Långsamt som en smekning

Långsamt, som en smekning, vaknar dagen.

Hundvalpen i soffan intill mig smackar.

Jag stryker hennes mjuka svarta päls.

Känner tacksamhet att hon finns hos mig.

Detta nya, lilla liv ...

Vilken gåva till mig ...

Från livet självt.

Allt är kärlek ...

En kärlekssaga - 4

Vi grät av lycka när vi såg in i vår nyfödda dotters ljusblå ögon.

I henne såg vi oss själva.

Aldrig kände jag mig starkare.

För henne kunde jag gå rakt in i döden. När som helst.

Första året med henne var en kärleksbomb som fyllde oss med kraft och energi. Kraft att klara av sådana bagateller som mjölkstockning, nattvak och blöjeksem. Hon var den bästa av ungar. Pigg och vaken. Följde utvecklingskurvan som hon skulle. Slurpade i sig mjölken från mina bröst med god aptit.

Jag kände mig som en ko ... och jag älskade det.

Jag älskade att kunna ge liv.

Den lilla flickan band mig och min älskade ännu närmre samman.

- Det känns som att vi är två pusselbitar, viskade jag till honom där han låg bakom min rygg. Som att vi passar så bra in i varandra, du och jag.

Jag undrade om något kunde vara större än det här. Att få föda fram en människa. Följa henne på hennes väg genom livet.

Vår lilla unge var ett år när polisen ringde på hemma hos mig när jag städade köksgolvet en vårdag.

Dödsbudet om min pappa blev en chock. Jag visste nästan ingenting om hur han levde sedan mina föräldrar skilt sig när jag var tolv år. Han dog i en stor hjärtinfarkt i ett hyrt hus i Spanien. Affärerna han hade därnere visade sig vara trassliga. Bara någon dag efter att jag fått besked om att han var död, ringde främmande människor till mig och krävde mig på pengar.

Jag fick kontakt med Svenska kyrkan där min pappa bott i Spanien. Genom prästen där fick jag kontakt med en bra spansk advokat som kunde engelska.

Under tre år jobbade jag heltid. Vår dotter var på dagis när vi jobbade. Samtidigt hade jag kontakt med advokaten i Spanien för att försöka reda ut hur det egentligen var med min pappas affärer därnere. Jag sökte stöd hos min pappas släktingar som haft mer kontakt med honom än vad jag själv haft.

- Du är hans dotter. Det här får du ta hand om. Vi har inget som helst med det att göra, fick jag till svar.

Jag kände mig mycket ensam. Gamla ärrade sår revs upp. Jag sörjde min pappa. Jag sörjde att vi aldrig haft någon riktig vuxenkontakt med varandra. Och att just det nu var för sent.

Min älskade stöttade mig så mycket han kunde. Nu var det han som höll om mig när jag grät. Han hjälpte till att bära den tunga kistan från Spanien med min balsamerade pappa inuti, till den sista vilan.

Tre år tog det. Sedan stod jag i Malmö Tingsrätt. Allt kändes som i en ond dröm. Jag gick ed på att jag inte kände till att min pappa hade några dolda tillgångar någonstans. När dödsboet sedan sattes i konkurs fick jag äntligen vila från det.

Vår lilla glada, kloka flicka hade guldgula lockar, ljusblå ögon och rosiga kinder.

Hon kunde prata nu.

- Jag vill inte bara vara ett barn i huset, sa hon ofta trumpet till oss vid köksbordet på kvällarna efter jobb och dagishämtning.

Och det ville inte vi heller att hon skulle vara.

En kärlekssaga - 3

Graviditetsbeskedet var positivt.

Vi firade med bakelse.

I min mage sov någon under mitt hjärta.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Det första halvåret efter självmordet kände jag inte igen min älskade. Han kändes inte närvarande. Vare sig fysiskt eller psykiskt. Periodvis undrade jag om vi någonsin skulle komma varandra nära igen.

Det gjorde vi. När den tysta gråten väl kom, där han satt på en stol, föll jag på knä på golvet och la armarna om  honom. I köket med de gammelrosa luckorna som vi målat. Innan allt hände. Med tapeterna fulla med rosa hjärtan som vi skrattande, nyförälskade upp över öronen, satt upp ett år tidigare.

Vi fortsatte tillsammans mot de drömmar vi haft. Något förskjutna. Fast inte för evigt.

Två år efter förlovningen gifte vi oss. Vi strålade, han och jag. "Det var det sötaste lilla brudpar jag sett i hela mitt liv", fick jag höra.

Bröllopet var i en liten kyrka. Det var sensommar. Bröllopsmiddagen i en vacker gammal herrgård intill en sjö. Alla älskade runt omkring oss. Glada ansikten och skratt började tränga undan de tunga minnena från den senaste tiden.

"Tager du denna ... att älska henne i nöd och lust?".

"Ja".

"Tager du denna ... att älska honom i nöd och lust?".

"Ja".

I nöd och lust ...

Vi kände att vi redan gjort det; älskat varandra i nöd och lust. Värre kunde det inte bli. Nu var tid för lust.

Ett år efter bröllopet fick jag jobb på en redaktion som jag drömt om. Min man hade redan jobb i staden och pendlade 16 mil varje dag. Vi bestämde oss för att flytta. Trots starka protester från anhöriga som inte kunde förstå att vi kunde lämna änkan som inte hade fler barn än mannen jag gift mig med, så gick vårt flyttlass till staden. Vi gick VÅR väg. Tillsammans.

Nu gick det snabbt. Vi köpte hus. Jobbade heltid. Efter jobbet renoverade vi huset. Röjde i den igenväxta trädgården. Planterade nytt.

På helgerna åkte vi ofta till våra ensamstående mammor och gav dem hjälp.

Vi trivdes på orten vi flyttat till. Grannarna var underbara och generösa människor. Det kändes bra att börja om på ett nytt ställe. Lära känna nya människor.

Så ofta vi kunde utforskade vi trakten. Gick långa promenader i skog och mark. Upptäckte att vi hamnat på en naturskön plats full av smultronställen.

Långsamt läkte vi samman allt mer. Långsamt blev stunderna av glädje, lycka och hopp allt fler och allt längre.

Vårt barn ... i min mage.

Jag la handen på magen. Han la sin varma hand på min. Vi såg varandra i ögonen. Log mot varandra.

Vem var det som var där inne?

Vi ville ge den lilla varelsen all kärlek vi någonsin kunde.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Vi var starkare efteråt. Än innan.

En kärlekssaga - 2

- Pappa är död, sa han.

Jag kände inte igen hans välbekanta röst.

Min hand kramade hårt om telefonluren jag höll i.

- Jag kommer, svarade jag.

Jag lämnade mitt arbetsbord som det var. Förklarade snabbt för mina arbetskamrater att jag måste från jobbet direkt. Jag slängde mig på min cykel och cyklade de tre kilometrarna till hans föräldrahem, där han sagt att han var.

Han låg på sin pappas säng. Tittade upp i taket. Jag gick fram till honom, strök hans panna, såg hur glansiga hans ögon var. Den förtvivlade blicken.

- Vad har hänt, sa jag?

- Pappa är död, han har hängt sig, svarade han med grumlig röst. Jag hittade honom i garaget.

Sedan orkade han inte tala med mig mera. Jag fick veta att han kräkts efteråt. Att polisen varit där.

När natten kom låg vi tätt tillsammans i hans pappas säng. Vi höll om varandra. Jag vågade inte blunda. Jag skakade i hela min kropp.

Tidigt på morgonen föll något ur sängen. Han skulle plocka upp det. När han tog upp det tappade, fick han se att där låg en yxa under sängen vi sovit i. En yxa under hans pappas säng ... Vi pratade så förnuftigt vi nu kunde, med varandra om vad vi skulle göra med yxan.

Min älskade som jag förlovat mig med, smög ut med den i garaget för att spara hans mamma från den chocken ovanpå den andra. Jag kände mig som att jag var i en mardröm. Allt det som varit mitt verkliga liv var förvandlat till en känsla av overklighet.

Sedan den där allra första kvällen hade vi blivit ett par. Jag hade följt den planen jag hade för mitt liv. Flyttat hemifrån. Bott ensam i tre år i en liten lägenhet. Skaffat mig utbildning. Jobb. Funderat länge över om detta verkligen var Han, mannen med stort H. Var det honom jag ville dela mitt liv med? Kanske bilda familj med?

Vi hade tältat tillsammans. Seglat tillsammans. Paddlat kanot och levt scoutliv tillsammans. Rest utomlands tillsammans. Renoverat en lägenhet tillsammans. Lagat mat tillsammans. Älskat tillsammans.

Den här sommaren var vi nyförlovade. Vi var sambo sedan ett år tillbaka. Pingstafton, vid den lilla sjön, bland gullvivor och vitsippor, trädde han en ring på mitt finger. Jag kände mig så lycklig, så älskad. Jag kände att jag valt rätt. Det var just han, denne man som jag ville vara med, dela livets glädje och sorg med.

Vi talade redan om vårt bröllop. Om ett år tyckte vi var lagom efter förlovningen. Jag minns att jag ville njuta av varje lycka för sig; först förlovningen, sedan av bröllopet. Ta tid på mig.

Där på ängen i solskenet åt vi vår förlovningslunch. Kycklingsallad med mango. Den skira vårgrönskande naturen firade med oss.

Det blev en ovanligt het och torr sommar det året.

Vi for iväg till södra Europa på semester ett par veckor.

När vi kom hem till Sverige hade det varit varmare här hemma än där vi varit.

Jag minns att jag fick en känsla av att något inte var som vanligt med min blivande svärfar när jag såg honom. Jag minns hans sänkta huvud. Tungsintheten över hans ansiktsdrag.

Fast aldrig kunde jag ana ... Jag trodde att han var trött. Trött för all hettan den sommaren. Trött för allt han hade att göra. Trött för att han arbetat hårt ett helt år. Trött ... 

Min magkänsla hade varit rätt. Han var trött. Han var till och med livstrött. Så trött på livet att han valde att själv avsluta det, strax innan sommaren också gjorde slut på sig själv.

Jag minns hettan den där dagen han gjorde slut på sig själv. Den dagen han också bromsade så många andras liv genom att avsluta sitt eget. Jag minns den blå himlen utan ett enda litet moln. Alla de vackra sensommarblommorna. Alla kondoleansblommorna som vällde in i huset där vi efterlevande befann oss. Gråtande ansikten. Människor i chock. Alla frågorna inuti mig som lämnades obesvarade för alltid. Klumpen i min hals av gråt ... tårar som höll sig kvar där inne förutom de stunder då jag var i ensamhet och allt brast.

Och jag frågade mig själv, djupt därinne; hur solen kunde fortsätta att gå upp varje morgon, hur människor kunde le på gatorna, gå till jobbet som vanligt, handla mat, äta mat ... fåglarna kvittra, blommorna blomma ... hur livet överhuvudtaget kunde fortsätta runt omkring mig?

När något så fruktansvärt hänt som att en blivande snäll svärfar hängt sig i ett rep i sitt garage och en älskad nyförlovad man, hans son, hittat honom hängande där.

En kärlekssaga - 1

Det var på stans enda disco jag för allra första gången fick se honom. Han stod i dörröppningen in till dansgolvet och diggade musiken. Han hade på sig en mörkblå collegetröja med ett vitt tryck som det stod "Discoteque Ceasar" på och jeans. Något av det jag såg drog mig till honom. Spontant gick jag fram och frågade honom om han ville dansa. Det ville han.

Jag minns att discokulan snurrade och gjorde det svårt för mig att se ordentligt i mörkret. Fast jag såg honom dansa. Som att han var i sin egen värld. Och jag i min.

Efter två danser med varandra väntade jag mig att vi, som man brukade göra, skulle lämna dansgolvet och leta upp någon ny att dansa med. Men icke. Den här mannen som jag bjudit upp fortsatte att dansa. Det blev dans på dans på dans. Han såg glad ut när han dansade. Verkade inte bli trött. Till sist kände jag mig, trots mycket god kondition, trött. Hur skulle jag få honom att sluta att dansa? Jag försökte överrösta musiken och sorlet från människorna och frågade honom om vi skulle gå ut en stund och prata i stället.

Han följde med mig utanför discolokalen som var ett gammalt upprustat ruckel utanför staden. Han berättade att han var en av dem i gänget som renoverat upp huset och att de fått pengar av kommunen för att göra det. Den lilla staden jag bodde i hade inte många ställen där vi som var unga kunde träffas och dansa. Så discot i det gamla huset var den stora samlingspunkten.

Han berättade att han gillade att lyssna på musik och att han varit på en stor konsert i Köpenhamn. Om det nu var Status Quo.

Jag var 18 år. Han var 22. Jag gick andra året på gymnasiet. Han hade gjort lumpen vid flygvapnet i Karlskrona. Han jobbade som elektriker och bodde hemma hos sina föräldrar. Var scoutledare och engagerad i discoteket på helgerna, arrenderade garderoben där tillsammans med en kompis. I första hand var han på discot för att jobba den där kvällen när vi träffades.

Den kvällen bjöd han upp mig till kvällens sista dans. "Hotel California" med Eagles. Vi dansade nära varandra. Jag minns att jag tyckte om att hålla om honom. Han och jag var båda två spensliga, han huvudet längre än mig. Våra kinder glödde. Kanske av värmen i rummet. Kanske av något annat. Ögonen glänste. Kanske av början till förälskelse? Vi log mot varandra. Hans armar om min kropp. Mina armar runt hans.

Sedan den kvällen är "Hotel California" hans och min låt.

Den första kvällen av vårt liv tillsammans. Så kristallklar i mitt minne fortfarande.

Inte anade jag då vilken livsresa vi skulle göra tillsammans, han och jag.

Eller gjorde jag kanske det? Någonstans djupt där inuti mig.

I don´t know where I am going ...

Relationskris och ohälsa/utmattning

Jag har förändrats mycket som människa sedan jag blev utmattad för 13 år sedan. Jag har varit tvungen, för min hälsas skull, att lära mig sätta gränser och att säga nej. Jag har på många sätt fått nya perspektiv på både livet och människor. Med mera.

Alla åren för mig som långtidssjukskriven har varit en stark press och negativ stress för både mig och min make. En anhörig som drabbas av ohälsa innebär ofta inte bara förändringar i själva livsstilen. Det för också ofta med sig annan stress som ekonomisk stress och inte minst press från Försäkringskassan och nu också risken att bli utförsäkrad.

Så klart att det sätter sina spår i den relation man lever i. Rollerna i relationen kan kastas om över en natt. Den som tidigare var den så starke är plötsligt den mycket svage som behöver be om hjälp. Det är svårt att visa sig glad när man till exempel har ständig smärta, daglig ångest och kanske inte trivs med den nya livssituationen. Man kanske sörjer. Både sin förlorade arbetsförmåga och att inte ha arbetskamrater. Det kan bli tufft för den som fortfarande är frisk att alltid orka med att vara den stöttande.

Jag har ibland känt skuld över att jag blev sjuk. Trots att jag vet att jag inte har någon anledning att känna skuld. Jag visste ju inte då det jag vet idag om vad långvarig negativ stress gör med en människa.

Den som fortfarande är frisk kan känna att t ex han/hon behöver jobba väldigt mycket för att kompensera den som är sjuk. För att kunna klara ekonomin, helt enkelt. Då i sin tur blir också den personen trött och stressad. Man får mindre tid och ork att ta hand om relationen och varandra.

Arbetet kan också bli en tillflyktsort för den som är frisk. Medan den som är sjuk kan känna att han/hon inte har någonstans alls att "fly" till när längtan bort blir stark, därför att vi människor behöver omväxling för att må bra.

All negativ stress och press är en relationsdödare, tror jag. Det är en stark utmaning för en relation när den ena partnern blir sjuk. Det är min erfarenhet där jag är idag.

Jag lever själv mitt i en stark relationskris sedan en längre tid tillbaka. Jag kommer inte att blogga om det privata när det gäller den. Det har varit en lång och tuff tid för mig. Det känns befriande för mig att nu äntligen sätta ord på det i min blogg. Jag och min make har verkligen försökt nå varandra igen länge på olika sätt sedan jag blev sjuk. Vi har också gått i terapi under en längre tid.

Idag vet jag inte vad vår relationskris kommer att leda till för min del. Jag vill tro att det leder till något bra för oss båda hur det än blir. Kris är utveckling i någon form.

Vilka är dina personliga erfarenheter av relationer och att drabbas av ohälsa/utmattning?

Berätta gärna. Kanske kan vi stötta varandra.

Att ha bra relationer till våra allra närmaste anses vara en av de viktigaste, kanske till och med den allra viktigaste faktorn för att vi ska må bra som människor. För att ha god hälsa.

Jag har allt att vinna som människa på att skapa bra relationer till de människor jag vill ha nära mig. Det vill säga de människor som gör mig gott, där jag känner glädje och trygghet. Det som är kärlek för mig.

Frihet

"Att skriva är att återskapa sin frihet".

(Okänd)

Det vackra

Det största i livet är att kunna se det vackra.

Inte i det vackra, perfekta.

Utan att kunna se det vackra i det icke perfekta. 

(Anna-Karin)