Vättersommar

Vättern tidigt i morse. Spegelblank. Ljummet vatten.

Frankrike dag 8: Paris, hemresa och mötte jag en ängel?

Jag framför Eiffeltornet i Paris. Det hade jag aldrig kunnat tro för ett år sedan. Man måste våga för att vinna.

Det var dags för en fyra timmar lång sightseeing-tur i Paris med bussen. Vi fick en ny busschaufför den här dagen. Han var försenad och förklaringen från honom var att han inte hittade till hotellet. Stämningen bland resenärerna blev lätt irriterad. Den steg inte till det bättre när det visade sig att den nye chauffören inte fick upp luckorna på bussen till de utrymmen där vi skulle förvara våra resväskor tills det var dags att resa till flygplatsen Orly på kvällen.

Den stackars chauffören som kanske bara hade en dålig dag, vad vet väl jag, hade sedan otur när han skulle ut ur det stora bussgaraget med en busslast smått irriterade resenärer. Det visade sig att personen som skötte porten till garaget hade fikarast. Så hur än chauffören tutade, kom inte portvakten och öppnade porten. Vi fick helt enkelt vänta tills han fikat klart. Helt OK för min del. Det är viktigt med pauser i arbetet. Och det var gott om tid tills vi skulle vara vid flygplatsen.

Till sist var vi i alla fall ute ur garaget och färdades genom Paris gator och sevärdheter. Reseledaren guidade och jag fick höra så mycket intressanta saker som jag inte hade en aning om förut. Fyra timmar lång var guidningen. Vi fick kliva av vid två tillfällen för att ta bilder. De flesta bilderna i min blogg här idag är därför tagna genom bussfönstret.

Gryningsljus från hotellrummet sista dagen i Paris.

I Paris åker man motorcykel också klädd i kostym.

Varuhuset Printemps i Paris.

Academie Nationale de Musique i Paris. Musikalen Fantomen på Operan är skriven med inspiration från den här byggnaden. Bussarna i Paris var vita och turkos, vackert mot de gräddfärgade byggnaderna.

En av många kända restauranger i Paris.

Louis Vuitton, Paris.

På väg mot Triumfbågen.

Triumfbågen. Vacker och mäktig i sitt uttryck.

 

Känns den här igen, kanske? Eiffeltornet. Mycket vackrare och större än jag föreställt mig det.

Byggnad intill Eiffeltornet med en vacker text skriven i guld.

Den franska flaggans färger, blått, rött och vitt, gjorde sig så bra till de gräddfärgade husen. Hela centrala Paris andades för mig genomtänkthet, skönhet och harmoni, rent arkitektoniskt. Jag är imponerad. Och förälskad i Paris. Vill tillbaka dit igen för att uppleva mer av allt som finns att se där.

Paris är byggd utifrån en mittpunkt där det strålar ut gator som uppifrån bildar ett stjärnmönster. Det var en underbar känsla att mitt bland alla husen hitta långa gröna gator som denna. Grönskande rum där det gick att andas och där sikten var fri och kändes oändlig. Det var enligt reseledaren en av kejsar Napoleons söner, Napoleon III, som byggde upp centrala Paris på det här sättet. Så som staden fortfarande ser ut.

Här är jag i Paris. Äntligen, det var på tiden!

 

Här ligger bland andra kejsar Napoleon begravd. I sex kistor, tydligen. Intill byggnaden finns som ett äldreboende för krigsskadade soldater. Det finns så mycket intressant historia kring Frankrike. Inte minst kring den Franska Revolutionen. Där folket till sist segrade över maktgalna, förmögna människor som lät folket svälta. Det som är grunden till "Frihet, jämlikhet och broderskap"-tankarna i Frankrike. Grunden till demokratin. Frankrike idag har tyvärr stora problem med både ekonomin och hög arbetslöshet. Vilket i sin tur leder till andra negativa effekter i ett samhälle.

Le Rouquet ska enligt reseledaren vara ännu en populär restaurang i Paris.

En av oändligt många vackra vyer inne i Paris.

En färgglatt målad dörr som jag undrar vart den ledde.

 

Restaurangen Le Voltaire.

Att åka båt på Seine har jag kvar att göra till nästa gång jag åker till Paris. Något ska man ha kvar, något ska man ha att drömma om som människa. Det är viktigt.

Var i hela världen känns ett Pariserhjul mer självklart än i Paris? Jag ska kolla upp närmre varför Pariserhjul heter just Pariserhjul, kom jag på nu.

Efter rundturen i Paris var vi tillbaka i kvarteren där hotellet låg. Den här gatan, Avenue de Clichy, ska enligt reseledaren vara en "vanlig" gata i Paris. Priserna på både restauranger och i butiker där var rimliga. Jag köpte en fin topp till min yngsta dotter där för cirka hundra kronor. Och hittade skor till lägre priser än i Sverige. Fast jag köpte inga. Jag var trött efter allt jag sett och hört om under rundturen.

En "vanlig" gata i Paris. Vackert med alla svarta balkonger i järn, tycker jag.

I en restaurang på hotellet, där vi väntade och vilade för att åka till Orly, fanns en tavla över Paris som finns att köpa på Ikea. Jag tycker mycket om den här tavlan av olika skäl. Kände mig som hemma när jag stod där och tittade på den.

Vad gör man när man väntar på att tiden ska gå så att man kan ta bussen till Orly den sista dagen i Paris? När fötterna bränner och benen värker av allt promenerande. Man vilar och köper till exempel sig en bamsestor Glace Bretonne i hotellets restaurang. Mums, minnet av den glassen räcker hela sommaren för mig!

Nu lämnar vi Paris. Au revoir!

Halv sju på kvällen åkte vi med bussen till Orly flygplats. Där fick chauffören problem med att hitta rätt. "Fransk skyltning", skojade reseledaren om. "Där var skyltar som visade vart vi skulle, fast plötsligt försvann de och nu vet vi inte vilken väg vi ska ta."

Plötsligt hörde vi ett brak som kom uppifrån. Chauffören hade kört in i en vägbro. Där kom vakter som visade vilken väg chauffören skulle köra. Några minuter senare var vi framme vid flygplatsen.

Ja. Jag var alltså framme vid flygplatsen. Jag skulle flyga. Igen. Trots att jag när jag klev ur flygplanet en dryg vecka tidigare sagt att jag skulle åka vad som helst utom flygplan tillbaka till Sverige igen. Sparkcykel. Moped. Gå. Vad som helst utom att flyga igen. Fast man ska aldrig säga aldrig, sägs det.

Med bestämda tankar motade jag bort flygrädslan så fort den dök upp inuti mig. "Jag ska hem till min hund, min katt och mina ungar. Det här är det mest trygga och snabbaste sättet att ta sig hem. Nu gör jag det, helt enkelt, jag flyger."

Märkligt hur stark kraft tankar kan ha på rädslor. Jag var så bestämd inuti mig själv att rädslan vek undan och viljan att flyga tog över.

Just när jag klev ombord på flygplanet som skulle ta oss till Sverige igen, mötte jag ett par besynnerligt vackra ögon från en man som redan satt på sin plats i planet. Vi såg in i varandras ögon för en sekund. Jag har ingen aning om vad som hände. Mer än att något hände. Därför att under några sekunder av mitt liv, där i flygplanet, landade våra ögon i varandras tre eller fyra gånger efter varandra. Jag mötte hans. Hans sökte mina. Jag mötte hans igen. Till sist log vi mot varandra. Det var allt. Det kändes som att jag mött en ängel, på riktigt. Kanske en skyddsängel. Den sista gnuttan rädslan i mig försvann på ett kick. Tänk vad ett ögonmöte kan göra. Undrar vem han var? Vad var det som gjorde att han såg på mig som han gjorde?

En pilot med skånsk dialekt berättade med glad röst att flygvädret var mycket bra. Vi skulle förmodligen vara i Malmö om redan en timme och fyrtio minuter i stället för två timmar.

Planet lyfte. Jag kände mig fortfarande lugn. Läste i en fransk tidning med vackra bilder och klarade att fokusera och förstå det jag läste, till min egen förvåning.

Vi flög genom solnedgången. Jag tittade ut ibland genom flygplansfönstret och såg molnen därunder oss, gråtonade. Den guldfärgade solen som spred gyllene, orangetonade strålar över de grå molnen ibland. Jag kände glädje över att få uppleva detta, att få flyga och uppleva hur det ser ut där uppifrån. Solnedgången. Malmö i kvällsljus som så småningom närmade sig under oss.

Några svängar och sänkningar med planet och nu hade jag vant mig vid kittlingarna i magen och kände mig trygg när planet lugnt tog mark.

Tillbaka i Sverige igen. Det var natt fast ändå inte helt mörkt. Vi hade bestämt att köra i alla fall en bit. Eventuellt ta in på hotell om vi kände oss för trötta.

Jag slumrade till flera gånger under resan hem. Fast det var som tur var inte jag som körde. Jag vägrade köra i det trötta tillstånd som jag befann mig i. Vi rastade ibland och drog in frisk luft. Min make kände sig tillräckligt vaken för att köra.

Vi följde ljuset som egentligen aldrig försvinner i Sverige kring midsommar. I stället blev det ljusare och ljusare ju längre vi körde. När vi närmade oss Vätterbygden var det inte soluppgång än, fast ändå fullt dagsljus som en mulen dag.

I soluppgången kröp jag nyduschad ner i min säng hemma där jag bor och somnade.

Trött och mycket nöjd med allt jag upplevt och sett under min semester.

Au revoir, Le France et Paris!

På återseende!


#bloggswe

Din soldat

Den här låten hörde jag på radion häromdagen.

Jag gillar texten massor.

Och ja, jag har varit där.

"Låt mig vara din soldat"

Tänk om vi alla kunde vara varandras soldater.



#bloggswe

So many books ...

"So many books. So little time."

(Frank Zappa)


De här orden påminner mig om hur jag kände det när jag var tonåring och klev in i biblioteket i Jönköping för första gången i mitt liv. Det största bibliotek jag varit inne i någonsin då.

Jag minns att jag tänkte: "Tänk, jag kommer aldrig att hinna läsa alla böcker som finns under mitt liv." Minns att det kändes sorgset inuti mig.

Fast så tänkte jag: "Vilken himla tur att där är så många böcker att de aldrig tar slut. För tänk om det var tvärtom, DET hade varit sorgligt."

Hoppas att ni har det så bra som möjligt i värmen, mina vänner.

Själv så läser jag idag. Mest tidningar och en novell ibland. Tar det lugnt, lyssnar på musik och dricker vatten.

Och det blir en till magisk sommarkväll ikväll.

Då är det som bäst just nu, tycker jag, när solen har gått ned.


#bloggswe

Frankrike dag 7: Vitré och Paris

Den här bilen stod parkerad utanför hotellet i Quimper sista dagen där.

Dags att börja resan hemåt. Fast än var vi inte hemma. Mycket fanns där kvar som vi skulle få uppleva innan dess. På morgonen lämnade vi Quimper och Bretagne. Det här var den dagen med flest timmar i bussen. Fast vi pausade flera gånger så det gick hur bra som helst.

Den längre rasten mitt på dagen var i den fantastiskt vackra lilla gamla medeltidsstaden Vitré. Där fick jag nackspärr jag vet inte hur många gånger av att titta upp på alla de fina gamla husen med så många olika detaljer. Det var underbart att vandra där. Svalorna flög mellan husen. Här kunde jag stannat en hel vecka, minst, kände jag. Jag tror absolut att man påverkas som människa av den miljö man lever i, hur där ser ut. Undrar hur jag skulle känna mig om jag bodde i den här gamla lilla staden i Frankrike?

Reseledaren berättade att det finns många liknande små charmiga städer runt omkring Paris. Otroligt hur man kunnat bevara de här husen, tycker jag. Just i den här staden var många av husen av sten. De var som uppstöttade av grova, gamla och ofta målade träbalkar. Ett sätt att bygga på som i alla fall jag aldrig har sett förut.

Här låter jag bilderna få tala helt fritt. Jag önskar att du ska njuta av dem lika mycket som jag gör fortfarande när jag tittar på dem.

Ett besök i den här lilla staden kan jag verkligen varmt rekommendera.

"Öppettider söndagar: beroende på humör och väder."

En stor borg fanns där också i den lilla staden Vitré.

Här står jag och får nackspärr av att titta på gamla, vackra hus.

Aldrig förut har jag sett hus byggda på det här sättet med stora träbjälkar nedtill.

Vi nådde Paris lite senare än det var tänkt. Sen eftermiddag vilket innebar rusningstrafik. Det tyckte jag om, att få uppleva rusningstrafiken i Paris genom bussfönstret. Det flöt ändå på ganska bra, tyckte jag, kanske hade vi tur. Jag såg vid ett tillfälle tre eller fyra bilar som hade kört in i varandra. Där var en av förarna som klev ur bilen och gestikulerade och var upprörd.

Här är vi på väg in i Paris och trafiken börjar tätna allt mer.

Om London är taxibilarnas och dubbeldäckarnas stad, så kändes Paris som smartbilarnas och motorcyklarnas stad. Det kändes lite märkligt att se alla dessa bilar där det oftast bara satt en enda person i bilen. Kändes osmart på något sätt i en så stor stad att man inte åkte flera i samma bil. Eller något helt annat än bil, som tunnelbana eller buss.

Motorcyklarna har blivit mycket vanliga i Paris, ett snabbt sätt att ta sig fram i trafiken där. Fast också ett farligt sätt. Enligt vår reseledare är där knappast någon av turistbussarna som tar sig igenom trafiken i Paris utan att ha fått svarta märken på sig från gummihandtagen på motorcyklarna, så nära kör de till exempel bussarna. Det händer också många olyckor med motorcyklister i Paris. Trots det fortsätter man att köra motorcykel och det är människor i alla åldrar som gör det. Jag såg många kontorsmänniskor på väg hem från jobbet på motorcykel i kostym, vit skjorta, slips och hjälm på huvudet.

Smartbilarna har blivit mycket populära i Paris. Bland annat för att man kan parkera dem både på längden och på tvären.

Som sagt, mycket bilar var det. Fast jag var ända imponerad över hur trafiken flöt på. Så uppmärksamma de som körde bilarna måste ha varit, tänker jag. Och människan vänjer sig verkligen vid mycket, vid att leva och ta sig fram i olika miljöer.

Vi passerade Moulin Rouge. Dit in var det långa köer av människor.

Hotellet där vi bodde i Paris.

Vårt hotell låg cirka 3 km från Mont-Martre, martyrernas berg. Efter att ha checkat in och kunnat tvätta av oss lite, tog bussen oss till Mont-Martre.

Reseledaren sa något om en berg-bana som vi skulle åka. Och jag kände paniken börja växa inuti mig igen, bergbanor har aldrig varit mitt favoritsätt att färdas på. Fast på något sätt, när jag väl stod där och såg den jämförelsevis lilla bergbanan, kände jag att jag släppte taget om rädslan och det kändes underbart att kunna göra det. Jag bara klev på vagnen med alla de andra, fast tittade uppåt Sacré-Coeur i stället för att se nedåt Paris, eftersom jag så lätt får svindel.

Så klev jag ur bergbanevagnen där uppe på Mont-Martre. Min make sa till mig: "Vänd dig om, Anna-Karin." Och då gjorde jag det, trots att jag tappat andan redan när jag fått se Sacré-Coeur.

Den känslan när jag vände mig om och fick se den vitskimrande Parisstaden nedanför mina och Mont-Martres fötter, den känslan var så stark, så mäktig att jag är helt säker på att den måste ha förändrat något djupt inuti min hjärna och min själ. Jag var inte alls förberedd på utsikten. Dessa hus som aldrig såg ut att ta slut antingen jag tittade åt vänster, höger eller rakt fram. Som följde med långt, långt bort hela vägen jag kunde se och mötte horisonten och flöt samman med den ljusblå himlen. Ja, kort sagt, jag är helt säker på att jag just i denna stund blev blint förälskad i Paris.

Vi gick in i Sacré-Coeur. Där var massor av tända vita och röda ljus överallt i kyrkan. Jag tände ett själv där också. Näst intill tyst var där. Kyrkor får mig alltid att känna frid när jag kliver in i dem.

Sedan en liten promenad på Mont-Martre bland människor som målade andra människor och jag vet inte hur många souvenir- eller mera skräpbutiker där.

Till sist kom vi fram till restaurangen där vi skulle äta kvällens och resans sista 3-rätters-meny. Servitören visades sig kunna svenska perfekt till min stora förvåning. Där var så mycket folk, många skolklasser, så det gick knappt att tala med varandra för det var sånt sorl där. Tröttande, tyckte jag.

Hur som helst, den här kvällen åt jag grönsakspaté till förrätt och den var god. Till huvudrätt åt jag Boeuf Bourgignonne, eller fransk kalops. Köttet var lite segt så det får inte godkänt av mig. Till efterrätt var det som grädde med någon bärsås, jag vet inte riktigt vad det var jag åt egentligen till efterrätt. Fast åt gjorde jag. Den här kvällens meny var den sämsta på hela resan. Kanske hade jag blivit bortskämd nu med all den goda maten som vi hade ätit den senaste veckan.

När det var dags att åka bergbanan ned från Mont-Martre igen, började skymningen. Jag såg Eiffeltornet, gyllene, upplyst, i skymningen. Helst av allt ville jag stannat uppe på Mont-Martre för att se min nya förälskelse Paris med alla ljus tända på natten. Det får bli en annan gång, tänker jag. Därför att utan tvekan vill jag åka tillbaka till Paris igen i mitt liv. Upptäcka mer av allt det som finns att se och uppleva där.

Den här kvällen kändes lite vemodig eftersom det snart var dags att resa till Sverige igen. Nu närmade sig flygresan hem. Jag kände fortfarande som att jag hellre ville åka buss eller tåg hem, fast jag motade bort de där känslorna med tankar som att "Nu ska jag hem till min hund och min katt och  mina ungar. Flyga är snabbaste och tryggaste sättet att komma hem och nu bara gör jag det, punkt slut." Ibland får man vara lite tuff mot sig själv, särskilt när man känner sig rädd och liten i världen inuti. Så som jag kan känna mig när jag ska flyga.

Fast allra först, innan flygresan, skulle vi på en fyra timmar lång sight-seeing med bussen i Paris. Nästa förmiddag som var den sista dagen på vår resa till Frankrike.


#bloggswe