Acceptans

Jag har en tid för att trimma Mimmi idag. Får se om jag kommer iväg. För gatan här utanför är mer som en skridskobana än en gata att promenera på. Skönt att det inte är november i alla fall. Det kan ju bara handla om veckor istället för månader innan vi har barmark igen, tänker jag.

Ibland funderar jag över begreppet acceptans. Att acceptera något behöver inte betyda att man tycker att det är ok. Att acceptera något betyder inte att man gillar läget. För där finns saker i livet som i alla fall jag aldrig kommer att gilla. Som hala isiga gator. Och ännu mycket värre saker så klart.

En kvinna och författare som jag tycker mycket om att läsa böcker av är Patricia Thudor-Sandahl. I en av hennes vackra och kloka texter hittade jag en gång en förklaring av acceptans som jag kände fungerar för mig. Hon menar att acceptans är att göra något meningsfullt medan lidandet pågår.

Att även om livet av någon anledning har rasat runt omkring mig ändå gå upp och äta. Ta hand om mig och kanske någon annan eller ett djur beroende på den kraft jag har. För mig känns det alltid meningsfullt att ta hand om något levande. Som att vattna en blomma. Borsta min katt. Ringa någon som jag håller av.

Jag tror att det är viktigt att ha sådana här halmstrån som människa att ta till när livet kärvar. Ju längre jag levt desto mer vet jag vad som är viktigt i kristider. För vi är nog inte många människor som går genom livet på en raksträcka utan några som helst kurvor eller uppförsbackar. Det är liksom det livet handlar om, tror jag. Att hänga med oavsett hur vägen ser ut. Att trampa på fast att stegen känns tunga. Lita till livets och min egen förmåga till förändring. Att ingenting är statiskt. För att dagen idag känns tuff betyder inte att det alltid kommer att kännas så.