Jag har fått ett bloggpris!

Jag är så stolt och glad för bloggpriset som jag har fått från Gunilla i "Gunillas Blogg mellan himmel och jord" idag! Tack, snälla Gunilla! Du har följt mitt bloggande ända sedan jag började blogga för drygt 1 1/2 år sedan. Du var en av de bloggare som generöst delade med dig av ditt kunnande om att blogga när jag satt hjälplös vid datorn och till exempel ville lära mig hur man gör när man länkar i en blogg.

Du har varit så generös och gett mig uppmärksamhet och peppning förut. Mitt i din egen sorg har du sett och hört just mig. Det är stort och det är starkt, tycker jag.

Gunillas motivering för att ge mig det här bloggpriset "Cherry on Top Award" är:

" Anna-Karin med Maskroskvinnans Tankefrön. Är en blogg vän som jag under mitt bloggande på passagen kom i kontakt med. Jag har följt hennes bloggresa från långtidssjukskriven till en modig kvinna som nu försöker leva på sitt skrivande. Och hon gör det bra!!"

Stort tack, Gunilla och en varm cyberkram till dig från mig!

Med priset följde en uppmaning att berätta om tre favoritförfattare och nämna en bok som de skrivit:

1. Frank McCourt - "Ängeln på sjunde trappsteget"

2. Antoine de Saint-Exupéry - "Lille prinsen"

3. Jonas Gardell - "Ett UFO gör entré"

Jag ska också välja ut fem bloggare som jag vill uppmuntra i deras bloggande. De bloggare jag väljer att ge priset vidare till är:


1. Bloggen Linda &  Inez som var en av de första bloggar som jag började läsa i. Jag hade planer på att skaffa hund eftersom jag hade mycket ensam tid hemma som långtidssjukskriven. Linda bloggar om sin härliga "raggsockshund" Inez och träningen med hunden men också om så mycket annat. Hon har gett mig ovärderliga tips om hur man städar, för på det är hon proffs. Linda har så fina bilder i sin blogg, de får mig att bli glad. Jag blir ofta överraskad när jag kikar in i Lindas blogg, den har en härlig blandning som jag gillar och Linda skriver med mycket humor.

2. Bloggen Quila & Ronja var också en av de första bloggar som jag började följa. Det var ännu en blogg som hade en hundägare som skribent. Nu skaffade jag mig ingen egen hund, det har blivit en del annat jobb i stället för mig. Men ibland när jag längtar och drömmer om min hund som jag nog skaffar mig en dag, då söker jag upp bloggen Quila & Ronja. Där hittar jag alltid underbara foton på de härliga hundarna Quila och Ronja och jag kan till och med känna doften av våt hund ibland när jag läser där.


3. Wiol@s Blogg är ännu en bloggare som jag vill passa på att uppmuntra. Hennes blogg blir jag alltid lika glad när jag läser i. Hon skriver om sin katt Ozzie och om allt mellan himmel och jord. Där finns fin musik och härlig humor.

4. Bloggaren Barbro i bloggen Skogstrollet tycker, bor i Lappland. Hon är idag författare och bloggar och lägger in fantastiska bilder från Lappland som jag själv drömmer om att resa till någon gång i mitt liv. Frågan är om jag behöver resa dit. När jag läser i "Skogstrollet tycker" och ser bilderna där, känns det som att jag är redan är där.

5. Bloggen Cathrin-s flummiga funderingar är en av de senaste bloggare som jag börjat läsa hos. Hon är en bloggerska med mycket humor som skriver väl och har många tankar och funderingar. Jag vill gärna uppmuntra henne i hennes mycket personliga bloggande.

Jobba långsammare

Det snöar och har snöat hela natten. Det ser ut att bli en vit advent hos mig i år. Just nu har kanske flygplanet med min äldsta dotter landat i Göteborg. Eller så är det kvar uppe i luften fortfarande och väntar på att få landa. Jag har chattat med en vän på FB och jag har läst sista korrekturet för diktantologin.

Jag landar i mig själv när jag mediterar en stund och när jag sedan plockar ur diskmaskinen. Efter meditationen känner jag att jag gör lugnare rörelser än normalt, hela jag känner mig fylld av frid och tillit. En så skön känsla! De lugna rörelserna får mitt inre att känna lugn och ro. Kropp och själ hör samman, utan tvekan, för mig.

Det betyder, för mig, att om jag känner mig stressad kan det vara klokt att dra ned på hastigheten. Arbeta långsammare. Prova, känn vad som händer. För mig händer det massor!

Motsatt gäller också för mig. Känner jag mig seg, kan jag bli pigg genom att öka takten i det jag gör.

Tänk om... tänk om vi alla jobbade lite, lite långsammare? Är det en "farlig" tanke? Skulle världen rasa samman?

Tänk tanken att något affärsbiträde tog sig tid att långsamt med fullt fokus slå in vackra paket av julklapparna som man säljer nu.

Tänk tanken att någon som jobbar inom vården tog sig tid att sätta sig och hålla handen och tala med den sjuka, kanske gamla människan, tid att se människan in i ögonen.

Tänk tanken att vi, ibland, tog oss lite mera tid med det vi gör. Lät saker få ta tid. Jobba långsammare. Är det en "farlig" tanke? Eller är det rentav nyckeln till ett sundare liv?

Duschade kallt idag

Jag tog en kall dusch idag på morgonen. Det var uppiggande. Modigt av mig också, för egentligen kan jag inte ens tänka tanken att duscha kallt. Fast jag bara bestämde mig för att göra det. Så där som jag gjorde i somras när jag skulle doppa mig i Vättern första gången. Tankens makt är stark. Och jag har en stark vilja.

Det har kommit massor av snö hos mig. Jag tror att det är Vättersnö. Det är ett speciellt naturfenomen. Man kan googla på det på Wikipedia. Om man vill. Just nu vill jag inte. Och jag har en stark vilja.

När jag kom ut till bilen i morse var det bara att ta fram stora sopborsten och svepa med den över hela bilen. Sedan isskrapan. I den stunden längtade jag mycket efter sommaren. Det är tungt med alla bylsiga kläder och sen snön också. Allting tar längre tid och man måste komma ihåg att ha större marginal när man ska någonstans. Man får hålla lägre hastighet när man kör också. Allting känns trögre på något sätt. Fast jag har en stark vilja. Så jag ska nog ta mig igenom den här vintern också.

Jag har varit en sväng på Ikea. Där var inte mycket folk just nu, en måndag förmiddag. I kassan var det bara en person före mig. Jag köpte doftljus som doftar vanilj och grå fårskinnsfällar till kökssoffan. En toaborste för 4 kronor, det kallar jag billigt. Allt julpyntet gick jag förbi så fort jag kunde. Så lätt att något impulsköp hamnar i kundvagnen annars. 

Jag såg att man kan äta julbord på Ikea från och med idag. Ett helt julbord av kocken Mannheimer för inte mer än 79 kronor. Det vill jag göra. Och jag har en stark vilja.
 

Adventsförberedelser

Igår hängde jag upp julgardinerna. Jag byter bara gardiner i ett enda rum till jul och det gör jag innan advent. Dessutom är de här gardinerna så neutrala att de skulle kunna hänga uppe året om. Fast för mig är det julgardinerna.

Det är linnefärgade panelgardiner med stora, vita hjärtan huller om buller. Hjärtanen ser ut att vara målade med pensel på linnetyget, en del är små, andra större. Ibland går hjärtanen in i varandra. Jag har haft de här gardinerna 3-4 år nu och jag tycker fortfarande om dem. Sedan har jag helt vita panellängder intill de linnefärgade med hjärtan. Det blir ombonat men ändå inte för mörkt, tycker jag.

I det stora fönstret har jag en vacker orkidé med tre stänglar. Den är tvåfärgad i lite gult och rosarött. Jag har ställt den i en vit kruka med hjärtan på och med basttråd knuten runt krukan. I vanliga fall brukar jag alltid ha en amaryllis i den krukan till advent. Men så fick jag orkidéen av en släkting nu i veckan och den är så vacker att jag bestämde att amaryllisen får vänta till lucia.

Jag har plockat undan här hemma. Det hade samlat sig högar här och var under hösten, men nu är de borta. Skönt att få fria ytor att ställa tomtar och hyacinter och ljuslyktor på till advent.

Jag har köpt chokladadventskalendrar, tre stycken. En till varje dotter och en till mig själv. I år blev det en rosa kalender med Snövit, Askungen och Törnrosa på med ett tjusigt slott i bakgrunden och alltsammans i ett vackert vinterlandskap. Jo, jag har barnasinnet i behåll, om nu någon missat det. Jag njuter jättemycket av att öppna den där lilla luckan varje morgon för att se vad det är för en chokladbit just den dagen. Och att se hur julafton närmar sig för varje chokladbit jag stoppar i munnen. Fast jag är inte så mycket barn att jag äter upp chokladbitarna i förväg. Jag har lite vuxensinne i mig också.

Jag känner mig glad när jag tänker på advent. Det är en vacker högtid, tycker jag. Mysigt att ta fram alla adventsljusstakar, adventsstjärnor och elslingor. Vi behöver verkligen det där extra ljuset nu. Själv så har jag måttligt med ljusstakar och elslingor, inte något överflöd, lagom med ljus känns bra för mig.

Jag brukar göra ett fint arrangemang i hallen på en tavellist, som jag har hittat på själv. Där lägger jag en konstgjord granrisslinga och sedan en elslinga med pyttesmå lampor som lyser upp i det gröna. Jag ställer dit tomtar och lägger dit kottar, stenar och andra jullika saker tills jag tycker att det är vackert. Det är mysigt att mötas av just det här arrangemanget på tavellisten när man kommer hem. Stämningsfullt.

En advent minns jag att jag trädde bomullstussar på sytråd och hängde upp i fönstren. Det var en snöfri advent fast tack vare mina stora bomullstussar i fönstren såg det ut som att det snöade jättestora snöflingor därute. Mina ungar älskade de där bomullstussarna.

Idag tror jag att min katt skulle älska att jag hängde upp stora bomullstussar i sytråd. Kul att leka med för henne. Fast jag själv skulle nog inte älska att plocka upp bomullsresterna efter hennes lek med dem. Och vad ska jag med bomullstussar i sytråd till just nu? När det är riktig snö därute. Hoppas, hoppas att den ligger kvar till första advent.

En vit advent, det önskar jag mig! Jag pyntar nästan bara i grönt, vitt, silver eller guld till advent. Det röda får vänta till jul. Med undantag av mitt vita kök. Där blir det en del rött redan vid advent.

Vita hyacinter tänker jag skaffa mig till advent. Och fyra små gröna enar som jag ställer i vackra krukor, lägger mossa runt dem och pyntar dem med slingor av gyllene pärlor eller vita pärlor. Jag ska köpa en riktigt stor grön en och ställa utanför förstukvisten i den grå stora korgen. Lägga ett ljusnät över den. Den får ersätta äppelträdet som funnits i flera år och haft ljusslinga i sig, men som försvann när dräneringen gjordes om kring huset.

Nu ska det bara städas av lite lätt och kolla att lamporna till adventsljusstakarna fungerar, så är det förberett för advent för mig. Tänder ljusstakarna och julstjärnan, det gör jag på fredag! Jag längtar! Och det är väl det man ska kring advent, just längta.
 

Mötet med N glömmer jag aldrig

Precis när jag stod på tå och sträckte mig längre än jag egentligen kan för att få upp sommartröjan i överskåpet till garderoben, kom jag att tänka på N. Jag skulle på mitt livs första riktiga anställningsintervju när jag mötte henne. Jag var nervös när jag klev in i entréen och gick fram till receptionen för att anmäla mig. Där satt N. En leende kvinna, välfriserad och med pigga ögon.

"Jaha, sa hon leende till mig, när jag berättat mitt ärende. Jag ska gå och säga till chefen att du är här.

Nervös som jag var hade jag svårt att stå still och vände mig snabbt om och gick bort för att titta ut genom fönstret. Jag hörde N:s klackar när hon vandrade iväg genom korridoren. Sedan var det tyst en stund. Så hörde jag N:s klackar igen. Nu var de på väg åt andra hållet, mot mig.

Jag vände mig om för att kunna möta N där hon kom.

Mina ögon mötte N:s. Jag kände att jag var på väg att brista ut i skratt. Det var pinsamt. Pinsamt att jag höll på att brista ut i skratt, men jag blev så överraskad. N var kanske 50-60 cm lång. Eller om man nu säger kort. N var en kortväxt kvinna. Den mest kortväxta kvinna jag mött i hela mitt liv så här långt. Och jag var nära att börja skratta... det var pinsamt.

Jag tror att N, som var ungefär mitt i livet, såg mina känslor i mina ögon. Hon såg mig rakt in i ögonen, fortfarande lika varmt leende och sa att jag kunde följa efter henne så skulle hon visa mig till chefen.

Jag minns hur jag gick där bakom henne i korridoren. Ljudet av hennes klackar. Hur hon vaggade fram och var lite sned i ryggen där hon gick. Hennes fina klänning, hennes välvårdade hår. Händerna med de välmålade naglarna.

Jag fick jobbet direkt efter intervjun. N och jag blev jobbarkompisar. Hon visade sig vara inte bara en ovanligt kort människa, utan en ovanlig människa överhuvudtaget. Hon hade en särskild hög stol för att nå upp till sitt skrivbord. Hon använde stege varje gång hon skulle plocka fram något ur sina hyllor. Eller så klättrade hon helt enkelt på möbler och i bokhyllor för att få fatt i det hon behövde. Hon hade en specialframtagen bil som passade henne som handen i handsken. Hon totalvägrade i övrigt att ha hjälp från samhället på grund av att hon var kortare än de flesta vuxna människor här i världen. I sitt kök hemma i sin lägenhet var det höga stegar som gällde, för att nå det hon behövde nå. N klarade sig själv. Nåde den som tyckte något annat, att hon skulle ha hjälp.

N hade en stor fördel jämfört med de flesta vuxna människor här i världen. Hon nådde ovanligt lätt det som var nära marken eller golvet. Var vig som en ballerina. Använde hela sin kropp för att nå de högsta höjderna, log och skrattade för det mesta, kunde sätta gränser och vara bestämd. N visste sitt värde. Människovärdet.

N lärde mig mycket om att vara människa. Jag beundrade henne enormt. Vi hade ofta djupa samtal om allt möjligt i livet. N älskade sitt jobb och N älskade människor.

Jag ryser märker jag, nu när jag skriver om N. Hon var fantastisk! Jag är så lycklig att jag fick möta henne den där gången. Jag är så tacksam att jag fick vara jobbarkompis med just henne.

Sedan funderar jag över hur N skulle haft det idag. Skulle N haft ett jobb? Skulle N fått komma på en anställningsintervju överhuvudtaget? Skulle arbetsgivarna anställt N som behövde ta fram en stege varenda gång hon skulle ta fram en pärm ur bokhyllan? Sånt tar lite mera tid.

Jag är inte så säker på att N skulle haft en chans på arbetsmarknaden idag. Men jag är säker på att N skulle ha fixat det bra för sig i alla fall i sitt liv. Hon var en sann överlevare! Och sist av allt ett offer.

 

Energitjuvar - finns de på riktigt?

Jag kanske inte skulle skrivit ordet energitjuv i bloggen igår morse, för jag mötte en riktig energitjuv sedan igår. Nej, det var inte bankmannen, han var fantastisk, hjälpte mig med mycket och det var ett fint möte.

Fast efter mitt möte med den där energitjuven igår, som verkligen fick mig ur balans, så har det ramlat in fler insikter i mig idag. Jag tvivlar på att det finns energitjuvar överhuvudtaget. Fast jag själv mötte en igår.

Så här menar jag: Jag vet att i perioder när jag varit i balans, när jag tränat yoga och mediterat regelbundet, när jag haft balans mellan arbete och vila, när jag har känt mig älskad som människa och inte minst älskat mig själv. De här perioderna, då möter jag inte några energitjuvar, de finns inte. Inte en människa kan rubba min balans då, ingen som jag mött hittills.

Jag tror att när jag känner som att jag möter energitjuvar, då handlar alltsammans om mig själv. Hur psykiskt och fysiskt stark jag är, hur mycket jag klarar att ta emot, hur skicklig jag är på att sätta tydliga gränser kring mig själv, hur lycklig jag känner mig.

I stället så tror jag att alla människor runt omkring mig kan ge mig någon form av energi. Någon kanske ger mig kärlek, den största energin av alla. En annan bjuder mig på mat. En tredje får mig att skratta. En fjärde får mig att tänka efter. En femte lockar med mig på en promenad. En sjätte ringer till mig och lyssnar på mig precis när jag behöver det. En sjunde kastar omkull alla mina tidigare värderingar och får mig att tänka helt nytt!

Jag tror att jag har något att få av varje människa jag möter. Av vissa mer, av andra mindre. Men jag tror faktiskt, att jag har något att få av precis varenda människa jag möter i mitt liv. Jag tror inte att det finns energitjuvar längre. Jag tror alltsammans handlar om mig själv.

Jag ska stryka ordet energitjuvar ur mitt ordförråd. Jag ska aldrig någonsin mer kalla en människa för en energitjuv. För mig finns från och med nu bara energigivare. Energigivare som kan ge mig energi i olika grad. Ibland lite mindre, ibland nästan för mycket. Det är jag själv som väljer vad jag vill och orkar ta emot där jag befinner mig just i den stunden.

Varje levande människa är energi som tillför världen något. Ibland kanske vi inte ser förrän långt, långt efter att en människa dött vad hon gav. Men ändå, varje människa på denna jord ger något så länge hon är här. Precis varendaste en; hur liten, hatisk, svag, ensam, bitter, fattig, elak, sorgsen, "misslyckad", tårögd, sjuk, eller maktlysten hon än är. Alla har något att ge till mig som människa.

Kärlek är att ge. Och att kunna, orka, ta emot.

När jag älskar mig själv är jag stark nog att både kunna ge och ta emot.

Därför älskar jag mig själv. Sedan öppnar jag mig för världen och tar emot det människorna har att ge mig. Lyssnar nyfiket efter vad människan jag möter har att ge till just mig.

Döden och livet

Jag tänkte på döden häromdagen. Läste om en ung mamma som omkommit i en bilolycka. De två små barnen hade överlevt. När jag läste pappans berättelse om hur han kommit till olycksplatsen, känt igen familjens bil, tagit hand om sina två små skadade barn och sedan förstått att hans älskade var död, där vid ratten, då rann tårarna ur mina ögon. Jag sände mina tankar och en liten bön till pappan och barnen, det känns gott i mig att göra det.

Efter en stund kände jag en så stor tacksamhet över att jag har fått finnas med så länge som jag har hittills. Att jag har fått följa mina barn så länge. Nu är de myndiga båda två och unga vuxna döttrar som klarar så mycket själva. Vilken lycka att ha fått vara med så här långt! Vilken lycka att få vara med varje dag i livet! Det är inte självklart.

Sedan tänkte jag på döden igår. Jag var hos min mamma och jag hade köpt med mig en prinsessbakelse som vi delade, hon och jag. Vi firade min namnsdag och hade en mysig stund med prat, skratt och värme. Mitt i pratet om mina barn, hennes barnbarn, om blommorna där hemma hos henne, kan min mamma plötsligt säga något om när hon inte kommer att finnas med oss längre, hon kan skoja med mig om det. Då tänker jag på döden. Och känner mig tacksam varje dag hon fortfarande finns kvar med mig, att hon är så frisk som hon är, att vi kan prata med varandra, att hon inte är det minsta senil. Att vi fortfarande både skrattar och grälar tillsammans.

När jag tänker på döden slutar det nästan alltid med att jag tänker på livet. Liv och död, det hör samman. Det märks inte minst därute just nu, i min trädgård. Mitt i den mörka allra första novembermorgonen, med de bruna döda lönnlöven på marken, de som aldrig mer kommer att fladdra gröna igen i sommarvinden, mitt i den mörka morgonen hör jag en liten fågel sjunga därute. Han sjunger om livet. När jag hör hans sång känner jag livet i mig. Så tacksam jag är över ännu en morgon i mitt fantastiska liv!

 

Jag är företagare!

"Hej! Välkommen som företagare!" Stod det i brevet med FA-skattesedeln från Skatteverket som jag fick idag.

Jag är företagare. Jag?

Pappa skulle ha varit stolt över mig. Jag är själv stolt över mig, idag. Och jag vänjer mig säkert. Jag lär mig.

Jag tycker att jag är modig.

Nu är jag frilansjournalist och egen företagare. Jag ville det redan för 15 år sedan. Fast då vågade jag inte det.

Idag vågar jag.

Tack livet, för att jag får vara med fortfarande!

Tack för att jag får fortsätta att pröva mina vingar!

Tack för att jag andas fortfarande!

Farmor Edith

Jag älskade den mörkt röda färgen i hallen hos min farmor och farfar! När jag gick in där, då var det fest på slottet och jag var prinsessan! Först den långa gången fram till huset, kantad av breda perennrabatter med doftande höstflox i alla de färger. Sedan uppför den breda trappan och så fick vi kliva in, till farmor och farfar. Jag fick ta i hand och niga och ta av mig min kappa och farfar skojade med mig och pappa fick mig att skratta och så sprang jag iväg in i huset.

Det var stort. I hallen, som låg innanför kapprummet, fanns en bred, svängd trappa som gick upp till ovanvåningen. Den trappan kunde man åka nedför på rumpan. I sina strumpbyxor. Det var roligt, lika roligt som ett nöjesfält. Bara att springa upp och nedför den breda trappan var roligt. Så roligt så att man inte fick göra det för de vuxna. Fast jag gjorde det tills jag inte fick göra det. En liten stund hann jag alltid med.

Hade jag väldigt mycket spring i benen, så sa de vuxna till mig att jag fick gå ut och springa i trädgården. Det gjorde jag gärna. Jag sprang alldeles särskilt gärna i det som inte var trädgården utan var en lång skogsbacke bakom huset alldeles full av enar och lövträd och vitsippor och blåsippor och stenar och en porlande bäck när det var vår.

Sedan ropade farmor på mig och så fick jag gå in köksingången för maten var klar. Det var söndagsstek med potatis och farmors goda sås och gelé och inlagd gurka och jag slukade alltsammans på nästan en enda gång. Man blir hungrig av att springa i skogsbackar.

Efter middagen hade farmor kanske lite tid över. Kanske, kanske att hon ibland då frågade mig om jag ville följa upp till ovanvåningen. Och ja, ja, det ville jag, jag hoppade av glädje för nu visste jag vad farmor skulle göra. Jag följde tätt efter henne i trappan, mitt hjärta bultade. Farmors klänning gick nästan ända ned till fötterna och jag minns fortfarande hur hennes ben såg ut där nedanför klänningskanten.

Där uppe fanns en hall stor som ett rum och precis till höger om trappan stod det en guldbrun och mörkbrun sekretär med ett lock som man kunde fälla ned. När farmor fällde ned locket såg jag alla de små lådorna där. Och mitt emellan alla lådorna fanns som en tavla i trä med madonnan och barnet.

Farmor tog fram en liten ask ur sekretären. Långsamt öppnade hon den medan hon berättade för mig om det som låg i den lilla asken. Hon berättade om att en gång hade hon en kaffeplanta.och hon fick kaffeplantan att blomma, min farmor. Sedan blev det riktiga kaffebönor på plantan och min farmor plockade av varenda böna och sparade dem i asken. Jag var lika fascinerad varje gång farmor visade kaffebönorna. Jag tittade länge på dem och fick hålla i dem och lukta på dem. Sedan fick farmor bråttom för det började bli kaffedags. Hon la tillbaka kaffebönorna i den lilla asken, stoppade ned asken i lådan och låste sekretären med nyckel.

Jag följde med farmor ned i köket igen och där malde hon andra kaffebönor i sin kaffekvarn. Sedan kokade hon kaffe på spisen och började plocka fram bullar, sockerkaka och minst sju sorters småkakor. Jag gillade farmors hembakta schackrutor allra mest.

I det stora öppna finrummet med fönster både åt skogsbacken och åt framsidan med perennrabatterna serverade farmor kaffet. De vuxna fick små, tunna kaffekoppar med blommor på och barnen fick små, små glas till läsken. Jag älskade de små glasen! Varje glas hade sin egen färg, rosa, gul, grön eller blå. Helst av allt ville jag ha det rosa glaset. Och mitt på de små söta glasen var där en guldrand. Säkert var det riktigt guld, i alla fall för mig. Jag fick ärva de små glasen efter farmor när hon dött. Jag älskar dem fortfarande, jag blir en liten flicka igen, som dricker hallonläsk, när jag tittar på glasen. Farmors kaffeservetter var risservetter. Jag brukade samla servetterna för jag tyckte de var så vackra och så tunna att de nästan var genomskinliga. Kanten var uddig och mönstren blommiga.

Det var mycket prat i rummet när det var kaffe. Ibland var alla mina kusiner där och vi lekte och ibland skulle vi sjunga eller spela för de vuxna.

Min farmor tyckte mycket om att handarbeta. Hon var noggrann och energisk, näst intill pedant. Hon krusade örngottsbanden och det fick inte vara den minsta rynka på dukar, lakan eller örngott. Precis allt luktade nystruket hemma hos min farmor. Sitt linneskåp var hon mycket stolt över.

När min familj kraschade slutade besöken för mig tvärt hos farmor och farfar. Jag var inte många gånger i det stora huset sen. Men jag har tagit bilder på huset på avstånd utifrån som vuxen.

Min farmor levde länge. Hon var änka länge också. Hon var en stark kvinna. Som vuxen hälsade jag på henne så ofta jag kunde. Jag tyckte om att prata med min farmor. Hon var intresserad av det mesta. Hon ställde många frågor och tyckte om att diskutera. Hon följde med i vad som hände i världen. Hon var alltid noga med att vara välklädd, att bjuda på kaffe och kakor. Ofta stack hon en peng i min hand innan jag lämnade henne och så sa hon "Köp dig något som du blir glad för".

Min farmor tyckte inte om att vara ensam sedan hon blivit änka. Hon vantrivdes. Inte ens en liten hund hjälpte mot ensamheten. Så när farmor fick flytta till ett ålderdomshem och fick människor omkring sig och fick vara delaktig i aktiviteterna där, till exempel fick hon ansvaret för att göra lutfisken vid jul, då blev min farmor tio år yngre i ett nafs. Jag tror att hade hon inte hamnat på ålderdomshemmet, hade hon aldrig blivit så gammal som hon blev.

Farmor fick uppleva min första dotter. Hon dog någon vecka strax innan jag födde min andra dotter. En av hennes sista frågor i livet handlade om hur det var med mig, om jag hade fött någon liten unge än. Hon längtade efter att få se sitt fjortonde barnbarnsbarn. Jag gav min andra dotter namnet Edith efter min farmor. Det kändes självklart när hon föddes bara någon vecka efter att min farmor dött.

Farmor fick leva i 92 år. Ju äldre hon blev, desto mer öppnade hon sig för mig, desto mjukare blev hon som människa. De sista åren hände det att hon fällde tårar när hon pratade med mig. Särskilt när hon pratade om min pappa. När hon berättade om hur trött hon varit när hon fött honom och hans tvillingsyster. Så trött att hon känt att hon inte orkade med dem som hon skulle, då grät min farmor och hon böjde ned sitt huvud och sjönk ihop i rullstolen där hon satt.

Min farmor födde först en flicka. Och inte långt efter det efter min pappa och hans tvillingsyster. Tvillingfödseln höll på att kosta både min farmor och de små barnen livet. Men de överlevde, även om de små tvillingbebisarna var mycket, mycket små när de föddes. De var små men livskraftiga. Små vildar, tyckte folket runt omkring. Två små söta tvillingvildar, min pappa och hans tvillingsyster. Som deras mamma, min farmor, inte riktigt kände att hon orkade med. Sedan födde min farmor en dödfödd liten fullgången flicka som min farmor så klart sörjde.

Jag minns min farmor med glädje, kärlek och saknad! Jag minns henne som en intelligent och stark kvinna med stark vilja och stort människointresse. Hon tyckte om kafferep, att diskutera och att vara delaktig i samhället. Hon var kreativ och älskade att odla växter. Jag minns fortfarande det stora fyra fönster breda blomfönstret i finrummet. Fullt av engelska pelargoner, hennes stolthet.

Men allra, allra mest minns jag farmor när hon visade mig sina kaffebönor i den lilla asken i sekretären på våningen däruppe. Hennes lysande ögon när hon berättade för mig om kaffeplantan som hon drivit upp och fått att blomma, alldeles, alldeles själv.

Min mamma 84 år idag

Idag för 84 år sedan föddes min mamma. Hon blev den tredje flickan i familjen. Samtidigt som hon var i puberteten var det världskrig. Hon fick hjälpa till att mörklägga fönstren om kvällarna, se efter att inte det syntes det allra minsta ljus utifrån. För då kunde kanske ett flygplan släppa en bomb på huset där hon bodde.

Hon hade utedass. Dit brukade hon smyga sig med en bok eller tidning och låsa inifrån när hon ville vara ifred. När hon var liten fick hon hjälpa till med att bära stora vattenhinkar, hämta potatis och äpplen i jordkällaren, passa sin lillasyster och mata henne. Hon växte upp med djur, en mjölkko, höns, katt och hund. Säkert möss också.

Till jul bonade man golven. En jul hade min morfar bonat golvet i sista stund. Så på julaftons morgon, när min mormor skulle lägga på de splitter nyvävda trasmattorna som min mormor vävt alldeles själv, då var inte det nybonade golvet torrt. Det klibbade. Den gången var min mormor arg på min morfar.

En gång fick min mamma hög feber när hon var barn. Hennes mamma och pappa hade inte råd att hämta doktorn utan de bad till Gud att min mamma skulle överleva. Det gjorde min mamma.

Min mamma gick sex år i folkskolan. Hon tyckte det roligaste i skolan var att skriva berättelser och att sjunga. När hon var 14 år gammal började hon jobba i en industri. Då var det krig. Hon trivdes inte alls med att jobba i industrin. Så fort det var lunchdags gav hon sig ut i friska luften. Min mamma var så flink i fingrarna att hon förstörde ackordet för de andra. Så hennes jobbarkompisar blev sura på henne. Då blev min mamma ledsen.

När min mamma var tonåring drömde hon och hennes tjejkompisar om att gifta sig. För att bli försörjda och kunna flytta hemifrån. Min mamma drömde också om att få utbilda sig till fotograf. Hon brukade hjälpa min morfar att framkalla bilder, för han hade det som stor hobby och extrainkomst. Han fotograferade människor vid begravningar, brölllop och högtidsdagar.

Min mamma fick erbjudande om en praktikplats hos en fotograf. Men lönen var så dålig, att den räckte inte för att hyra ett rum i staden och min mamma bodde för långt bort från staden. Så hon fick tacka nej till praktikplatsen. I stället blev hon kär. I min pappa. De möttes på en dansplats. Min pappa spelade trummor i en orkester och han kom från en förmögen familj. Min mamma dansade och hade tjockt, lockigt, vackert hår, stora, känsliga blå ögon, vacker hållning och den smalaste av midjor och kom från en fattig familj. Det sa "klick" när min mamma och min pappa möttes den allra första gången. Min pappa var 16 år då och min mamma var 18 år.

Min pappa var så kär att han cyklade i ösregn sex mil fram och tillbaka för att få träffa min mamma ett par timmar. Hans mamma tyckte att han var värd något bättre än en flicka från en fattig familj. Men min pappa ville inte ha någon annan än min mamma. Så de gifte sig, min mamma och min pappa. De bröt de där fåniga klassgränserna. Kärlek kan vara så stark!

Min mamma fick ofta känna av att hon inte kom från samma klass som min pappa. Hon tog stryk av det. Hon försökte vara så duktig som möjligt för att kompensera att hon inte var förmögen. Hon slet ut sig. Precis som jag gjorde. Bröt ihop. Fick ett sammanbrott. 26 år gammal. Hamnade på mentalsjukhus.

Det var skamligt. Riktigt, riktigt skamligt. Det var så skamligt att varken hennes egen mamma eller pappa eller någon av hennes tre systrar ens ville åka och hälsa på henne på mentalsjukhuset. Det var bara en enda människa som åkte och hälsade på henne de långa månaderna som hon var inlagd på mentalsjukhuset. Det var min pappa. Kärlek kan vara så stark!

Min mamma kan berätta om mentalsjukhuset. Om elchockerna som fick henne att glömma hur hon själv såg ut. Om hur hon blev fastbunden i sängen innan elchockerna och vilken ångest hon fick av det. Om insulinbehandlingarna. Om hur hon hörde människor skrika i ångest runt omkring. Om de stränga och elaka sjuksköterskorna. Om hur hon tvingades att duscha i omväxlande iskallt och varmt vatten. Om hur hon tyckte om att få promenera i naturen utanför mentalsjukhuset när min pappa kom på besök. Om att hon inte vet riktigt hur länge hon var där, mer än att hon minns att det var vår och det var sommar och det var höst. Om att hon fick massor av vitaminer men inga som helst mediciner, för de fanns inte helt enkelt, de var inte uppfunna. Om att läkarna berättade för henne och min pappa att de aldrig skulle kunna få barn, för min mamma hade tagit sådan stryk i kroppen av sitt sammanbrott.

När min mamma berättar om mentalsjukhuset ber jag henne ibland att sluta. Jag orkar inte höra det, det gör så ont i mig. Jag tänker på alla stackars människor som fick lida där, för att man inte förstod bättre. För att man inte förstod hur man skulle hantera människor med olika psykiska besvär. För att man stängde in dem som djur. För att man behandlade dem som boskap. För att man såg ned så på dem. För att man skämdes så för dem att man inte ens hälsade på dem ibland.

Min mamma gick i alla fall upp i vikt av att vara på mentalsjukhus. Hon blev starkare, fick komma hem igen. Men var ordinerad av läkaren att skaffa ett eget hem tillsammans med min pappa i stället för att bo hos sin svärmor och svärfar. För att slippa pressen där. Så mamma och pappa byggde sig ett hus.

Min pappa byggde drömmar hos min mamma. Om att få barn. Och en vacker dag var min mamma gravid med mig. Trots det läkarna sagt. Hon fick ett barn till, min lillebror. Lyckan var fullkomlig för min mamma och min pappa!

Det var 60-tal och livet lekte. Min mamma var hemmafru och hade det bra på alla sätt. Lite svag fortfarande, ja, men allt starkare för varje år som gick.

Sedan kom allt det andra. Min pappas konkurs. Det ekonomiska sammanfallet för min familj. När vi fick lämna vårt hem. Flytta till en annan stad. När min pappa blev dömd för ekonomisk brottslighet. När han hamnade i fängelse. Skilsmässan när hans tid i fängelset var slut. Min mammas nya sammanbrott gång på gång. Kärlek kan vara stark. Också en stark kärlek kan gå sönder.

En vacker dag var mamma frisk igen. Hade samlat kraft. Började läsa på Kom-Vux. Läste till undersköterska. Ryggen orkade inte, så hon hamnade i industriarbete igen. Var lycklig över att kunna försörja sig själv och mig och min bror. Sedan fick hon en arbetsskada. Blev förtidspensionär. Blev världens lyckligaste mormor. Flyttade en gång till i sitt liv, bröt upp från det gamla, vågade nytt.

Det var lyckliga år för min mamma med två små barnbarn. Bland de lyckligaste i hennes liv, brukar hon säga. Och då var hon i 60-årsåldern.

Idag fyller min mamma 84 år. Hon promenerar nästan varje dag. Hon äter inte en enda medicin. Hon äter många äpplen, apelsiner och morötter. Lite kött och lite fisk. Inte så mycket socker. Hon har inte massor av pengar, men hon dansar en stund varje dag för sig själv. Då ler hon. Hon läser många böcker, särskilt diktböcker. Hon bor i ett rum och kök i ett vackert gammalt hus med djupa fönsternischer. Hon gör avslappning varje dag. Hon älskar pelargoner och andra blommor också. Hon lyssnar mycket på musik. Ibland tittar hon på TV. Hon pratar ofta i telefon med någon av sina tre systrar som fortfarande lever allesammans. Min mamma är den enda av de fyra systrarna som inte har vare sig högt blodtryck eller diabetes. Hon är inte det minsta senil. Hon kan bli lite trött ibland. Hon klarar att ta hand om både sig själv och sitt hem. Hon har slutat att klättra på stegar och höga stolar efter att hon ramlade för något år sedan och efter att jag tjatat mycket på henne om att sluta klättra som hon gjorde förut.

Idag ska jag gratulera min mamma på födelsedagen. Hon önskar sig en blomma, en Svärmors Tunga. Och en bilutflykt. Hon ska få det och en liten överraskning också, ett paket.

Kärlek kan vara stark. Människan är stark.

Jag har en stark mamma.

Jag älskar henne.