Drömmar som såpbubblor

Hon fyllde lungorna och blåste såpbubbla efter såpbubbla. Lätta och skimrande i regnbågens färger svävade de uppåt med vinden. Hon följde dem med blicken. "Som drömmar", tänkte hon. "Som drömmar är de, såpbubblorna."

"Svävar lätt och får mig att sväva, får mig att klara mer än jag trodde mig om att klara. Vissa blir större och andra mindre. Lika vackra är de i all sin drömda verklighet. Lika genomskinligt vackra som att lyckan själv var en såpbubbla. Ja, ibland är en såpbubbla lycka. Ibland den enda lycka man har."

"Så vackra. Så sköra. En dröm eller, ja, såpbubbla, for in i en trädgren och brast. En annan dröm, eller ja, såpbubbla, hamnade i det gröna, nyklippta gräset och där kom en människa som inte såg såpbubblan som ju nästan var osynlig och krävde mycket närvarande ögon och hjärta för att bli sedd och människan trampade på den med skon och den var borta."

"En annan såpbubbla lockade någon att försöka fånga den mellan sina händer men händerna höll för hårt och såpbubblan brast. Såpbubblor svävar bäst och längst när man släpper dem fria."

"Så lätt att blåsa skimrande drömmar. Så lätt att sticka hål på dem som att de aldrig funnits."

"Där var en gång en såpbubbla", tänkte hon eftertänksamt. "Ingen kan förneka att den en gång fanns och flög och svävade och dansade med vinden i solglittret och fick hjärtat hos en människa att darra och sjunga av glädje. En gång var där en dröm och det som en gång varit en dröm kommer alltid att vara en dröm för den som drömde."

"Också den såpbubbla som brast var en gång den mest skimrande av dem alla."

"Ingen eller inget kan någonsin ta ifrån såpbubblan just det. Eller den som blåste den."



#blogg100 #bloggswe