Jag är ny krönikör i 1av3.se

Från och med idag och varannan söndag är jag krönikör i Skrivarsajten 1av3.se.

Jag kommer att vara världsreporter, hör och häpna.

Jag bevakar det som sker i samhället och världen ur mitt alldeles egna, högst personliga perspektiv.

Inga gränser finns för vad jag kommer att skriva om i min krönika.

Just idag skriver jag om "OS-medaljregn över alla".

Varmt välkomna att läsa!

Från hjärtat/
Anna-Karin

Sommaren är kort ...

Jo, kort är den. Den svenska sommaren. I alla fall känns det så just i år.

Så nu när den äntligen visar sig från sin bästa sida, försöker jag att ta vara på den så mycket som jag bara kan.

Jag sitter i grönskan i trädgården och super in allt somrigt med mina sinnen.

Jag åker på mini-semestrar till sommaroaser.

Fast jag har inte badat än.

I min trädgård plockar jag vinbär. Både de röda och svarta har mognat nu.

Jag älskar att gå barfota i daggigt gräs en sommarmorgon för att plocka handen full med svarta vinbär som jag lägger i min yoghurt. Det är sådana stunder som jag känner mig riktigt rik som människa.

På morgonen öppnar jag fönstret och hör sjöfåglarna.

Det är sann lycka för mig.

Naturen är det viktigaste av allt.

Utan den ... vad skulle jag väl vara då?

Välkommen sommarvärme!

Jag gnuggar ögonen ... +27 grader på framsidan av huset.

Vilken tur att jag inte har päls i alla fall.

Min katt och lilla Mimmi är trötta och vilar idag i värmen.

Härliga sommarvärme!

Som jag har längtat efter dig.

Välkommen!

Döden betyder ingenting ...

Mimmi mår bra

Det kändes tomt att lämna Mimmi på djursjukhuset. Att bara ha med sig hennes koppel tillbaka till bilen.

Allt gick i alla fall bra på djursjukhuset med Mimmi. Hon sövdes. Man tog bort tanden som växte snett.

Röntgen visade inga nya förändringar i skelettet på Mimmi.

Det blir ett återbesök om sex veckor.

Mimmi får gå lite längre promenader nu. Hon ska fortsätta att ta sin smärtstillande medicin.

Det känns bra att allt verkar gå åt rätt håll. Kanske slipper Mimmi opereras? Jag hoppas.

Och sorgen bor i mig ännu

Jag tänker flera gånger varje dag på mamma. Saknar henne. Längtar efter att höra hennes röst. Höra henne säga mitt namn. Fråga mig hur jag mår. Höra henne berätta om vad hon håller på med. Att hon har bakat gifflar. Eller städat i en låda och vill visa mig några kort som hon hittat.

Telefonen är så tyst numera sedan mamma dött. När den ringer någon gång hoppar jag till. Vill knappt svara. Blir så påmind om att mamma är död.

När jag är i trädgården kan jag se mamma gå runt där och hänga tvätt. Plocka vinbär. Sitta i skuggan under lönnen på den bruna bänken. Luta sig mot husväggen, vända ansiktet mot solen och blunda. Jag ser henne le överallt där hon är. Mamma log alltid när hon gick omkring i vår trädgård. Hon var lycklig här. Det tröstar mig.

Mitt i saknaden och sorgen efter mamma, kommer det stunder när jag får tankar och insikter inifrån mig själv. Tankar som hjälper mig, ger mig kraft.

Jag tänker på hur viktigt det är att jag tar vara på den dag jag har. Det är tankar som brukar bli starka i mig när jag varit nära döden i mitt liv. Denna dagen, detta nu, är det enda jag riktigt säkert vet att jag har.

Så ... vad vill jag med just denna dagen?

Jag känner stark längtan och kraft inifrån mig själv att verkligen LEVA! Jag vill leva ... kanske ännu mera och ännu oftare leva IRL än att vistas i cyberrymden. Leva bland andra fast ändå ha rum för tid med mig själv. Plats för eftertanke.

Jag tänker på det jag vill bära med mig från min mamma. Hennes förmåga att kunna vara glad över de små sakerna i livet. Hur glad hon var när hon kunde spara undan lite pengar så att hon kunde ge något till någon annan. Mammas förmåga att hur knapert hon än hade det med sin lilla pension, hur få kläder hon än hade råd att köpa sig, ändå lyste vackrast av dem alla på ett kalas. Mammas känsla för vad som klädde just henne. Hennes karisma. Ögonen där själen lyste igenom.

När jag åker genom Jönköping tänker jag ofta på mamma. I mitt minne ser jag henne komma gående lite överallt. På Klostergatan. Västra Torget. Torpaplan. Jönköping City.

Hon ler där hon går. Hon tittar på människorna, träden, fåglarna, barnen och i affärernas skyltfönster.

Kanske bär hon på en kasse med mat som hon handlat?

Eller kanske har hon köpt sig en blomma i blomsteraffären?

Hon ler där hon går ...

Så vill jag tro att det är.

Jag älskar dig, mamma.

Mimmi på återbesök för Legg Perthés sjukdom

Idag var det dags för återbesöket hos veterinären på Djursjukhuset. Tanken var att Mimmi skulle röntgas. Förra gången, dagen före midsommar, fick jag veta att veterinären bedömde att det skulle behövas en operation för att Mimmi skulle bli bra.

Jag kände mig nervös inför besöket och vilket besked jag skulle få. Om det skulle bli operation eller inte. Men, så fantastiskt livet kan vara! Veterinären bedömde idag att Mimmi har blivit så mycket bättre att hon kanske kommer att slippa få höften opererad. Mimmi hade så mycket mindre smärta idag än förra gången, nästan ingen alls. Hon haltade inte alls längre.

Mimmis tand som kommer snett i överkäken ska man i alla fall ta bort, redan imorgon.

I övrigt ska Mimmi fortsätta med sin anti-inflammatoriska medicin. Hon ska ta högst 10 minuters promenader. Ta det lite lugnt.

Efter 4-6 veckor ska Mimmi på återbesök hos veterinären igen.

Nu känner jag mig tacksam och lycklig.

Mimmi kanske slipper operationen, som det ser ut nu.

Otroligt, underbart!

Mirakel!

Som vågen ...

Långsamt som en smekning

Långsamt, som en smekning, vaknar dagen.

Hundvalpen i soffan intill mig smackar.

Jag stryker hennes mjuka svarta päls.

Känner tacksamhet att hon finns hos mig.

Detta nya, lilla liv ...

Vilken gåva till mig ...

Från livet självt.

Allt är kärlek ...