torsdag 15 mars 2018

Dit alla andra gått

Så lever vi
våra liv

Här på jorden

Äter frukost

Jobbar, sliter

Älskar

Tappar bort oss

Krisar, gråter

Tvättar kläder

Ställer väckarklockor

Åsiktspratar

Tycker och tänker

Drömmer och ...
samlar pengar

Eller ligger hemlösa
i en trappuppgång

Glömmer

Förtränger

Eller ägnar aldrig
ens en tanke

Åt att vi egentligen bara

Allesammans

Är på väg

Dit ...

Alla andra redan gått.



(Anna-Karin)

Till mamma 2018



Älskade mamma,

Idag är det sju år sedan din själ lyfte och svävade iväg in i det eviga ljuset. Sju år och fast att tiden går är mina minnen av dig kristallklara.

Ibland undrar jag om jag är på väg bort från dig med tidens hjälp. Eller mera på väg till dig för varje dag som går.

I mitt hjärta är du kvar för alltid. Tiden suddar inte ut våra långa samtal och allt vi lärde varandra om livet.

"We'll meet again, don't know where, don't know when ... but I know deep in my heart, we'll meet again ... "






onsdag 14 mars 2018

Acceptans


Jag har en tid för att trimma Mimmi idag. Får se om jag kommer iväg. För gatan här utanför är mer som en skridskobana än en gata att promenera på. Skönt att det inte är november i alla fall. Det kan ju bara handla om veckor istället för månader innan vi har barmark igen, tänker jag.

Ibland funderar jag över begreppet acceptans. Att acceptera något behöver inte betyda att man tycker att det är ok. Att acceptera något betyder inte att man gillar läget. För där finns saker i livet som i alla fall jag aldrig kommer att gilla. Som hala isiga gator. Och ännu mycket värre saker så klart.

En kvinna och författare som jag tycker mycket om att läsa böcker av är Patricia Thudor-Sandahl. I en av hennes vackra och kloka texter hittade jag en gång en förklaring av acceptans som jag kände fungerar för mig. Hon menar att acceptans är att göra något meningsfullt medan lidandet pågår.

Att även om livet av någon anledning har rasat runt omkring mig ändå gå upp och äta. Ta hand om mig och kanske någon annan eller ett djur beroende på den kraft jag har. För mig känns det alltid meningsfullt att ta hand om något levande. Som att vattna en blomma. Borsta min katt. Ringa någon som jag håller av.

Jag tror att det är viktigt att ha sådana här halmstrån som människa att ta till när livet kärvar. Ju längre jag levt desto mer vet jag vad som är viktigt i kristider. För vi är nog inte många människor som går genom livet på en raksträcka utan några som helst kurvor eller uppförsbackar. Det är liksom det livet handlar om, tror jag. Att hänga med oavsett hur vägen ser ut. Att trampa på fast att stegen känns tunga. Lita till livets och min egen förmåga till förändring. Att ingenting är statiskt. För att dagen idag känns tuff betyder inte att det alltid kommer att kännas så.

måndag 12 mars 2018

Glädjekällor


Tack vare mina broddar kom jag ut med Mimmi idag också fast att gatan var en ren isgata efter något konstigt isregn som fallit inatt. Nu är det i alla fall åtta plusgrader, istapparna på taket har smält bort och snön rasar från taken med höga brak. Det är snömodd och fåglarna kvittrar.

Jag har vattnat blommorna. Mina stora gamla Mårbackor växer för fullt och väntar på att få komma ut i uterummet igen. Novemberkaktusarna blommar för andra gången med sin starka cerisa färg. Så tacksamma blommor och så lättskötta. Det märks verkligen på krukväxterna vilken fart de får av att dagarna är allt längre och ljusare nu.

Lyssna på musik, vara med Mimmi, ta hand om mina växter och det vardagliga. Vara i naturen och promenera eller träna yoga eller något annat. Att kanske baka en kaka eller göra en matpaj, det är en del av mina glädjekällor i vardagen. Att träffa vänner eller ta en fika på stan. Att ha något roligt att se fram mot att se på TV. Eller att läsa i en bok, bläddra i en tidning. Ikväll ska jag titta på Husdrömmar och Bonusfamiljen har jag tänkt.

Det är de små glädjeämnena som bär oss människor när livet kanske är lite tungt av någon anledning. Det är de små glädjeämnena som ger mer kraft än de tar. Att göra något lustfyllt en stund. Som att blogga vilket också är en källa till glädje för mig.

fredag 9 mars 2018

Håll ut

Snön nådde mig till knäna när jag vek av från den lilla nedtrampade stigen i snön när jag var ute med Mimmi på förmiddagen. Jag vände om och tog den lite mer lättrampade stigen i snön. Ibland får man välja den lättare vägen att vandra i livet. Den kan vara kämpig nog.

Fast den som är van att kämpa utanför sina egna gränser har ibland svårt att känna sin gräns. Normaltillståndet är att alltid pulsa fram som i knähög snö. Kämpa med armarna för att orka lite till och lite till. Tills hela bröstet knyter sig i en lång kramp som gör att all kraft rinner ut ett tag.

Idag valde jag den lite lättare stigen på min promenad i alla fall. Gråvädret och all den vita snön får våren att kännas så långt borta. Men trots den långa vintern minns jag hur ett regn, ja, ett just nu för mig så efterlängtat regn, kan få den största snöhög att sjunka undan fortare än vad jag ens kan ana. För att inte tala om vad en värmande vårsol kan göra med det som är snö. Förundrad kommer jag att stå där en dag och se på när vintern rinner bort i ett flöde av vårsol och fågelkvitter.

Nu gäller det att hålla ut. En dag i taget. Där borta väntar våren. All vinter har sitt slut.

Under tiden, leta glädjekällor och energikällor.

För varje dag är en sällsam gåva.

torsdag 8 mars 2018

Kvinnostyrka

Med öm och stel rygg tog jag mig på snöiga och hala vägar till stan med bilen idag. Jag kan känna mig rädd att ramla igen efter att jag bröt axeln. Särskilt när det är halt. Än är jag inte så stark i kroppen att jag är redo för ett nytt "fall". Egentligen är man nog aldrig redo för det. Men när det händer har man inte längre något annat val än att resa sig igen och försöka hitta tillbaka till de förmågor man hade före fallet. Även om vägen dit är lång och snårig och mycket smärtsam ibland.

Jag tänker på alla kvinnor som tog sig upp idag. Som tog sig upp igår. Och genom årtusendens gång. Jag tänker på alla de kvinnor som fallit och rest sig igen. På kvinnorna som bar på barn. Inuti sig eller i sin famn. Som matade och tröstade. Städade och lagade mat. Studerade och arbetade och slet så att alldeles för många gick in i och fortfarande går in i väggen av utmattning. Jag tänker på alla dem idag.

Där finns kvinnorna som var mina förebilder när jag var liten. Florence Nightingale. Anne Frank. Selma Lagerlöf. Jeanne D'Arc. Fredrika Bremer. Med flera. Det var starka kvinnor som jag fascinerades av som liten. Kvinnor som gick sin väg och som ville förändra. Kanske var det tack vare dem som jag också kände samma längtan i mig? Och känner fortfarande. Eller kanske kände jag samhörighet med dem? Även om min väg inte var deras väg på något sätt.

Ibland när jag har tunga dagar så undrar jag hur livet blev som det blev för mig där jag är nu. Att jag slet ut mig så att jag aldrig mer kunde jobba heltid. Att jag slet ut min rygg alldeles för tidigt med allt vad det har inneburit. Att jag till sist bröt ihop för att allt jag ville och strävade efter och allt jag ville ge till andra, till sist var på väg att bli min egen undergång.

Men mitt i alla mina mörka minnen från den där jobbiga tiden kan jag se en annan "jag" än den som verkade vara så svag då. Jag kan se vilken styrka jag har haft i mitt liv. Jag kan se vilken styrka jag hade att bit för bit resa mig upp och gå igen. Att hitta orden igen som jag tappade. Den mentala styrkan att bit för bit pussla ihop mitt söndertrasade jag. Och till och med på många sätt skapa ett bättre jag och liv för mig än vad jag hade förut.

Den styrkan ...

Den styrkan kan jag se i alla kvinnor som varje dag kämpar för att få ihop sina liv hur än de ser ut och var än de är i livet. Det handlar om att ta sig upp, oavsett. Att bli en del av #metoo. Fortsätta kämpa för en jämlik värld på alla områden där det finns människor.

Ta väl hand om er alla starka kvinnor.

Låt aldrig någon få dig att sluta se din kraft du har i dig.

Bejaka kraften i dig. Och tillåt dig att ibland känna dig svag. Vilket kanske är det mest starka du egentligen kan göra. För i svagheten vilar din styrka för att du en dag ska känna dig stark igen. Kanske inte som förut. Men stark. På ett nytt och ännu mera kraftfullt sätt.

Om du bara visste ... hur stark du är ...

Kvinna.


Hjärtelycka

Plötsligt drog ett leende fram

Inifrån henne

Över hennes anletsdrag ...

En sekunds stjärneglitter
i ögonen

Lyckoleende
i mörka livets natt

Sparad hjärtelycka
i otröstligt bröst


(Anna-Karin)

Värme

Med dig

Behövde jag ...

Aldrig

Frysa


(Anna-Karin)

tisdag 20 februari 2018

Villkorslös kärlek


 Min älskade Mimmi.

Tänk att få ta emot tilliten och kärleken från en hund.

Så tacksam för det.

Lurad


Och det som såg ut att vara dött

Var bara på väg ...

Mot något

Nytt


(Anna-Karin)