Varje påsk sedan barnen var små, har jag gömt påskägg i trädgården. I början var där inte så många, ett par stycken. Men med åren blev det fler och fler och fler.
Jag brukade säga till barnen att det var en påskhare från Tyskland som flög till oss varje påskafton och gömde äggen. Fast det var så klart jag själv som var påskharen. Men det vill inte mina barn höra talas om. Inte ens idag när de är vuxna och nästan vuxna. De vill fortfarande att jag säger att påskharen flyger hit från Tyskland och gömmer ägg hos oss.
Det är härligt att mina ungar vill tro på det fortfarande! Att de vill leka, att de har barnasinnet i behåll.
Nu kan ju inte min äldsta dotter som är i Brighton, leta ägg i trädgården i år heller. Hon missade förra årets skörd också, då var hon ju i London. Så yngsta dottern, tonåringen, får leta ensam efter alla kanske 30 ägg i olika storlekar som finns gömda i trädgården.
I en del av äggen finns där godis. I andra kanske en liten peng eller en överraskning. En gång, i det allra, allra största ägget låg där fullt av rödlök. Just det ägget glömmer mina barn aldrig.
Vissa ägg är tomma. Inget godis. Inte ens en lök. Det är de äggen som vi brukar säga barnen i fattiga länder får. Första gången mina barn hörde det, stod de allvarliga och lyssnade storögt. Funderade.
Sedan kastade de sig över godiset från alla de andra överfyllda påskäggen.
I år har jag, förlåt, påskharen, menar jag, inte samma trädgård att gömma ägg i som förut. Mer ett grustag. Det blir en annorlunda påskafton för påskharen i år. Bäst att påskharen tar på sig höga gummistövlar när äggen ska gömmas.
Kanske blir det till och med grus mellan tänderna för tonåringen när hon äter påskgodiset från äggen i år.
