
Idag är det en sådan där söndag när jag funderar på att behålla morgonrocken på precis hela dagen. Dels för att jag fortfarande är förkyld och öm i kroppen. Dels för att ute är det gråmulet. Och så har det ju blivit sommartid också. Det är väl snart kväll igen, tänker jag. Är det någon idé att ta på sig kläder när man snart ska krypa in i nattlinnet igen?
Den här första dagen med sommartid brukar kännas så konstig och gå så märkligt fort. Plötsligt är det dags för middag enligt klockan, fast jag själv är inte hungrig än. Plötsligt är det dags att gå och lägga sig, enligt klockan. Fast själv är jag inte trött än.
Ja, ja. Man vänjer sig. Vid sommartid också. Det brukar ta ungefär två veckor för mig, innan min kropp har vant sig vid den nya rytmen.
Vissa forskare kan se samband mellan bytet till sommartid och ökad risk för hjärtinfarkt till exempel, läste jag häromdagen. Det förvånar mig inte. Jag är mot sommartid/vintertid. Jag tycker att vi skulle ha samma tid året om. Jag tror att vi människor och djur är skapade för att följa ljusets rytm mer än klockans, egentligen.
Men det är inte lätt att ändra på det som enskild individ. I det här fallet får jag helt enkelt följa med strömmen. Vi har ställt om alla klockor till sommartid här hemma nu på morgonen. Min lilla protest mot allt detta får kanske bli att jag bestämmer mig för att stanna kvar i morgonrocken hela dagen. Jag får se hur det blir med det.






