Människan kan icke leva av bröd allena

Hon: "Så glad jag är att jag har mina vänner i cyberrymden. De är alltid vänliga, ryter inte, skriver vackra och visa saker, det gör mig så gott i själ och hjärta".

Han: "Får du mat från dem också?"

Nya blommor till köket och oro för mamma

De rosa pelargonerna i mitt köksfönster sjunger på sista versen. Idag ska jag åka till Blomsterlandet och köpa nya blommor. Jag tror att det blir rosa Höstglöd. De är tacksamma, precis den sortens blommor som jag har nu för tiden i hela mitt hus. Det räcker att vattna dem en gång i veckan. De fäller inte och skräpar ned. De finns i många färger. De är vackra och finns i olika varianter. Och de brukar blomma ända fram tills jag ska göra adventsfint. Alltså är de också ett bra val ekonomiskt, tycker jag.


Tänk vilken skillnad det kan göra att köpa sig en ny blomma! Det kan lyfta ett helt kök och göra en gråmulen dag som idag lite mer hoppfull och livgivande.

Jag ska hälsa på mamma idag, ta en fika med henne. Hon har kräkts i helgen på natten och haft ont i magen. Vad det är med henne vet jag inte säkert, inte läkarna heller. Det enda jag vet är att allt inte är som det ska, att det troligen finns en underliggande sjukdom bakom de besvär hon har.

Vissheten om det är smärtsam och får mina ögon att tåras. Jag övar mig i acceptans och tillit. Jag älskar min mamma så mycket. Jag ska köpa en ny blomma till henne också idag. Jag har en känsla av att hon också sjunger på sista versen, så som mina pelargoner gör just nu.

Bäst att ge blommor till de människor man älskar så länge de finns här.

Att resa eller att inte resa

Hur ska man veta att man kommer hem om man aldrig reser bort?

Res ... ta flyget, ta tåget. Köp en ToR. Eller, var modig, köp en enkelresa. En enkel biljett ... ingen återvändo. Så utmanande, så skrämmande. Vem vet vart resan leder?

Res i fantasin, i verkligheten. Res i geografin. Men res framförallt i ditt inre.

Våga färdas vidare. Stanna ibland, men inte för länge. Våga längre bort. Färdas över gränser. Tänj gränser.

Res ...

Res ... tills du känner att du är hemma.

Eller ...

Res inte. Allt som finns. Är kanske redan här.

Dansa, dansa ...

Idag vaknade jag glad och sprallig. Jag dansade till musiken i radion samtidigt som jag gjorde i ordning min frukost.

Ute är det mulet, disigt och grått, men i alla fall grönt fortfarande. Vädret spelar tydligen ingen roll alls för hur jag mår idag.

Det är bara att tacka och ta emot sådana här morgnar.

Någonting håller på att falla på plats inuti mig, tror jag.

Nästan allt här i livet ordnar sig på något sätt.

 

Kontakt

Har du någon fråga till mig? Vill du komma i kontakt med mig?

Maila mig gärna!

Mailadress: anna.karinmattsson@hotmail.com

Jag gör en Anti-Jante

 
Efter mer än tio år som sjukskriven skulle jag på möte hos Arbetsförmedlingen för två år sedan och möta min handläggare där från Försäkringskassan. Jag skulle dit för att vara med i ett projekt som jag själv fått kämpa mig till att vara med i. Ett projekt som, kanske, skulle kunna göra så att jag fick chansen att hamna i någon form av arbete igen med den kraft jag har. Jag hade själv kontaktat min handläggare på FK när jag läst om projektet i lokaltidningen. Min handläggare visste inte ens om att just det här projektet fanns när jag ringde honom. Men han bad att få återkomma till mig. När han gjorde det hade han hittat projektet.

Jag hade tidigare samma sommar på en ren impuls skaffat mig visitkort där det stod "Bloggare" under mitt namn. Då hade jag bloggat i ungefär ett halvår på Passagen. Visitkortet var för mig en symbol för att jag en dag skulle vara i arbete igen.

Just den morgonen när jag är på väg till AF, stöter jag på en jobbarkompis som jag inte sett på femton år. Vi pratar och han berättar att han haft eget företag i tio år. Jag skrattar till och säger skämtsamt att han kanske behöver någon som skriver åt honom. Jag tar fram mitt visitkort. Ger honom det allra första visitkortet av mina splitter nya. Han skrattar tillbaka och vi säger hej.

Sedan går jag till AF. Det är stress i luften när jag kommer in där. Jag står upp och de andra har satt sig ned. Innan någon annan hinner säga något ger jag var och en ett av mina nya visitkort. De tittar till lite häpet.  Arbetsförmedlaren säger med en liten suck "ja, bloggar... sånt läser inte jag". Sedan lägger hon mitt visitkort åt sidan. Men det känns gott inuti mig att ha gjort det jag har gjort. Att ha delat ut mina nya visitkort.

På eftermiddagen samma dag får jag en kommentar i min blogg från min tidigare jobbarkompis. Han som jag mötte på förmiddagen utanför ett café på väg till AF. Han ber mig titta upp på hans kontor samma vecka.

Tre veckor senare har jag en praktikplats på hans företag och skriver artiklar.

Jag behövde totalt endast tre möten hos arbetsförmedlaren i det här projektet.

Från att inte ha läst bloggar har arbetsförmedlaren börjat läsa min blogg och är alldeles salig när hon berättar hur bra hon tycker att jag skriver. Hon berättar att hon själv funderar på att börja blogga.

Ett år senare när projektet avslutas, vill min handläggare på AF knappt lämna över de handlingar hon själv skrivit till mig; "jag tycker att det känns jobbigt, nu när jag vet hur bra du skriver".

Efter det här sista mötet startar jag eget som frilansjournalist. Nu har jag jobbat i åtta månader som frilansjournalist/skribent och haft jobb med den kraft jag har hela den tiden.

Och alltsammans började med en plötslig impuls från mig att beställa ett visitkort... eller?

Ibland överträffar verkligheten dikten.

Bra, dåligt eller olika?

Så lätt det blir att leva när jag i stället för att tänka "bra" eller "dåligt" om människor eller saker, tänker att vi/det är "olika". Den tanken har grott i mig ett tag nu.

Det påminner om mindfullness, konsten att vara medvetet närvarande. När jag fick öva mig i den konsten innebar det att jag i stället för att se mig omkring och tänka "där går en gubbe, vad han ser sur ut", "där är en bil, så rostig den var", "så smutsigt det är här i badrummet, jag behöver städa", så kunde jag tänka så här:

1. Där går en gubbe.

2. Där är en bil.

3. Här är badrummet.

När jag slutar att värdera saker och människor utan i stället konstaterar att de är så som de är, känner jag en vila i hela mig. Jag känner att jag blir mer fokuserad. Jag blir också medveten om hur mycket känslor och värderingar jag faktiskt lägger in i mina tankar. Det är säkert vanligt att man gör det som människa. Men det är också väldigt fint att kunna låta bli att göra det ibland. Det är respekt och det är ödmjukhet att låta människor och saker få vara precis som de är och känna att det är OK.

Att också tillåta mig själv att få vara precis som jag är, utan att värdera mig själv som "bra" eller "dålig", "smal" eller "tjock". Det räcker faktiskt att jag är. Som att det inte skulle vara stort nog, just att vara.

För vem kan egentligen säga vad eller vem som är "bra" eller "dålig"? Egentligen handlar det väl om att allt och alla bara är  "olika". Och ibland också lika.

 

Tredje mötet i Arbetslivsintroduktion

Idag var jag på det tredje mötet i programmet Arbetslivsintroduktion. Det var ett lika lugnt möte som det förra. Min handläggare och jag pratade med varandra. Jag fick berätta om hur jag jobbar och vilka jobb jag har framför mig den närmsta tiden.

Sedan bokade vi in ett möte till. Troligen blir det det sista mötet, om inte Försäkringskassan vill att vi har ett möte tillsammans en gång till.

Den 30 september kommer att vara den sista dagen jag är med i Arbetslivsintroduktion. Direkt dagen efter, på lördagen, ska jag skicka in en ny sjukskrivningsanmälan via Internet. På måndagen ska jag skicka in en anmälan med vanligt brev tilsammans med mitt läkarintyg. Sedan återstår att vänta på besked. Det kan ta tid, jag är medveten om det. Jag är också medveten om att ungefär hälften av de utförsäkrade kommer tillbaka i sjukförsäkringen igen. Och ungefär hälften gör det inte.

Mitt i alltsammans känner jag en stor frihetskänsla. Den har vuxit fram i mig framförallt den här senaste helgen. För första gången under min 13 år långa sjukskrivning kommer det vare sig att angå Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen vad jag gör eller inte gör. Kanske att bara den som själv varit långtidssjukskriven kan förstå den frihetskänslan. Även om där också finns mörka moln av ovisshet om hur det kommer att bli med ekonomin för mig framöver.

Men jag funderar på om jag inte ska fira min nyvunna "frihet" på något sätt den 30 september. Jag tror det. Det blir nog tårta den dagen. Eller något ännu bättre. Kanske en trerätters festmåltid.

"When life gives you a lemon. Make lemonade".

Glass i Lekerydskiosken

Idag blev det en riktigt härlig sommardag för mig. Även om det blåste nordanvind.

Jag har sett så mycket vackert idag. Vita kor, gröna ängar, en böljande Vättern som skiftade i olika nyanser från turkosgrönt till riktigt mörkblått. Solsken och blå himmel, vita små moln.

Jag åkte på utflykt till Lekerydskiosken och åt en smaskig glass där. Med chokladsås och mjukglassen låg i en liten skål av hembakt våffelrån. På toppen en kokosboll. Mums filibabba! Sommarkänsla!

Grilloset hänger i luften i villakvarteret denna lördag kväll i augusti.Och nu ska jag äta laxsmörgås.

Att skiljas är att dö en smula

Tänk att det ska göra så ont att skiljas åt, att säga hejdå. Idag skjutsade vi äldsta dottern till Borås, till hennes lägenhet. Vart har sommaren tagit vägen? Den har gått så fort, vi skulle ju göra så mycket tillsammans, jag och dottern.

Det mesta av det vi tänkte göra gjorde vi också. Det jag minns starkast är vår resa tillsammans till Stockholm. Bara hon och jag. Dagen på Skansen som avslutades med Allsången och Håkan Hellström på scen. När vi åt blåbärspajen med den himmelska vaniljsåsen i Gamla Stan. Att åka med Djurgårdsfärjan, besöka Fotografiska och att åka buss tillsammans. Samtalen, skratten, upplevelserna, kramarna ...

Vi bjöd dottern på middag på Jensens Böfhus i Borås idag innan vi åkte hem igen. Det var både gott och prisvärt, tycker jag. Jag åt kycklingfilé, råstekt potatis och en fräsch och god stor salladsbuffé. Vi åt en smaskig chokladmousse till efterrätt. Se bilden! Så här glad blir jag av att äta chokladmousse med vispgrädde! Jag kanske skulle äta chokladmousse lite oftare?

Vi kramades länge, jag och dottern, innan vi sa hejdå. Vi ses om tre veckor igen. Då ska vi hjälpa henne att flytta till den nya lägenheten.

Så fort man vänjer sig vid att ha båda ungarna hemma igen. Så tyst det blir när inte båda är där. Men jag vänjer mig igen, det vet jag. Fast omställningarna känns djupt inuti. Jag var nära att ropa "Hej Isabelle!" så fort jag kom innanför dörren här hemma. Som tur var mötte katten mig i alla fall.

Jag älskar mina ungar så mycket, de är det finaste jag fått i mitt liv.