Äppelblom i september

I söndags när jag gått långpromenad med yngsta dottern fick jag se att där var en blommande äppelblom på vårt gamla äppelträd. Jag blev stående och tittade på det vackra rosa mot den blå himlen med vita moln tills jag fick nackspärr.

Vilken gåva att än en gång få se blommande äppelblom innan höstvindar viner genom trädens grenar. En blomning som fick mig att tänka på raden "den vår de svage kalla höst".

Det kändes som ett tecken någonstans ifrån. En påminnelse om att livet alltid börjar om. Också de mörkaste faserna i livet har ett slut. En dag blommar livet igen hur mörkt det än kan kännas ibland att vara människa.

Älskade kanin Barbie, R.I.P.

En av de sista bilderna på lilla Barbie. Hon var så mysig att bära. Slappnade av så fint i våra händer. Hennes päls så mjuk, så mjuk. Älskade fina kanin, det är tomt utan dig. Tack för alla vackra minnen.

Förra söndagen på morgonen kom Jan upp från källaren och berättade att Barbie är död. Hon ligger så fin i sin bur på sidan precis på platsen där hon brukar sova. Hon har säkert dött av att hjärtat bara stannade. Så som är vanligt för gamla kaniner.

Dagen före var hon inte ute. Men dagen dessförinnan blev hennes sista sommardag i gröngräset. Hon skuttade som vanligt. Åt gräs och höll på med bollen. Det märktes inget alls på henne att hon närmade sig sitt sista hjärtslag. Hon hade ett bra och tolv år långt och tryggt tamkaninliv här hemma hos oss. Nu får hon skutta vidare i Nangiyala bland maskrosor och klöverblom.

Tack allra finaste och snällaste Barbie för alla fina kärleksfulla känslor du väckt i oss i så många år.  R.I.P. Barbie. Lilla fina söta kaninängel, det blir tomt utan dig.

Ibland tog vi på Barbie en sele så att hon kunde skutta runt en liten promenad.

Barbie i sin utebur med bollen som var hennes favoritleksak.