Idag när jag gick min promenad såg jag en vackert blommande blå lupin på ängen nära där jag bor. Den enda och kanske allra sista blommande lupinen som jag ser i år.
Jag stannade till där vid lupinen. Stod där ett bra tag och bara tittade på den. Så vacker, vilken underbar blå färg. Ensam... lupiner som brukar vara så många tillsammans. Så många och som att jag kan drunkna i ett pastellhav ibland i lupinernas största blomningstid, kring midsommar.
Fast den ensamma lupinen var inte mindre vacker fast att den stod där helt ensam på ängen. Det var nästan så att jag kunde se ännu mer hur vacker den verkligen var. Så rak, så hög, så perfekt lupin som bara en lupin kan vara.
Som att när man lyfter ut något och ställer det för sig själv, så kan man se ännu tydligare hur det verkligen är, hur det verkligen ser ut. Komma närmre än om lupinen varit mitt bland alla de andra lupinerna.
Som att ställa en människa helt ensam i världen utan något alls. För att se vem hon är när hon inte längre har något mer än sig själv att luta sig mot. När hon inte längre är en i flocken. Vad hon gör då, där i sin ensamhet. Stannar kvar. Eller tar steg mot möten, andra människor och nya erfarenheter.
Jag ångrade när jag stod där framför lupinen att jag inte hade tagit med mig kameran. Kände att jag hade velat visa den här i min blogg. Föreviga den. Innan den vissnar ned. Kanske att snön en dag faller i vita, stora flingor och lägger sig som ett värmande täcke över den.
Kanske hinner jag uppleva den en gång till, denna märkligt varma november.
Om man har en smartphone har man alltid kameran med och kan föreviga ögonblicken och publicera i bloggen.
SvaraRaderaJag har en smartphone, Nini, det var den som jag menade när jag skrev kameran. Tack för att du ville hjälpa mig.
RaderaAllt gott!
Förstår det var en speciell känsla, att få se lupinen där , och helt ensam på ängen.
SvaraRaderaLupiner som annars är ett "flockdjur" höll jag på att säga. Men dom brukar stå rakt och ståtligt tillsammans........och då blir det ett stort blomsterhav där man kan bada nästan , bland alla lupiner.
Men ensam är åxo stark. Stark, ståtlig och vacker. Som din lilla "lupinblomma". Det kanske är då, den är som allra vackrast.
Visst är det lite konstigt ändå, att kunna få se blommor som blommar så här års. Nästan jul. Men helt klart speciellt.
Ha det jättegott och KRAM från mig till dig��
Lupinen kan man gärna kalla flockdjur, tycker jag. ;) :) Den brukar verkligen sprida ut sig i stora flockar över ängar och var helst den slår rot. En del kallar den ogräs. Själv tycker jag att den är fantastiskt vacker, både där den står ensam och i flock.
RaderaDet är både lite konstigt och samtidigt härligt att fortfarande kunna njuta av midsommarblommor som lupiner mitt i november. :)
Kram tillbaka till dig! :)
Ur led är tiden och blommor och växter narras att det är vår.
SvaraRaderaTror att du fick med dina tankar ännu bättre när du inte fotade. Det är en mening med allt. Se så fint du formulerade om denna lupin och dess färger. Leder tankarna vidare till att vi orkar resa oss fastän det är nattsvart ute/ kram från kaktussticklingarna
Kanske var det så som du skriver, att jag beskrev på ett annat sätt när inte jag hade fotograferat lupinen.
RaderaTack för att du läste och för de fina orden till mig om det jag skrivit. :) Ofta när jag skriver börjar jag med något som leder till något annat som i sin tur leder till något helt annat. Det gillar jag, att det fungerar så med skrivandet. Att skrivandet leder fram tankarna:)
Många hälsningar från mina blommande kaktusar till dina kaktussticklingar! :)
Kram
Underbart skrivet av dig, blev berörd och sen har du alltid en bra vinkel på det du skriver.
SvaraRaderaHa en skön dag
kram
Tack snälla Malin! :)
RaderaHärligt att du klarar att kika in här nu igen. Jag saknar dig när du inte skriver här, ska du veta. Krya på dig!
Kram
Agneta utanför Piteå har här uppe i Norrbotten blommande små pense'er. De har sått sig själva och har blommat nu i två månader. De är vita och jag är småkär i dem. de tål ju -10 gr. men här är så milt och fin höst.
SvaraRaderaHej Agneta, så roligt att du kikar in här, det gör mig glad! :)
RaderaOj, små penséer nu på hösten, det låter så vackert, tycker jag. :) Vita penséer är ljuvligt och så gillar jag ljuslila och blå penséer. Det är underbara blommor, så tacksamma och finns i så många olika vackra färger.
Så det är så milt uppe hos dig också. En märkligt varm höst i år. Jag tänker att då kan inte vintern bli särskilt lång även om den så klart kan bli kall. Den har ändå ingen chans när väl solen kommer igen och värmer oss i Norden. :)
Kram!
TACK ....frö Din "tillbakakommentar!" // Agneta
SvaraRaderaTack för att du läser här och dyker upp med kommentarer ibland, Agneta, det gör mig så glad varje gång. :)
RaderaHa det bra och kram till dig!