Två intressanta intervjuer

Idag gjorde jag två intervjuer på samma dag. Det är mycket information, känslor och stämningar som jag tar in. En intervju är ett samspel mellan människor för mig. Jag behöver vara lyhörd och fokuserad. Så, just nu är jag trött. Men jag kommer igen. Nu ska jag smälta alla intrycken och sedan tar jag tag i själva skrivandet.

Den första personen jag intervjuade idag var sångerskan och författaren Lena Maria Klingvall som bor i Jönköping. En människa som har med sig så många upplevelser från livet att jag säkert skulle kunnat sitta och samtala med henne i en hel vecka. Men en intervju tar 45-60 minuter för det allra mesta. Och i det här fallet intervjuade jag en person till samtidigt med Lena Maria. Så det gällde att vara förberedd och i mitt huvud redan ha tankar kring vad artikeln skulle handla om.

När den intervjun var klar hade jag tid för lunch. Sedan var det dags för nästa intervju. Den här gången med en skolrektor för en nybyggd skola.

Det känns att jag är tröttare den här hösten än vad jag var förra hösten. Men jag tror ändå att jag klarar att göra det som är planerat fram till jul. Jag använder mig av samma metod som jag gjort hittills. En dag i taget. En sak i taget. Så brukar det bli bra.

Imorgon ska jag skriva artiklar. Det ska bli roligt. Jag har massor som trängs därinne i mig nu och väntar på att få bli till ord, meningar och berättelser. Det handlar om att hitta en röd tråd. Sedan brukar skrivandet gå som en dans. 

Överlevnadsplan inför hösten och vintern

Morgnarna och kvällarna blir allt mörkare. Igår ösregnade det nästan hela dagen. På kvällen gick jag ut mellan två skurar. Det var svart som i november. I de upplysta villafönstren såg jag människor sitta och prata kring tända stearinljus.

Plötsligt gick jag ner mig i en djup pöl. Jag kände vattnet tränga in i mina gympaskor som ska hålla för fukt. Men det gjorde de inte. Där tvärvände jag. Började gå hemåt igen.

Det känns för tidigt med mörker och höstkänsla för mig. Jag har inte hängt med den här sommaren. Men det är inget jag kan göra något åt. För mig själv försöker jag fundera ut en plan hur jag ska ta mig igenom hösten och vintern. Särskilt om det blir en lika lång och tuff vinter som förra året.

MIN ÖVERLEVNADSPLAN INFÖR HÖSTEN OCH VINTERN (så här långt)

1. Motion (gärna dans som gör mig så glad).

2. Ut i ljuset och luften varje dag.

3. Göra något roligt varje dag (som att blogga, lyssna på musik, läsa böcker, träffa människor som jag trivs med).

4. Planera in biobesök eller små utflykter. Helst av allt en riktig semester. Kanske till fjällen.

5. Titta på YouTube-klipp eller en film som får mig att skratta. Skratta varje dag.

Hur tar du dig igenom hösten och vintern?

Ibland slår sanningen

Ibland slår sanningen till dig som en port av stål.

Och det du förstod i den stunden kan du inte längre ljuga om för dig själv.

Min katts gosedjur

Min katt har ett gosedjur. Hon valde det själv när hon var en liten kattunge. En dag kom hon bara bärandes på det här lilla lejonet som varit med i en hamburgerlåda från McDonalds. På den tiden kunde lejonet pipa, men det kan det inte idag.

Min katt är nio år gammal. Nästan alltid om vi lämnar henne ensam hemma, möts vi av att hon lagt lejonet på hallmattan precis innanför ytterdörren när vi kommer hem. Jag läste en gång om en annan katt som hade ett gosedjur. Veterinären som berättade om det menade att det var ovanligt med ett sådant beteende hos en katt. Han trodde att hur katten gjorde med gosedjuret kunde betyda att katten använde sig av gosedjuret som en trygghet när hon kände sig ensam och övergiven.

Jag minns fortfarande första gången min katt kom bärande på lejonet i munnen. Då var hon en liten kattunge, inte mycket större själv än lejonet. Idag är lejonet litet till storleken jämfört med min katt. Ibland lägger sig min katt på rygg med lejonet mellan sina tassar och leker med det.

Lejonet börjar se riktigt slitet ut nu. Jag funderar vad som kommer att hända den dagen det börjar gå sönder. Jag kanske får börja lappa och laga det innan det går sönder. Gosedjur ska man vara rädd om.

 
Här är ägaren till gosedjuret, min katt. Hon ser lite sur ut, det är för att hon vill sova. Som vanligt.

Bokat in intervjuer

Idag har jag ringt och bokat in intervjuer. Jag har fått klart med fyra intervjuer och det känner jag som en bra början. 

Jag ska bland annat möta en kvinna som jag känt stor beundran inför från den allra första gången jag såg henne på TV. Så småningom kommer jag att skriva vem det är här i min blogg, men än är det för tidigt att göra det. Men jag ser mycket fram mot den intervjun.

Det känns bra att ha kommit igång med jobbet igen. Det kan visserligen bli stressigt ibland. Men det är en positiv stress och det är något helt annat än den negativa stressen och vad den kan göra med en människa.

Även om man inte alltid känner det så, så är det faktiskt mer stressande för en människa att ha för lite att göra än att ha för mycket att göra. Så klart att det alltid finns en gräns för hur mycket man klarar som människa. Den gränsen tror jag är individuell och också handlar om att lära sig sätta gränser för sig själv och för andra.

Jobb!

Nu har jag fått tolv artiklar att skriva till Skrivklådan. Min uppdragsgivare var helnöjd med det jag skrivit i förra årets nummer, så det kändes fint att höra. 

Jag är också nöjd med jobben jag gjorde förra hösten, men jag tror att de här jobben kommer jag att göra ännu bättre.

Det blir många spännande människomöten. Särskilt ett av dem ser jag mycket fram mot. 

Om jag inte syns här i bloggen så vet ni vad jag gör. 

Jag jobbar. 

Inte trodde jag väl det för fem år sedan. Men jag drömde om det.

Idag känns det jobbigt

I morse åkte jag in till Vårdcentralen med ett prov från min mamma som sjukhuset bett mig om. Jag hade inte tid att stanna hos mamma idag och då blev hon arg på mig för det och sa "Du kanske hälsar på mig någon gång innan jag dör". Mamma ... jag var ju hos dig i förrgår. Och jag pratar med dig minst en gång varje dag. Du blir aldrig nöjd med mig vad än jag gör, känns det som ibland. Jag blev så ledsen, fick en stor klump i min hals när jag gick iväg till bilen med provet i min hand.

När jag äntligen kom fram till labbet på Vårdcentralen efter att ha väntat ett bra tag, fick jag veta att de inte kunde ta emot provet i burken som jag fått på sjukhuset. Provet skulle lämnas i särskilda små rör med en vätska i.

Jag känner min mamma så väl att jag vet att hon aldrig går med på att använda de där rören om jag ber henne att göra det. Så jag bestämde att distriktssköterskan får ta det med henne. Konstigt att inte de på sjukhuset visste om det här, tycker jag.

När jag kom hem bara grät jag. Jag kände som att nu orkar jag inte mer, det är för mycket, låt mig vara ifred. Jag kände mig som en tonåring där jag satt och lipade.

Imorgon ska jag på det första mötet för höstens arbete i Skrivklådan. Det tar emot eftersom jag är så trött. Men jag tänker på hur stolta mina döttrar och också jag själv är över att jag jobbar till viss del efter så många år som sjukskriven. Och jag tänker på hur roligt jag tyckte att det var att jobba i våras.

Jag ska försöka, jag ska ta ett steg i taget så som jag gjort hittills. Även om det känns tufft just nu efter allt som hänt det senaste året i mitt privatliv och efter sommaren som knappast innehållit mycket lugn och ro, så tänker jag i alla fall försöka den här gången också.

Inget ska få knäcka mig någonsin.

Och om det nu ändå skulle göra det.

Så är det bara att bryta ihop och komma igen.

Skriver, skriver, skriver ...

Idag skrev jag två nya kapitel på boken jag drömt om att skriva i hela mitt liv. Det har känts tungt den senaste tiden att skriva på boken.

Men nu har jag kommit på en plan.

Den är hemlig.

Den ger mig kraft.

Sista mötet hos AF i Arbetslivsintroduktion

Idag på förmiddagen var jag hos Arbetsförmedlingen. Min handläggare hade turen att få kontakt med min handläggare på Försäkringskassan i telefon under tiden jag var på AF. De kom överens om att det här mötet blev det sista mötet för min del i programmet Arbetslivsintroduktion. Det känns som en stor lättnad för mig.

Min handläggare på Arbetsförmedlingen sa till mig att det finns så tydliga papper om mig och så mycket utredningar som jag gått igenom, att hon ansåg att jag är arbetsför till 25 % och inte mera. Alltså samma procentsats som jag själv anser och också min läkare. Det är också den procentsats som jag idag arbetar som frilansjournalist i Skrivklådan.

Det här innebär alltså att min arbetsförmedlare skriver till Försäkringskassan att jag inte kan anses som arbetssökande. Det i sin tur innebär att jag inte kan få någon ersättning från Arbetsförmedlingen. Är det positivt för mig? Eller är det negativt? Kommer jag att "ramla mellan stolarna" mellan AF och FK? Så att FK hävdar att jag kan visst arbeta mer än 25 % medan AF hävdar att det kan jag inte alls. Svårt för mig att veta i nuläget, känns det som. Men att jag är arbetsför till 25 % och inte mer i nuläget, är i alla fall det som jag själv upplever som sanningen och det är för mig det allra viktigaste som människa. Allt annat är bara myndigheters regler och olika synsätt.

Jag fick också veta idag att eftersom jag fortfarande har kvar min anställning på företaget där jag jobbade när jag gick in i väggen, är det också det företaget som jag ska ringa och sjukanmäla mig till den sista veckan i september. Det företaget får stå för min sjuklön i två veckor, eftersom jag är anställd där fortfarande. Förutsatt att jag får lov att bli sjukskriven igen.

Handläggaren på Arbetsförmedlingen hade läst artiklarna jag skrivit i VätterHems-tidningen och berättade hur hon uppfattat dem. Hon hade gillat att läsa det jag skrivit och tyckte att hon ville läsa hela artiklarna, de var läsvärda rakt igenom enligt henne. Det var positivt, för mig känns det alltid kul att höra hur läsare uppfattar det jag skrivit.

Jag frågade min handläggare om hon hade någon aning om hur lång tid det kommer att ta innan jag får besked om jag får bli sjukskriven igen eller inte. Ett halvår eller ett och ett halvt år? På den frågan svarade hon att det är sällsynt att det tar så lång tid att få besked. Det kändes lugnande. För mig själv tänker jag att jag kommer nog att veta hur det blir till jul, kanske till och med tidigare.

Det som nu är kvar är väntan. Väntan på att handläggaren på Försäkringskassan fattar sitt beslut. Den handläggare som jag aldrig kommer att möta personligen, utan som kommer att fatta sitt beslut grundat på de skriftliga underlag som finns om mig, från läkare, utredningar och Arbetsförmedlingens bedömning av mig. Kommer han/hon också att anse att jag är arbetsför till 25 % och inte mera? Eller kommer han/hon att tycka något helt annat?

Ibland känns mitt liv som en thriller.

Jag får väl klippa ihop ett lyckligt slut.

Carola, Amanda och jag IRL

Jag var på stan när jag plötsligt hörde någon ropa "Anna-Karin". Det var min bloggvän Carola som kom gående där på trottoaren med lilla Amanda i barnvagnen. Jag blev så glad! Hela sommaren har jag tänkt att vi skulle ta en fika tillsammans, men det har inte blivit av. Det är så mycket annat som hänt under tiden.

Men ibland verkar livet eller vad det nu är, fixa det man inte riktigt fixar själv. Jag, Carola och lilla Amanda tog en fika tillsammans på Sandéns konditori på Torpa. Amanda är en så charmig och söt liten flicka, sex månader ung. Hennes ögon har en ovanligt vacker färg, nästan blågrön som Vättern själv när den är som allra vackrast.

Carola lät mig få hålla lilla glada och nyfikna Amanda i mitt knä en bra stund. När man minst anade det sprack lilla Amanda upp i ett härligt tandlöst leende med hela sitt ansikte.

Jag är så glad att jag har lärt känna Carola här i cyberrymden. Det kändes precis lika naturligt att vara med henne IRL som det gjorde förra gången vi träffades. Det var så lätt att prata med varandra.