De hoppfulla och de som inte orkar längre

 

Jag sitter i väntrummet i den långa korridoren till sjukgymnastiken på sjukhuset och människor passerar förbi nära mig. Någon haltar. Någon går med kryckor. Någon är gammal och hopsjunken. Någon är mycket ung, går med dropp och är anorektiskt mager och insjunken.

Det är kämpar som passerar förbi mig. Så nära intill att jag kan nudda dem om jag vill. Fast det gör jag inte. Ibland söker jag deras ögon. Ibland ler vi mot varandra.

De är kämpare. Människor som vill leva. Bli bättre. Bli friska.

"Jag har haft ont i magen och diarré idag och ska vara i bassängen på sjukgymnastik klockan tio", hör jag en kämpe säga till en vårdpersonal.

"Då tycker jag att du ska åka hem igen och vila", får kämpen till svar. "Man får inte vara i bassängen när man har diarré".

Kämpen vänder om och ser besviken ut. Ledsen.

Kämpare ... eller kanske mera de hoppfulla? De människor som fortfarande hoppas på något. Att där finns hjälp mot smärtan de bär på. Att de hoppas på att bli bättre eller till och med bra. Kanske kämpar de för sin egen skull. Eller kanske för att där finns någon annan som de älskar och som ger dem kraft att kämpa? Fast att livet gör så ont.

Ändå allt detta lidande som passerar förbi mig. Det gör ont i mig.

Jag känner en stor fråga inifrån mig själv; vad är det som får oss människor att vilja fortsätta? Att vilja kämpa? Att hoppas? Trots sjukdom, smärta, trasighet, ålderdom? Vad är det som får oss människor att vilja leva?

Är det rädslan för att dö? För det okända i döden.

Eller är det glädjen i att, trots allt, oavsett vad, ändå leva?


En ung människa har dött. Han tog sitt liv.

Vad är det som får en människa att välja livet? Eller döden?

Är det när hoppet släcks i oss som döden känns som ett bättre val än livet?

Därute faller ett rödgrönt löv från skogslönnen. En stund på jorden var det en knopp, en utsprucken knopp, ett löv som grönskade, så småningom färgades i rött och grönt, sedan stilla släppte taget om grenen. Föll till marken. Blev liggande där alldeles ensam i gräset. Förmultnade.

Blev en dag till jord där ett litet frö landade och började gro. Växte sig större ... blev till knopp.

Solen väckte knoppen till en tusensköna i min gräsmatta. En tusensköna ... som spred sig och blev till tusen tusenskönor i min sköna gröna mjuka gräsmatta.

Allt hör samman.

Döden och livet. 

Natten och dagen.

Mörker och ljus.

Och det var den dagen jag miste mitt hopp jag rasade samman.

Och det var den dagen jag fann något att hoppas på som jag orkade lyfta blicken mot den blå himlen och, kisande, möta ljuset igen.