Jag känner mig tacksam att jag kan gå så långt som jag kan gå med mina ben idag. Att jag har hittat till yogan och meditationen som hjälper mig att hitta balansen i livet och vägleder mig från mitt inre.
Jag känner mig tacksam att jag har förmågan att känna glädje för andras skull liksom min egen. För att jag har humor även om jag inte visar så mycket av den här i min blogg kanske. Jag är tacksam över förmågan att kunna skratta åt mig själv.
Jag känner mig tacksam för att jag har så svårt att hata att jag nog aldrig känt hat i hela mitt liv. För att jag har förmågan att känna empati och för min starka längtan och drivkraft inifrån mig själv om en rättvis och kärleksfull värld.
Jag känner mig tacksam för min förmåga att leva mig in i hur andra människor har det även om det ibland innebär att jag känner en stark smärta inuti mig själv. Empati kan göra så ont ibland. Det finns en mening i den smärtan ändå. En känsla som säkert många gånger har stått i människans tjänst här på jorden. Och fortfarande gör det.
Jag känner mig tacksam över livets alla berg- och dalbanor som jag fått uppleva så här långt i mitt liv. Över de insikter som jag fått med mig även om en del av dem är smärtsamma.
Jag känner mig tacksam över min förmåga att ta mig igenom mörker, över min förmåga att resa mig igen liksom min förmåga och mitt mod att våga rasa ihop och gråta och visa mig svag och sårbar därför att livet blivit övermäktigt just då.
Jag känner mig tacksam över att jag har ett liv att leva.
Tack för denna dagen och för alla mina känslor som jag kan känna!
