sen lämna stället med varken mer eller mindre än en en meter lång kolarem från Ryfors Konfektyrer i en påse. Det tycker jag var starkt av mig. Fast jag känner inte så mycket sug efter godis längre. Jag äter hellre jordgubbar. Allra  helst färska jordgubbar doppade i choklad. Mums!

Den närmsta veckan är en vecka full med roliga saker för mig. Säkert kommer jag att ta bilder och berätta om en del av det här i min blogg. När jag känner för det.

Jag har fått besvär med ögonen igen. Troligen en förkylning. Eller så är det ett stänk av allergi i alltsammans. Det värker och klibbar i mina ögon. Det blir värre i solsken och blåsigt väder. Precis så som jag har haft det till och från under många år. Det kan bero på ett virus, bakterier eller dåligt immunförsvar, läste jag på nätet. Det kan lindra att jag vilar fast kommer tillbaka igen efter ett tag.

Jag gör det jag kan för min hälsas skull. Promenerar regelbundet. Äter nyttigt. Tar hand om det vardagliga. Ser till att andas med magen ibland och slappna av. Mediterar. Tar mig tid för eftertanke och lugn och ro. Använder mig av allt det som jag känt har hjälpt mig genom åren när jag ramlat ner i en grop.

Fast mitt sorgearbete och den livskris som jag hamnat i är inte över än. Det får ta den tid det tar. Jag försöker att njuta så mycket som jag kan av det vackra livet ger mig ändå. Vissa dagar går riktigt bra. Andra är tyngre.

Allt har sin tid.