Studentbalen

Maskroskvinnans studentfest

Precis i den stunden när min dotter på väg in till studentbalen vänder sig om och ger alla människor omkring det vackraste leende ansikte hon kan ge, ramlar mina egna minnen från min studentfest en gång i tiden över mig.

Det var 70-tal och studentfesten var på hotellet i stan där jag bodde. Jag hade fått tag i en lång rea-klänning med bara axlar i ett kraftigt bomullstyg med stora rosa pioner och gröna blad. Jag älskade klänningen och kände mig så fin i den. Några av tjejerna hade lång klänning, några hade kort. De flesta killarna i klassen hade blazer och byxa, några hade kostym. Jag hade aldrig sett mina killkompisar så uppklädda förut. De hade ju till och med slips, en del av dem. Och de hade aldrig förut sett mig i lång klänning.

Bara någon vecka före min studentfest hade det varit en dramatisk brand under en studentfest på ett hotell i Borås. Jag tror att några av de studenterna där antingen dött eller blivit mycket svårt skadade. Det hade varit otäcka bilder i TV från branden och stora, svarta rubriker på löpsedlarna. Det fanns lite skräckstämning i kroppen på oss när vi gick iväg till vår egen studentfest, vi hade påverkats av det vi sett, hört och läst.

Men det glömde vi snart när vi väl kommit in på hotellet. Det blev mat. Ingen fem-rättersmeny, precis, men det var i alla fall någon varmrätt som vi åt. Hela klassen satt samlad vid samma bord och det var inte tal om att man skulle sitta i par. Vi satt huller om buller, kille vid kille, tjej vid tjej och ibland tjej vid kille. Det var mycket prat och skratt. Vi hade haft en förfest och sedan gick vi tillsammans till Stadshotellet med våra studentmössor på huvudet.

Hotellet hade levande musik, ett dansband. Och jag älskade att dansa, så det tog inte lång stund förrän jag buggat mig alldeles genomsvett efter maten. Jag satte mig vid bordet för att dricka lite och vila mina ben en stund. Jag minns att jag böjde mig ned för att ta upp något ur handväskan. Då upptäckte jag att min klänningsfåll hade gått upp. Jag frågade en servitris om de hade nål och tråd som jag kunde få låna för att sy upp den trasiga klänningsfållen så jag kunde dansa vidare i natten. "Följ med mig ut i köket, så ska vi fixa det", sa hon till mig. Och jag följde med.

I restaurangköket fick jag nål och tråd och jag fick sätta mig i ett hörn på en pall och sy upp klänningsfållen. Medan jag satt där och sydde märkte jag hur spänd stämningen var i köket. Det tisslades och tasslades. Jag hörde ord som "polisen" och jag hörde ord om "bomb". Till slut kunde jag inte hålla mig utan frågade en av personalen vad det var som hände egentligen. "Hotellet är bombhotat", sa hon till mig. "Men du får absolut inte berätta det för någon därute i hotellet för då kan det bli kaos".

Då blev det kaos i mig. Jag skyndade mig att sy klart klänningsfållen och sedan smög jag iväg ut till mina kompisar som skrattade och festade och inte hade den blekaste aning om att hotellet just nu var bombhotat. Jag minns att jag gick ut ensam en stund för att hämta luft och fundera över om jag skulle gå tillbaka in igen till festen. Jag minns att jag bestämde mig för att gå in på hotellet igen. Jag har inget minne av att jag berättade för någon annan därinne om bombhotet jag fått höra om inne hos kökspersonalen, jag höll mitt löfte. Om det nu var klokt eller inte, det vet jag inte så här efteråt. Men det blev aldrig någon explosion. När festen var slut vid ett-tiden, vandrade eller snubblade vi hemåt i natten åt olika håll och sjöng "Sjung om studentens lyckliga dar" och viftade vilt med våra studentmössor.

Dagen efter studentfesten kunde jag och alla andra läsa i lokaltidningen att Stadshotellet varit bombhotat, men att det varit ett "tomt" hot. Ett minne för livet blev det i alla fall för mig. Och en berättelse som inte varit densamma utan det där "tomma" bombhotet.

Linneas studentbal

Idag är ingen vanlig dag. Idag är Linneas studentbal. Igår kväll kom hennes kille hit och de provade sina kläder och det blev små kaos eftersom ett hårspänne fattades och killens färg på slipsen inte matchade Linneas ljuvliga balklänning. För dem stora saker just då. För mig mycket små saker med tanke på de senaste dagarnas händelser.

Jag såg på alltsammans som i en dimma, så trött kände jag mig. Så småningom somnade jag på soffan i gillestugan.

Idag ösregnar det just nu men jag hoppas att det lättar så småningom. Klänningen hänger framme. Jag kommer att vara chaufför idag. Först till frissan med dottern, sedan hem igen. Sedan när hon är klädd och färdig ska jag skjutsa henne till det ställe där hennes klass ska samlas. Sedan hem igen. Sedan ska jag själv, äldsta dottern och också min make så som det ser ut just nu i alla fall, åka till Stora Hotellet nere vid Vättern i god tid för att få en så bra plats som möjligt där. Sedan väntan. Förväntan.

Så småninom kommer den lånade svarta Mustangen med cab från 2003 att dyka upp. Min yngsta dotter och hennes kille kommer att kliva ur. Dottern i enormt höga klackar som inte syns under den sagolika klänningen i pastell. Killen i smoking och vad det nu blir han kommer att ha runt halsen som ska matcha klänningen. De kommmer att långsamt skrida fram ett varv runt hotellplan, vi kommer att fotografera och filma alltsammans. Och sedan är allt över för min del. Samtidigt börjar det för min dotter.

Egentligen tycker jag hela firandet är något överdrivet  här i stan. Men nu är det så här man firar studenten idag, om man vill det. För äldsta dottern blev det ett mycket roligt minne och en sagolik kväll. Det önskar jag att det kommer att bli för min yngsta dotter också. Hon har verkligen slitit som ett djur i skolan i hela tolv år. Varit skoltrött länge. Ändå kämpat på för att klara att nå fram dit där hon är idag, på väg att gå ut gymnasiet. Hon är värd varje stund av glädje, spänning och fest idag. Jag älskar henne så mycket. Jag är så himla stolt över att få vara hennes mamma!

Pusta ut

Nu är maken hemma och jag försöker pusta ut.

Troligen en mycket kraftig stressreaktion, alltså ingen stroke. Mediciner utskrivna + tankar kring kost och motion.

Jag är tacksam och önskar att han tar till sig det som hänt. Att han hittar sitt sätt att få mindre stress i sitt liv.

Tack alla som tänkt på oss.

Nu blir det fokus på dotterns bal och student.

Oro blir till tacksamhet som blir till glädje!

Kaos - en stund i taget

Idag ska jag skjutsa min mamma till hårfrisörskan. Det är första gången hon ska till frissan efter att hon var så nära att dö i våras.

Min man ska undersökas ytterligare idag, bland annat hjärtat.

Tonåringen jagar fortfarande efter skor till studentbalen i morgon eftermiddag.

Just nu är mitt liv verkligen en blandning av alla möjliga sorters tårar och skratt.

Jag har vaknat två gånger inatt och gråtit i sömnen.

Kaos. En stund i taget.

BRIS-priset 2011 till Maskrosbarn

Glad nyhet! Föreningen Maskrosbarn har fått BRIS-priset 2011.

Jag är själv medlem i Maskrosbarn och stöttar därmed barn och unga som har föräldrar med missbruk eller psykiska besvär. Årsavgiften är 100 kronor. Bli medlem du också!

För mig betyder det oerhört mycket att det finns en organisation som Maskrosbarn som verkligen ser de här barnen som annars inte blir sedda.

Så här skrev en deltagare på Maskrosbarns höstlovsläger förra  året:

"Ni lär mig att man får känna precis som man känner. Ni lär mig kärlek, på riktigt! Det finns inga tackord i världen som kan beskriva hur tacksam jag är över att ni alla finns här. För all kärlek och glädje ni sprider. Tack vare er finns jag, tack vare er kommer jag att  fortsätta finnas."

Plötsligt händer det

Plötsligt händer det... och det är inte alltid roliga saker som händer.

Min man vill inte att jag skriver om honom här i cyberrymden. Men idag gör jag ett undantag.

Sent igår kväll fick jag ringa efter ambulans eftersom min man mycket hastigt drabbades av svår yrsel och kräkningar. Idag ligger han på stroke-enheten på sjukhuset.

Så om jag inte syns till här på ett tag så vet ni varför.

Ta väl hand om er, alla mina fina vänner i cyberrymden.

Kram!

Om kärlek är en trädgård

Om kärlek är en trädgård finns där vår, sommar, höst och vinter. Först det nya friska, förväntansfulla. Sedan det blommande, hettan. Det skörderika, färgsprakande men samtidigt mörkret som kommer smygande. Mörkret och kylan som släcker det en gång friska och förväntansfulla.

Om kärlek är en trädgård... finns där plats att plantera en liten planta. Ömt ta hand om den varje dag. Ge den näring. Njuta av att se den växa. Känna glädje varje morgon att den finns där. Att ingen kommit och ätit upp den. Eller att vinden ryckt bort den.

Om kärlek är en trädgård... kan en storm precis lika mycket som en alltför regnfattig sommar ödelägga den. Torka ut marken, göra den hård och omöjlig att plantera i. Trasa sönder. Knäcka blommande kvistar och grenar fulla av bär. Dra med sig rötterna. Ödelägga. Döda.

Om kärlek är en trädgård... kan man börja på nytt. Förbereda jorden. Så ett frö. Så flera. Vattna varsamt varje dag, helst i skymningen. Hoppas och tro. Rensa bort det som förstör, det som i stället för att ge kraft tar kraft. Vattna. Vårda. Varje dag.

Om kärlek är en trädgård... kan man planta för planta se den mörka jorden täckas av grönska, doftvioler, förgätmigej, blåklockor, rosor, lavendel, kaprifol, syrener och jasmin. Börja om igen. Skapa nytt ur det som raserats och var dött.

Om nu kärlek är en trädgård...

Åh, vilken härlig dag! Heja Skrivklådan!

Det första jag gjorde när jag gått upp var att logga in mig på mitt bankkonto och jo, minsann, nu har jag fått betalt för det jag jobbat med i Skrivklådan de senaste månaderna. Det kändes så gott i mig att se siffran som stod där! Jag satt länge och bara tittade på den. Sög i mig känslan.

För hur det än är, även om jag är utförsäkrad så har jag i alla fall Skrivklådan. Och hade jag inte vågat mig på att starta den i höstas så hade jag inte haft de pengarna som finns på mitt konto just idag. Då hade alltsammans varit ännu värre.

Jag känner mig så lycklig att jag kan arbeta det jag kan idag, och jag känner mig så stolt över det jag har gjort.

Ingen i världen ska få stoppa mig när det gäller Skrivklådan. Jag har drömmar om hur jag kan utveckla mitt skrivande och jag tänker att Skrivklådan kan jag ha kvar så länge i mitt liv som jag har lust att ha den.

Ingen ska kunna ta ifrån mig det arbetet om inte jag själv vill det.

Det är en härlig känsla att vara min egen chef!

Jag kanske rent av ska ge mig själv en liten bonus idag... en glass?

Sanningen

När jag var liten tyckte jag att vi skulle byta saker med varandra i stället för att ha pengar. Jag tänkte mycket när jag var liten flicka. Jag minns hur jag satt vid mitt skrivbord där ljuset mjukt föll in från vänster och skrev med min lilla högra hand mina tankar i en skrivbok med vackra blommiga pärmar eller pärmar med hjärtan. Jag var en liten filosof, så som barn ofta är. Jag filosoferade om livet, om kärleken, om att vara människa.

Jag tyckte att alla människor skulle få vara glada, friska och äta sig mätta. Jag tyckte att världen skulle vara rättvis, att alla människor skulle ha det bra. Jag skrev "Fred i världen" väldigt ofta i min skrivbok. Jag ritade hjärtan och jag skrev kärlek, kärlek, kärlek. Jag placerade mig själv på kartan när jag skrev Anna-Karin Mattsson, Forsheda, Värnamo, Jönköpings län, Småland, Sverige, Norden, Europa, Världen, Universum i min skrivbok. Jag trodde på Gud och jag älskade Jesus. Jag läste psalmer och jag skrev egna psalmer. Jag ville bli präst, journalist, författare eller nunna när jag blev stor.

Jag minns att jag skrev att när jag blev stor skulle jag berätta sanningen för människorna. Berätta sanningen om livet. Berätta sanningen om det jag såg runt omkring mig. Sanningen om det jag såg hände med min familj.

Sanningen... för jag trodde att när jag blev stor skulle jag veta vad sanningen var. Jag skulle förstå precis allt. Fast så enkelt är det inte. Det upptäckte jag när jag blev stor. Sanning är inte enkel alls. Det som är sanning för mig kan vara lögn för en annan människa. Att jag skulle kunna berätta sanningen för en annan människa, det tror jag inte på längre. Jag tycker att det är stort om jag kan berätta sanningen om mig själv. Kanske är min sanning också någon annans sanning. Kanske är min sanning bara min egen sanning.