Varmt tack till Kalle!

Mycket märkligt har jag varit med om sedan jag började blogga. En av de sakerna är att jag fått en trogen läsare till min blogg som är Långarydssläkting som jag själv också är. Han heter Kalle och bor i Perstorp. Några dagar innan jul fick jag ett paket från honom som jag öppnade först idag. Jag hade sparat det för att kunna öppna det i lugn och ro när jag var ensam.

Till Kalle: Jag trodde ärligt talat att det kanske var pepparkakor eller choklad i paketet du skickat till mig. Gissa om jag blev överraskad, överväldigad och glad när där var ett hantverksarbete i silverisolit som du gjort till mig! Det lilla fatet med mitt monogram på i silver och en liten maskros ovanför, tänker jag att jag kan lägga mina smycken på när jag tar av mig dem på kvällen. Eller bara njuta av att titta på det, för det är verkligen så vackert. Ett riktigt hantverk.

Jag blev mycket glad för det fina fatet som du gjort till mig och faktiskt rörd. Jag vet inte vad jag ska kunna ge dig tillbaka. När man får något får man ju lust att ge tillbaka som människa. Jag ska fundera, men så länge vill jag ge dig ett stort tack både för det vackra lilla fatet du gjort till mig och för att du följer min blogg så troget. Också för alla andra små överraskningar, tidningsurklipp och annat som du skickar till mig så generöst och som säkert Posten också skulle tacka dig för att du gör, tycker jag. Jag har en liten tanke på mitt eget sätt att tacka dig på, men det får bli en överraskning till dig den dagen i så fall.

En riktigt God fortsättning på julen och ett Gott Nytt År önskar jag dig, Kalle.

Jag som liten

Hos min mamma finns ett foto på mig som liten. Kanske är jag tre-fyra år på kortet. Jag tycker själv att jag är en söt och glad liten flicka. Som alla små ungar är. Människoungar och djurungar.

Jag var "vild", säger min mamma, vad hon nu kan mena med det, tänker jag. Vild och orädd. Jag vet att jag ofta sprang iväg. Eller rättare sagt, jag sprang och skuttade nästan hela tiden  när jag var liten. När jag var fyra år rymde jag hemifrån. Eller, det var så som de vuxna uppfattade det som letade efter mig när jag försvunnit. Själv menade jag att jag letade efter min bästis eftersom hon inte var hemma. Min mormor var riktigt arg på mig den gången för att jag rymt hemifrån och skällde ut mig i telefonen. Jag berättade aldrig för någon vad det var hon hade sagt till mig. Jag kunde hålla tyst också, även om jag pratade mycket.

Jag var hopplös att ha med i affärer, har mamma berättat. En gång när jag var med henne och handlade och mamma mer fick jaga mig i affären än handla, sa en man till mamma "Köp en sele och sätt på ungen". Det gjorde mamma. Så jag gick omkring i sele när jag var liten. Precis som en hund. Jag undrar ibland hur det påverkade mig.

Jag hade mycket fantasi när jag var liten. Pratade tidigt, tydligt och mycket, säger de som kände mig då. Någon vuxen brukade säga att jag ljög, men både min mamma och min pappa förstod att jag fantiserade.

Ofta hör jag de som såg mig som liten säga att de aldrig tidigare sett en så glad liten unge som jag var. Jag tror att jag föddes glad, faktiskt. Det är jag väldigt tacksam för. Fortfarande har jag lätt att hitta till glädjen hur än det är i mitt liv.

Jag var en skuttande, dansande, fantiserande, sjungande, skrattande liten unge med massor av spring i benen. Jag drömde om att bli balettdansös eller att spela teater när jag var liten. Jag älskade att leka med mina kompisar, att springa i skogen, göra grimaser, måla och rita, leka i lekstugan, leka med dockor, gunga högt, vara med djur, hitta på fantasisånger, klättra på stenar och att åka pulka i Kalle Anka-backen på Lilla Berget på vintern. Den backen som jag egentligen inte fick åka i, för att den slutade så tvärt. Som med ett litet stup. Så när man åkt i kurvorna i backen, flög man en stund fritt fall i luften på pulkan innan man landade på marken. Då tappade man luften. Men det tyckte jag bara var kul. Jag hade väl inget riskmedvetande då, tänker jag.

Jag gillade att äta godis och att dricka läsk. Jag visste precis var min pappa gömde godiset som han brukade köpa med sig hem från Danmark när han var på affärsresa. Ibland smög jag mig in i klädkammaren till godisgömstället och tog en chokladgroda fylld med mintcrème ur förpackningen och smaskade i mig den.

Jag tyckte om att leka att jag var en prinsessa och bodde i ett slott. Jag tyckte om att leka skola med min lillebror om jag fick vara fröken. Jag lärde mig läsa tidigt, tyckte om att skriva dikter och berättelser. Drömde när jag blev lite äldre om att bli journalist, författare, präst eller nunna.

Den där lilla flickan på bilden här i inlägget, hon finns kvar i mig fortfarande. Jag kan känna igen mig själv där, i fotot. Blicken, skrattet. Någonting av det som är jag lyser igenom. Kanske är det min själ.

Jag tror att vi alla bär omkring på det där lilla barnet vi en gång var inom oss själva.

Hur var du när du var liten?

Julafton

Juldagen 2012. Nä, vad skriver jag nu, då? Ha, ha ... det är ju fortfarande 2011. Men man blir lätt vimsig som nybliven hundvalpsägare, känner jag. Kanske någon hormonomställning, vem vet?

Det var en bra julafton för mig igår. Vi såg Kalle Anka hos min mamma. Sedan åkte vi hem till oss och firade med två äldre släktingar som vi firat jul tillsammans med jag vet inte hur många jular.

Jag fick julklappar som jag blev riktigt glad för. Till exempel Stina Dabrowskis nya bok om de intervjuer hon gjort med så många spännande människor och en värmedyna som luktar lavendel med blommigt tygfodral. Den kan jag värma min stela nacke med när jag suttit för länge vid datorn.

Det är en grön och skön jul i år tycker jag. I morse när jag rastade hundvalpen kändes det som vår i luften. Fåglarna kvittrade till och med.

Just nu sover Mimmi i sin hundbädd. Fler fina bilder på henne kommer här i min blogg så småningom. Troligen film också. Vi både fotograferar och filmar henne så mycket som vi kan just nu. För hon växer så fort. Hennes tassar är så där klumpigt valpiga nu. Underbara att hålla i sin hand.

Jag önskar alla mina vänner en fridfull juldag!

God Jul!

En riktigt God Jul önskar jag och min lilla hundvalp! 

Var rädda om er. 

Frid, glädje och kärlek önskar jag er alla! 

Kram! 

Anna-Karin och Mimmi

Valpliv - Jag är Idolen

Vill du känna dig som en idol fast rufsig i håret och precis nyvaknad?

Skaffa en hundvalp.

Jag är idolen. Mimmi är mitt största fan.

Hon vrålar (nåja, mera piper kanske) så fort hon får syn på mig. Får hon chansen att röra vid mig är lyckan fullkomlig för henne. Hon översköljer mig med pussar. Hennes pigga, svartbruna pepparkornsögon jublar av glädje.

Översvallande är en underdrift för hennes kärlek till mig. Jag känner mig som en idol.

Om sedan mitt lilla, men ack så hängivna fan, lämnar vissa spår efter sig ...

Om jag vaknar och kliver ur sängen i mörkret och känner att foten blir våt. Att där är något hårt, avlångt på golvet som luktar illa och som jag spontant känner att jag inte vill kliva i ...

Vad gör väl det. När fanet så fort hon får se mig vrålar (nåja, piper) och vilt skuttande möter mig med samma kärlek som sist hon såg mig.

Fast det bara är en minut sedan jag "gick på scenen" igen.

Valpliv

Mimmi älskar snö. Vilken hundvalp gör inte det, förresten? Som tur är, så har det kommit en del snö hemma hos mig de senaste dagarna. Det är faktiskt så att jag vågar hoppas på en vit jul i år också.

Valpliv är ett enkelt liv. Åtminstone om man jämför med hur det var att ha en liten bebis. Mimmi har sovit hela natten utan att störa mig inatt också, i sin hundbädd bredvid min säng. Sedan är det en jämn rytm av sova, rasta, äta, rasta, leka, rasta, sova, rasta och så vidare. Och en hel massa gos och kel hela dagarna.

Mimmi kommer redan till mig när jag kallar på henne. Jag vet inte om jag ska tro på att hon verkligen redan fattar att hon heter Mimmi. Men kanske gör hon det. Hon får hundgodis när hon kommer till mig när jag kallar på henne "Mimmi, hit". Och jag menar, vilken hund som helst skulle väl heta Mimmi om hon/han fick hundgodis för det.

Det är tur att Mimmi plockar in så mycket glädje i mitt liv just nu. För mamma blir allt svagare och det är jobbigt att se på och inte kunna göra något åt det som sker.

Men vem vet vad som händer. Livet är så märkligt oförutsägbart att jag är klok nog att ta en dag i taget just nu. Var sak har sin tid i livet. Valptid. Och annan tid.

Välkommen hem, Mimmi!

Vi for genom vinterlandskap med snötyngda granar till en röd liten stuga för att hämta vår pudelvalp Mimmi igår. Det kändes märkligt och fint och varmt i hjärtat att svepa om den lilla lockiga svarta valpen den röda fleecefilten och bära med oss henne ut till bilen. Vilken gåva hon är, det lilla livet!

Resan hem i bilen tog cirka 40 minuter och gick så bra som en resa med en hundvalp kan göra. Mimmi sov ibland och var vaken ibland. Sa inte ett enda litet pip under hela resan.

Hemma hos oss turades vi om att bära på henne. Jag lät henne nosa runt i huset. Hon åt kvällsmat med god aptit. Vi rastade henne ute i den vita snön och hon kissade både ute och inne. Hon är inte rumsren än men det kommer hon att bli snart, tror jag, om jag är noga med att ta ut henne när hon sovit, ätit och lekt.

På kvällen blev hon trött och somnade i hundbädden. Jag trodde att jag skulle bli störd under natten, att Mimmi skulle gnälla och sakna sin flock som hon vuxit upp hos.

Till min förvåning vaknade jag av mig själv på morgonen, före Mimmi. Jag smög upp, klädde på mig och la mig en stund igen i sängen med kläderna på. När jag ändå inte hörde något från hundbädden intill min säng, tände jag julstjärnan i fönstret. Där satt hon i sin hundbädd, Mimmi, och tittade på mig med sina små pepparkornsögon. Hon började vifta på den lilla pekfingerlånga svansen av glädje så fort hon fick se mig. Jag lyfte upp henne och fick blöta hundpussar i hela mitt ansikte. Snabbt på med jackan och ut i friska luften och rasta den lilla vovven.

Min katt verkar så här långt ta nykomlingen med ganska stor ro. Hon är väldigt nyfiken. Om Mimmi springer efter henne och vill leka, springer min katt undan.

Det känns nästan samma stämning i huset nu som när man fått hem en liten bebis. Samma känsla av att alla som är här försöker att vara lugna när hon sover för att inte vi vill störa henne. Det andas frid.

Mammas dröm

"Jag drömde att vi alla var där, någonstans i rymden. Där var fullt av vackra blommor och det var sommar. Det var så vackert. Vi var så lyckliga allesammans. Och vi var tillsammans, alla", sa mamma där hon låg i sin säng.

Jag och yngsta dottern fick åka in snabbt till mamma idag vid lunchtid. Hon ringde och hade fått så ont i magen och mådde dåligt.

Vi stannade hos mamma i drygt tre timmar. Det tog kanske en timma innan distriktssköterskan kom efter att jag ringt runt till sjukhuset och till vårdcentralen. Man ska ta nya prover på mamma. Kanske kommer hon till ett korttidsboende så att hon kan äta upp sig.

Det är tungt att se sin mamma åldras, även om jag vet att så är livet.

Ängel

Dina mjuka, ljust grå lockar som en vild gloria kring ditt vackra ansikte. Dina ljusblå, öppna ögon möter mina. Du ler mot mig.

I det småblommiga nattlinnet, koftan och de svarta skorna vandrar du omkring i den lilla yta som nu är din värld. De få kvadratmetrarna som är ditt hem.  Den yta du rör dig över nu för tiden.

Julgruppen du får av mig blir du glad för. Du har inte kunnat äta nu igen. Det kväljer dig. Jag har köpt lussekatter och goda kakor med kanel och socker på. Det kväljer dig. Expressen däremot, den blir du glad för. Jag häller upp kaffe till dig och mig. Det kväljer dig.

"Man kanske inte behöver så mycket mat när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

Du pratar om att du vill ha en liten begravning. Bara de allra närmaste.

"För de är de enda som verkligen finns där för en den dagen man behöver hjälp i livet", säger du. "Fast jag vill leva länge till", lägger du till.

Du ställer dig vid fönstret och tittar ut. Jag ser hur tunn du har blivit på bara några dagar. Du är vacker. Så tunn, spröd som jag aldrig sett dig förut.  Nästan genomskinlig.

"Kanske behöver man inte längre något hull, när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

Sedan blir du trött. Du vill lägga dig i sängen igen och vila. Du har sovit mycket.

"Man kanske behöver mycket sömn när man är på väg att bli en ängel", tänker jag. "Kanske blir man trött av förvandlingen."

Jag kramar dig mjukt innan jag går. Håller om dig länge. Dina skuldror känns som början till vingarna. Du, min mamma, är så liten. Så pytteliten. Och jag, din dotter, känner mig så stor. Du är varm, levande. Fortfarande. Alldeles klar i dina tankar. Säger vackra saker om livet till mig.

"Kanske är man så varm i hjärtat och själen när man är på väg att bli en ängel", tänker jag.

En dag kommer du att sväva bort från mig. Kanske blir det på natten. När världen sover.

Kanske ... släpper dina fötter från marken då. Kanske ... breder du ut dina tunna, genomskinliga armar och svävar stilla bort genom den mörka natten.

Uppåt ...

Uppåt ...

Uppåt ...

Kanske säger du farväl till mig innan du reser?

"Du låser väl om mig?", hör jag dig ropa från sängen när jag går.

"Ja, mamma. Jag låser", svarar jag.

Jag vrider om nyckeln.

Sedan strömmar tårarna nedför mina kinder.

Fast ... man behöver kanske inte fälla tårar över den, som lika stilla som en sommarvind, är på väg att bli en ängel.

Förkyld och lugn fredag

Jag känner mig lite småförkyld och därför har jag mest slappat idag. Det är bra att ta hand om sig i början av en förkylning så brukar den snart vara över. Två dagar i lite lugnare tempo gör att kroppen får en chans att ta hand om viruset och rensa ut det ur kroppen. Jag dricker en hel del té när jag är förkyld. Té dricker jag varje dag, bara ännu lite mer när jag är förkyld. Vattnat blommorna har jag gjort idag i alla fall. Tvättat en liten tvätt också.

Jag har googlat om hur man får en hund rumsren. Det kommer att gå bra, känner jag. Av väderprognosen att döma verkar det bli en mild jul i år hos mig. Inte mig emot när jag ska få en hund rumsren. Vilken tur jag har!

Ikväll ska jag antingen titta på en film här hemma eller se "På spåret". Det kommer alltså att bli en lugn fredag kväll för min del.

Tänk att det är dan före dan om exakt en vecka ... det är lite svårt att fatta det, tycker jag. Nästan lika svårt att fatta som att jag kommer att ha en liten hundvalp springande runt mina fötter om bara några dagar. Så roligt det ska bli, så spännande!

Snart kommer äldsta dottern också hem för att fira jul med oss. Det känns alltid lika härligt att ha båda döttrarna hemma ett tag, det känns som en underbar gåva för mig.