Löven faller

Så här vacker var lönnen de allra sista dagarna innan den började tappa sina löv. Nu är nästan alla löven borta. Hopräfsade. Aldrig mera kommer just de löven igen. Varje löv ett litet konstverk i sig. Värt att stanna upp inför och förundras över färgerna, linjerna, mönstren. Skapelsen i ett löv.

Kvar står trädet med sina kala grenar. Jag saknar löven. Tycker också att det är vackert med kala grenar mot en skymningshimmel. Men löven känns skyddande. Jag tycker om när det susar i dem. Nu får jag vänta. Kanske gömma mig i skogen bland granar när landskapet känns för öppet och sårbart för min själ.

Aldrig känns väl våren så långt borta som just när löven faller. Och samtidigt; allt närmare våren för varje dag som nu går.

Leva ... i nuet. Är en stor konst. Jag är en sån människa som lever både i det som var. Det som ska komma. Och det som är. Kanske är det att vara människa? Kan man som människa hela tiden leva i nuet? Undrar jag när löven från körsbärsträdet också faller dessa så varma oktoberdagar med det mjuka vackra ljuset som jag älskar.

Mammas födelsedag

Den 9 oktober skulle min mamma fyllt 92 år. Ett år till av saknad. 

Saknaden är kärlekens ärr. 

Älskar dig för evigt, mamma. 

I mitt hjärta bor alla vackra minnen

Höstfärger

Så mycket färger det är i naturen nu. Träden glöder i alla nyanser mellan gult, orange och starkt lysande rött. Löven faller och inget kan stoppa årstidernas förändring. Lika lite som förändringarna i livet ibland.

Ett färgstarkt lönnlöv på marken får mig att stanna till på hundpromenaden. Jag förundras över skönheten i lövet. Älskar att vandra i prasslande löv runt mina fötter.

Det är höstkänsla och blåsigt men enligt väderrapporterna är det brittsommar på väg. Det blir perfekt väder för att vara i trädgården och ta hand om det som behöver tas om hand den här årstiden. Plantera ljung i krukan vid trappan, ta in trädgårdsmöbler och en del annat.

"When the roots are deep, there are no reason to fear the wind."

Extremsommar och valår

Det var länge sedan jag bloggade nu. Anledningarna är flera. Den extrema värmen i somras gjorde min hjärna så trög. Jag hade fullt upp med att vädra på morgnarna, dra för rullgardiner och persienner, ta siesta mitt på dagen och sen vädra igen sent vid midnatt innan det var dags att försöka sova.


Sommaren 2018 går till historien. Jag önskar att vi är många som vaknat upp ur vår törnrosasömn och börjar inse hur vi alla påverkas om klimatet förändras på jorden. Många frågor och tankar har värmen satt igång i mig. Jag känner mig hoppfull och tror att vi människor kan förändra det vi eventuellt har ställt till. Förutsatt att vi alla hjälps åt. Och börjar redan idag.

Saker och ting ställs på sin spets om vi börjar tänka på ett klimathot. Särskilt ett valår som i år. Så många frågor som bleknar och hamnar i skymundan. Vad betyder egentligen någonting alls om vi inte har ett människovänligt klimat på vår planet? En hisnande tanke och omtumlande.

Hur som helst så är det ju val om bara några veckor. Den 9 september. Ett val som jag tror blir så spännande, ja, en riktig rysare.

Själv vilar jag fullkomligt trygg i att jag har min så starka övertygelse om vilket samhälle jag tror är ett bra och gott samhälle för oss människor. Jag är fullkomligt trygg i att alla människor mår bra i ett samhälle med minskade klyftor mellan människor. Sociala klyftor såväl som ekonomiska och andra klyftor.

Jag är fullkomligt övertygad om att i ett gott samhälle stöttar människorna varandra när det behövs. Vi tar hand om varandra. Det finns fungerande välfärdssystem för människor om världen runt dem rasar ibland. Det skapar trygga människor som vågar och som litar till varandra och till att samhället finns där när det krisar.

Det är med lätt hjärta och lätta steg jag går till vallokalen på valdagen och lägger min röst.

Sedan ber jag för att mörkerkrafterna i vår tid tappar allt mer kraft istället för tvärtom. De som vill skrämmas, de som vill söndra, de som vill förtrycka och de som vill förminska demokratin i vårt samhälle. De som försöker lura till sig olika ekonomiskt svaga grupper med olika löften fast att de i andra handen håller den hand som vill trycka ned de utsatta ännu mer än vad de redan är nedtrycka idag.


BÖN FÖR SVERIGE VALÅRET 2018


Bevara vårt land

Befria det från mörkret

Tänd ljus i människorna

Gör ögonen klara

Sinnena skärpta

Gör våra hjärtan mjuka

Smält kylan

Väck hopp

Välj kärleken

För ...

Störst av allt är kärleken


(Anna-Karin)

Saknad

Musiken tystnade

Solens strålar försvann

Fåglarna jag nyss hört kvittra

Ödsligt tysta
på tomma grenar

Fältens blommor vissnade

Framför mina ögon

Där vi gått
fanns inget mer

Mina ensamma fotspår kvar

Kanske kände jag

Vingar

Hålla om

Mitt tunga bröst


(Anna-Karin)

Dit alla andra gått

Så lever vi
våra liv

Här på jorden

Äter frukost

Jobbar, sliter

Älskar

Tappar bort oss

Krisar, gråter

Tvättar kläder

Ställer väckarklockor

Åsiktspratar

Tycker och tänker

Drömmer och ...
samlar pengar

Eller ligger hemlösa
i en trappuppgång

Glömmer

Förtränger

Eller ägnar aldrig
ens en tanke

Åt att vi egentligen bara

Allesammans

Är på väg

Dit ...

Alla andra redan gått.



(Anna-Karin)

Till mamma 2018

Älskade mamma,

Idag är det sju år sedan din själ lyfte och svävade iväg in i det eviga ljuset. Sju år och fast att tiden går är mina minnen av dig kristallklara.

Ibland undrar jag om jag är på väg bort från dig med tidens hjälp. Eller mera på väg till dig för varje dag som går.

I mitt hjärta är du kvar för alltid. Tiden suddar inte ut våra långa samtal och allt vi lärde varandra om livet.

"We'll meet again, don't know where, don't know when ... but I know deep in my heart, we'll meet again ... "

Acceptans

Jag har en tid för att trimma Mimmi idag. Får se om jag kommer iväg. För gatan här utanför är mer som en skridskobana än en gata att promenera på. Skönt att det inte är november i alla fall. Det kan ju bara handla om veckor istället för månader innan vi har barmark igen, tänker jag.

Ibland funderar jag över begreppet acceptans. Att acceptera något behöver inte betyda att man tycker att det är ok. Att acceptera något betyder inte att man gillar läget. För där finns saker i livet som i alla fall jag aldrig kommer att gilla. Som hala isiga gator. Och ännu mycket värre saker så klart.

En kvinna och författare som jag tycker mycket om att läsa böcker av är Patricia Thudor-Sandahl. I en av hennes vackra och kloka texter hittade jag en gång en förklaring av acceptans som jag kände fungerar för mig. Hon menar att acceptans är att göra något meningsfullt medan lidandet pågår.

Att även om livet av någon anledning har rasat runt omkring mig ändå gå upp och äta. Ta hand om mig och kanske någon annan eller ett djur beroende på den kraft jag har. För mig känns det alltid meningsfullt att ta hand om något levande. Som att vattna en blomma. Borsta min katt. Ringa någon som jag håller av.

Jag tror att det är viktigt att ha sådana här halmstrån som människa att ta till när livet kärvar. Ju längre jag levt desto mer vet jag vad som är viktigt i kristider. För vi är nog inte många människor som går genom livet på en raksträcka utan några som helst kurvor eller uppförsbackar. Det är liksom det livet handlar om, tror jag. Att hänga med oavsett hur vägen ser ut. Att trampa på fast att stegen känns tunga. Lita till livets och min egen förmåga till förändring. Att ingenting är statiskt. För att dagen idag känns tuff betyder inte att det alltid kommer att kännas så.

Glädjekällor

Tack vare mina broddar kom jag ut med Mimmi idag också fast att gatan var en ren isgata efter något konstigt isregn som fallit inatt. Nu är det i alla fall åtta plusgrader, istapparna på taket har smält bort och snön rasar från taken med höga brak. Det är snömodd och fåglarna kvittrar.

Jag har vattnat blommorna. Mina stora gamla Mårbackor växer för fullt och väntar på att få komma ut i uterummet igen. Novemberkaktusarna blommar för andra gången med sin starka cerisa färg. Så tacksamma blommor och så lättskötta. Det märks verkligen på krukväxterna vilken fart de får av att dagarna är allt längre och ljusare nu.

Lyssna på musik, vara med Mimmi, ta hand om mina växter och det vardagliga. Vara i naturen och promenera eller träna yoga eller något annat. Att kanske baka en kaka eller göra en matpaj, det är en del av mina glädjekällor i vardagen. Att träffa vänner eller ta en fika på stan. Att ha något roligt att se fram mot att se på TV. Eller att läsa i en bok, bläddra i en tidning. Ikväll ska jag titta på Husdrömmar och Bonusfamiljen har jag tänkt.

Det är de små glädjeämnena som bär oss människor när livet kanske är lite tungt av någon anledning. Det är de små glädjeämnena som ger mer kraft än de tar. Att göra något lustfyllt en stund. Som att blogga vilket också är en källa till glädje för mig.

Håll ut

Snön nådde mig till knäna när jag vek av från den lilla nedtrampade stigen i snön när jag var ute med Mimmi på förmiddagen. Jag vände om och tog den lite mer lättrampade stigen i snön. Ibland får man välja den lättare vägen att vandra i livet. Den kan vara kämpig nog.

Fast den som är van att kämpa utanför sina egna gränser har ibland svårt att känna sin gräns. Normaltillståndet är att alltid pulsa fram som i knähög snö. Kämpa med armarna för att orka lite till och lite till. Tills hela bröstet knyter sig i en lång kramp som gör att all kraft rinner ut ett tag.

Idag valde jag den lite lättare stigen på min promenad i alla fall. Gråvädret och all den vita snön får våren att kännas så långt borta. Men trots den långa vintern minns jag hur ett regn, ja, ett just nu för mig så efterlängtat regn, kan få den största snöhög att sjunka undan fortare än vad jag ens kan ana. För att inte tala om vad en värmande vårsol kan göra med det som är snö. Förundrad kommer jag att stå där en dag och se på när vintern rinner bort i ett flöde av vårsol och fågelkvitter.

Nu gäller det att hålla ut. En dag i taget. Där borta väntar våren. All vinter har sitt slut.

Under tiden, leta glädjekällor och energikällor.

För varje dag är en sällsam gåva.

Kvinnostyrka

Med öm och stel rygg tog jag mig på snöiga och hala vägar till stan med bilen idag. Jag kan känna mig rädd att ramla igen efter att jag bröt axeln. Särskilt när det är halt. Än är jag inte så stark i kroppen att jag är redo för ett nytt "fall". Egentligen är man nog aldrig redo för det. Men när det händer har man inte längre något annat val än att resa sig igen och försöka hitta tillbaka till de förmågor man hade före fallet. Även om vägen dit är lång och snårig och mycket smärtsam ibland.

Jag tänker på alla kvinnor som tog sig upp idag. Som tog sig upp igår. Och genom årtusendens gång. Jag tänker på alla de kvinnor som fallit och rest sig igen. På kvinnorna som bar på barn. Inuti sig eller i sin famn. Som matade och tröstade. Städade och lagade mat. Studerade och arbetade och slet så att alldeles för många gick in i och fortfarande går in i väggen av utmattning. Jag tänker på alla dem idag.

Där finns kvinnorna som var mina förebilder när jag var liten. Florence Nightingale. Anne Frank. Selma Lagerlöf. Jeanne D'Arc. Fredrika Bremer. Med flera. Det var starka kvinnor som jag fascinerades av som liten. Kvinnor som gick sin väg och som ville förändra. Kanske var det tack vare dem som jag också kände samma längtan i mig? Och känner fortfarande. Eller kanske kände jag samhörighet med dem? Även om min väg inte var deras väg på något sätt.

Ibland när jag har tunga dagar så undrar jag hur livet blev som det blev för mig där jag är nu. Att jag slet ut mig så att jag aldrig mer kunde jobba heltid. Att jag slet ut min rygg alldeles för tidigt med allt vad det har inneburit. Att jag till sist bröt ihop för att allt jag ville och strävade efter och allt jag ville ge till andra, till sist var på väg att bli min egen undergång.

Men mitt i alla mina mörka minnen från den där jobbiga tiden kan jag se en annan "jag" än den som verkade vara så svag då. Jag kan se vilken styrka jag har haft i mitt liv. Jag kan se vilken styrka jag hade att bit för bit resa mig upp och gå igen. Att hitta orden igen som jag tappade. Den mentala styrkan att bit för bit pussla ihop mitt söndertrasade jag. Och till och med på många sätt skapa ett bättre jag och liv för mig än vad jag hade förut.

Den styrkan ...

Den styrkan kan jag se i alla kvinnor som varje dag kämpar för att få ihop sina liv hur än de ser ut och var än de är i livet. Det handlar om att ta sig upp, oavsett. Att bli en del av #metoo. Fortsätta kämpa för en jämlik värld på alla områden där det finns människor.

Ta väl hand om er alla starka kvinnor.

Låt aldrig någon få dig att sluta se din kraft du har i dig.

Bejaka kraften i dig. Och tillåt dig att ibland känna dig svag. Vilket kanske är det mest starka du egentligen kan göra. För i svagheten vilar din styrka för att du en dag ska känna dig stark igen. Kanske inte som förut. Men stark. På ett nytt och ännu mera kraftfullt sätt.

Om du bara visste ... hur stark du är ...

Kvinna.

Hjärtelycka

Plötsligt drog ett leende fram

Inifrån henne

Över hennes anletsdrag ...

En sekunds stjärneglitter
i ögonen

Lyckoleende
i mörka livets natt

Sparad hjärtelycka
i otröstligt bröst


(Anna-Karin)

Värme

Med dig

Behövde jag ...

Aldrig

Frysa


(Anna-Karin)

Villkorslös kärlek

 Min älskade Mimmi.

Tänk att få ta emot tilliten och kärleken från en hund.

Så tacksam för det.

Lurad

Och det som såg ut att vara dött

Var bara på väg ...

Mot något

Nytt


(Anna-Karin)

Hjärta med vingar

Om jag hade vingar flög jag till dig idag

Röd ros i näbben, bultande hjärta i mitt fjäderprydda vita bröst

Släppande röda rosen i vita snön framför dina fötter och
innan du ens hann se upp
i gråa himlen
var jag borta

Hela universum fyllt
av alla känslor av kärlek

Jag ville fylla
ditt varma bröst med

Just idag.


(Anna-Karin)

Resan

Jag tror att som människa har jag en resa att göra.

Ibland reser jag ensam.

Ibland tillsammans med andra.

Och alla är vi samtidigt reskamrater.


(Anna-Karin)

Längtar till våren

Senvinterregn

Frusna bara händer

Vind kyler panna

Stela kroppar
I långsam rörelse

Jag rör mig ovisst, vilset
Utan mål

I en främmad värld

En gång så känd

Senvinterregn doftar
annorlunda än vårregn

Doftar is och kall asfalt

Doftar tröst

Doftar hopp

Doftar liv som ska komma


(Anna-Karin)

Blåsigt och snö på gång

Jag hade tänkt gå en längre promenad med Mimmi idag på förmiddagen. Det är relativt bart på marken hos mig även om där är en och annan isfläck eller isfrusen pöl som jag får se upp för när jag är ute och går så jag inte halkar omkull igen och gör mig illa.

Men burr så kallt det var! Vinden blåste genom märg och ben kanske för att jag inte hade rätta kläderna för vädret. Men det blev i alla fall en uppfriskande promenad i närområdet. Och all rörelse är bra, också de kortare promenaderna.

Nu har jag städat rent efter julen. Det känns skönt att det är gjort. Jag har rosa tulpaner på matbordet och en liten kruka med ljusblå pärlhyacinter på köksbordet. Blommor och växter betyder så mycket för mig särskilt den här tiden på året.

Genom huset hörs musiken nästan alltid hos mig. Jag spelar all möjlig sorts musik. I julklapp fick jag ett abonnemang på Spotify så att jag slipper reklaminslagen där. Det kändes som min allra bästa julklapp som jag kan njuta av varje dag nästan i ett helt år nu. Musiken betyder bara allt mer för mig sedan mina ungar flyttat hemifrån.

Igår var jag på stan med min make och åt middag på Jensens. Det är mysigt att åka in till stan och kika runt i skyltfönster och se människor i rörelse i alla åldrar. Det får mig att piggna till när min hjärna känns seg och trött i allt mörker.

Jag var inne i en nyöppnad chokladaffär på väster i Jönköping. Det är en man från Syrien som en gång hade en chokladaffär i Syren som öppnat den. Han flydde hit till Sverige för fem år sedan. I affären fanns godsaker och choklad från Syrien och också vanliga chokladpraliner och mycket annat gott. Så vi köpte med en liten påse hem med spännande nya godsaker för oss.

På nyheterna står det att det är snö och vinterkyla på gång. Tur att jag har ett varmt hus att vara i med snälla och kärleksfulla små husdjur att hålla i knät när vintern viner runt knuten.

Januaritankar

Solen kikade fram idag och ljuset påminde om vårens vackra ljus fast mildare. Snön är borta. Klockan är snart fyra och än är det inte mörkt ute. Trädens kala grenar är svarta mot den vitgrå himlen.

Ungefär som det kan kännas inuti den här tiden på året. Sådär vitgrått. Lite färglöst. Den långa mörka vintern och allt jag orkat med under julen tar ut sin rätt. Nu är tid för återhämtning.

Jag har börjat på yoga igen. Alltid lika skönt att vara med i en grupp även om jag tränar yoga själv nästan varje dag här hemma. Det finns alltid något nytt att lära sig inom yogan och det är en av anledningarna tror jag till att jag aldrig verkar tröttnar på den.

Får se om jag kommer igång med bloggandet igen. Det brukar hjälpa mig att ta mig igenom den här årstiden att blogga. Blogga mig fram till våren, till tussilago, vitsippor, fågelkvitter och lövsprickning. Blogga mig fram till ljus och energi.

Ibland får man göra saker fast att man inte har lust. För att det är saker som man en gång hade lust till och gjorde att man kände sig glad. Kanske minns kroppen och själen min tappade skrivglädje om jag sätter mig och skriver igen. Kanske.

Fråga Doktorn - om energiläckage vid utmattningssyndrom

HÄR är en länk till ett mycket informativt inlägg i Fråga Doktorn om hur snabbt energin försvinner vid utmattningssyndrom och också lite tips om hur man kan hushålla med den energi man har just för dagen.

Så otroligt bra med all kunskap och information som finns idag om utmattningssyndrom. Tänk var forskning kan betyda för den som har en ohälsa. När jag själv drabbades för ca 20 år sedan så förstod läkare och andra ingenting om vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde.

I det här fallet kan jag som själv drabbades en gång intyga att det som man berättar om i inslaget stämmer på pricken hur det är att leva med utmattningssyndrom.

Julen 2017

Julen firade jag med hela min familj. Båda döttrarna kom hem från Stockholm och jag blev så glad för att bägge två hade möjlighet att vara hemma i hela sex dagar i sträck. Det var pyssel och god mat och julgodis och lite julklappar. Samtal och skratt. Mimmi var med så klart och var extra julfin i sin lilla tomtescarf.

Dagarna gick fort som det gör när man har roligt och trivs tillsammans.

Efteråt när döttrarna åkt tillbaka till Stockholm blir det smärtsamt tyst och tomt. Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att vänja mig vid ett liv utan hemmavarande barn igen. Men det hoppas jag att jag gör. Jag jobbar på det. Det handlar nog om tid tror jag. Det är en mycket stor omställning i livet när barnen flyttar hemifrån. Lika stor som det är att få barn.

Nyårsnatt

NYÅRSNATT

Här är jag

Lämnar fotspår bakom mig

I nyfallen snö

Ansiktet vänt uppåt, framåt

Mörker runt mig

Lampors sken leder mig

Och leende änglamänniskor

Tar darrande av förväntan

Första steget

In i det nya

Nyårsnatt


(Anna-Karin)

Mimmi och nyårsraketer

Mimmi var nyårsfin på nyårsafton i scarf inköpt i Trouville i Frankrike för tre år sedan. Hon är en cool tjej född intill en skjutbana. Störs nästan inte alls av fyrverkerier. Men vi känner med alla vovvar som mår dåligt när det smäller av fyrverkerier. Så tänk på djuren och stråla och spraka hellre själva i glädje och vackra kläder och sprudlande skratt än med fyrverkerier tycker jag och Mimmi

Änglar i stan

 Så underbart vackra bokmärkesljusänglar på lyktstolparna vid Hovrättstorget i Jönköping! De gnistrade och glimmade som guld i stan häromdagen. Det behövdes för det gråmulna vädret gjorde att det kändes som att det aldrig blev riktigt ljust.