Är välgörenhet egentligen välgörande?

Häromdagen läste jag i lokaltidningen att man kan lämna anonyma julklappar till ett hotell i stan. Det är en välgörenhetsorganisation tillsammans med hotellet som står bakom detta. Dit får "utsatta, behövande" (=  fattiga) mammor och pappor gå för att hämta sig en julklapp eller två till sina barn.

Först så kände jag att "Wow, så härligt, dit skulle jag ta mig och lämna ett paket till en liten unge." Spontan som jag är.

Fast sedan kände jag efter lite till. Det var något som ropade där inifrån mig. En liten röst från lång tid tillbaka. Den lilla ungen där i mig. Hon som minns hur det var att vara ett utsatt barn. Ett behövande barn. Ett ekonomiskt fattigt barn.

Den där lilla inuti mig minns hur sorgsen hennes mamma var för att hon inte hade pengar till julklappar till sina barn.

Hon kom också ihåg hur lycklig hennes mamma var när hon så småningom fick det lite bättre ekonomiskt. Så pass bra att hon själv kunde gå till en affär och få välja julklappen till sitt barn. Hon tänkte på vad det betyder att ha möjligheten att själv få välja för en människa. Alldeles särskilt när det handlar om att ge något till den lilla varelse som man älskar mest av allt i hela världen; sitt barn.

Det kan låta bra med "välgörenhet" vid första tanken. Men som jag ser det är det bästa om varje människa i ett samhälle har en värdig inkomst oavsett livssituation. Om det är ett kärvt läge, ska det ekonomiska stödet från samhället vara tillräckligt för att en förälder själv ska kunna välja och köpa en julklapp till sitt barn till exempel. Inte behöva gå till ett hotell och niga och bocka för att få ta emot ett paket med en leksak eller docka som en helt främmande människa köpt och valt. Kanske inte på något sätt lik den leksak som barnet önskat eller som föräldern själv velat ge sitt barn.

Välgörenhet är inte solidaritet för mig. Det handlar ofta om skuldkänslor som ekonomiskt rika människor förvandlar till paket och gåvor. Kanske för att känna sig mer betydelsefulla än andra människor. Kanske för att känna sig snälla. Kanske för att det ger PR och reklam när det handlar om företag.

En av de vackraste gåvor är den som vi gör när vi betalar skatt, för mig. I tillit till politikerna betalar vi skatt för att vi vill ett samhälle där en viss del av våra pengar fördelas till olika utsatta grupper i samhället. Förutsatt att sedan politikerna också fördelar skattemedlen på ett sätt så att de som bäst behöver dem också får ta del av dem.

Idag kan det vara jag som behöver något av den gåvan.

Imorgon kan det vara du eller någon du älskar.


Lästips:

"Varför står ingen upp för de fattiga barnen längre?" (Aftonbladet)

"Ingen ska lämnas bakom" (Dagens Arena)

"KD:s julbudskap slår hårt mot utsatta barn" (Lars H Gustafsson, författare och barnläkare)