På café i väntan på döden?

Runt omkring mig på fiket dit jag gått efter att jag varit hos frissan, satt ålderspensionärer eller om det nu kallas seniorer, parvis vid olika bord.

En äldre man och en äldre kvinna vid ett bord. Vid nästa bord, inget överraskande där inte, utan en äldre kvinna och en äldre man. Och vid tredje bordet samma sak, en äldre man och en äldre kvinna.

Där var kanske tio-femton seniorer på fiket.

Och så jag.

Jag la märke till att alla satt så tysta och allvarliga. Näst intill buttra såg de ut. Paren verkade småtjafsa med varandra om de någon gång talade till varandra. Fast mesta tiden satt de bara tysta och tittade rakt fram. Utan att se in i varandras ögon.

Det kändes som att de satt där välklädda, välfriserade och fikade.

I väntan på döden.

Så vill inte jag ha det när jag blir senior.

Jag vill vara levande ända in i döden. Eller, jag önskar att jag ska få vara levande ända in i döden, när än den kommer. Jag tänker jobba för att vara levande ända in i döden som människa.

Att vara nyfiken. Leva mina känslor. Bevara alla åldrar i mig livet ut.

I morse drömde jag att jag var en flicka på tre år. Jag var så glad, så full av liv och lek!

Detta är skrivet med all respekt för att de som befann sig på fiket samtidigt som jag var där, kanske inte alls har det så som jag upplevde det.

Fast själva situationen väckte tankar och frågor i mig.

Och jag fattade viktiga beslut inuti mig själv om hur jag vill leva just mitt liv.

I väntan på döden.