Acceptans och Woman in Red

 

I morse när jag vaknade låg jag kvar i sängen och funderade en stund. Jag tycker om att göra det. Att ha tid för eftertanke innan jag öppnar ögonen och tar in alla intryck från världen.

Jag funderade över det som hänt mig igår och hur jag skulle hantera det.

Det finns inget som jag kan göra åt det som har hänt.

Skadan i mitt hjärta är där. Antingen jag vill det eller inte. Jag accepterar den.

Det jag kan påverka är från och med nu och framåt.

Att undvika negativ stress, låta bli att röka, undvika alkohol, sova gott om natten, äta två frukter och fyra grönsaker varje dag, promenera 40 minuter om dagen, meditera eller göra avslappning, skratta, lyssna till sin kropps signaler är sådant som ett hjärta blir glatt av. Och blir hjärtat glatt blir mänskan också glad.

Jag lever i stort sett på ett hjärteglatt sätt redan, tack och lov.

Det jag i morse kände att jag kan förbättra är motionen och delvis kosten.

Så idag började jag dagen med att gå en långpromenad med Mimmi. Solen sken på en blå himmel. Fåglarna kvittrade och jag fick vårkänslor i hela mig. Mimmi var glad och skrattade mot mig och jag mot henne.

Jag laddade ner en app i min Android. Den heter Woman in Red och det är 1,6-miljonersklubben som i samarbete med Becel har den appen. Där kan jag till exempel se hur långt jag promenerar.

Idag gick jag 2,6 km och då skänker Becel 2,6 kronor till forskningen om kvinnors hjärtsjukdomar. Det kändes helrätt för mig med just den appen idag. Det behövs fortfarande mer forskning kring kvinnors hjärtan. Kvinnor får sämre och färre mediciner än män fortfarande vid hjärt-kärlsjukdomar. Kvinnor får sämre och senare vård än män, vilket ofta förvärrar sjukdomsprognosen och försämrar livskvalitén för den som blivit sjuk.

Jag tänker äta ännu mera frukt och grönt nu än jag gjort hittills. Fast ändå unna mig av livets goda ibland, som choklad. Jag tror inte på överdrifter, vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Så för att sammanfatta det hela; idag hittade jag kraft i mig själv igen, en drivkraft att göra det jag kan för mig själv, min hälsa.

Jag är inte den som ger upp livet i första taget.

Idag har jag fått uppleva en fantastisk soluppgång.

Just nu ser jag att solen sänker sig guldgul i väster.

Tack livet för just denna dagen!

Jag vill vara frisk

Utredningen av min hälsa fortsätter. Enligt min läkare, som är tillbaka från sin långa ledighet nu, har jag inte astma som astmasköterskan trodde. 

Det är jobbigt att kastas mellan olika diagnoser. Jobbigt med ovissheten.

Min läkare tror att andfåddheten, tröttheten och smärtan som jag har beror på skadan i hjärtat.

Hon skriver remiss till en hjärtläkare för samtal och fortsatt utredning av mitt hjärta. Jag bad själv om att få tala med en hjärtläkare för det är många frågor som väcks till liv i mig nu. Visshet är bättre än ovisshet. Och jag vill göra det jag kan för att må så bra som möjligt i mitt liv.

Min pappa var 62 år när han dog i hjärtinfarkt. Han rökte mycket och hade kärlkramp under flera år. Min farfar dog också i hjärtinfarkt, fast något äldre än min pappa.

Själv så lever jag ett sunt liv, tycker jag själv. Jag röker inte. Har aldrig någonsin rökt i hela mitt liv, inte ens en enda gång. Dricker ingen alkohol. Motionerar. Gör yoga och avslappning. Mediterar. Försöker fylla mitt liv med så lustfyllda saker som jag har möjlighet till. Sömnen är tillräckligt god för det allra mesta. Jag äter normal kost i normala mängder. Jag har lärt mig mycket om stresshantering och praktiserar det så gott jag kan i mitt liv.

Kanske beror det mest på genetiska faktorer vad man drabbas av när det gäller ohälsa i livet?

Det kändes jobbigt att få beskedet idag att man ska fortsätta utreda mitt hjärta. Jag är så trött på sjukhus och undersökningar och utredningar. Inte minst efter allt som var kring min mammas åldrande och död. 

Fast så klart att jag också är tacksam att man tar mina besvär på allvar. Kanske har jag varit feldiagnostiserad alla tolv åren som sjukskriven? Kanske har mina svimningar och annat som hänt haft med hjärtat och inte alls med psykisk ohälsa att göra? 

Så typiskt i så fall att sätta diagnosen psykisk ohälsa på en kvinna och sedan låta henne ha sina besvär. 

Under alla mina tolv år som sjukskriven har man inte tagit EKG på mitt hjärta en enda gång förrän tidigt i somras, trots att jag haft symptom som kunnat bero på problem med hjärtat. Det är dåligt, tycker jag. Jag har litat till det läkarna sagt till mig och trott att jag haft panikångest och det är ju inget farligt, bara tröttande. Nu vet jag ingenting längre, känns det som. Nästan som att börja om där jag var för tolv år sedan.

Det är konstaterat att jag har en skada i hjärtat. Det är bara att acceptera för mig att det är så. 

Livet är ändligt. 

Vi ska alla dö. 

Så det gäller att göra något bra av den dag man har. 

Solen skiner i Vätterbygden idag igen. Det är vårkänsla. Skatorna letar efter kvistar.

Jag har promenerat med Mimmi i gräset och borstat både henne och min katt. 

Inget är någonsin över förrän det är över.

Livet fortsätter trots allt.

Nytt år - nya insikter och drömlista

Normalt brukar jag skriva en årskrönika i min blogg.

2012 hände det mig så många stora och omtumlande saker att jag känner det övermäktigt att skriva om det i en årskrönika. Så jag låter bli det här året. Ibland är det bra att bryta rutiner. Att bana väg för något nytt. Trampa okänd mark.

Trampa okänd mark, det känns det som att jag gör på många olika sätt i mitt liv just nu. Egentligen trampar man som människa okänd mark hela tiden. För vem vet vad som gömmer sig i den dag som gryr?

Mitt liv är lugnare just nu än på väldigt länge. Det gör att tankar och känslor som legat i dvala kommer fram i ljuset. Jag omvärderar och funderar mycket kring vad jag önskar mig mer av livet. Vilka är mina drömmar där jag är idag som människa?

Jag har skrivit en drömlista för mig själv. Den blev mycket längre än jag kunde drömma om att den skulle bli. Det bästa av allt var att när jag läste igenom min drömlista, såg jag att nästan allt som fanns på den är helt gratis. Det vill säga, jag behöver inga pengar för att uppfylla de flesta av de drömmar som jag har idag.

Drömmarna jag har som människa förändras under livets gång. Många drömmar har jag haft i mitt liv. Många drömmar har jag fått vara med om att de blivit verklighet. Ett särskilt tack till livet för just det.

När man inte längre har några drömmar som människa tror jag att livet känns ganska tråkigt och fattigt.

Drömmar kan bära oss människor genom tunga dagar.

Förvandla det gråa till något glittrande.

Att läsa böcker, skriva, lyssna på musik, möta vänner sedan länge och nya vänner, vara i naturen och med människor som jag älskar, träna och ta hand om min hund och min katt, det är några av alla de sakerna som finns på min drömlista.  Framförallt drömmer jag om det som ger mig glädje, skratt, kärlek och lust.

Vilka drömmar har du?

Mimmis andra nyår

Om någon undrar om Mimmi och nyårsafton kan jag berätta att:

Hon voffade lite lätt när hon hörde smällarna.

När vi gick på kvällspromenaden och det sköts en raket, stannade hon till, vände sig om och tittade efter den. Sedan tog hon ögonkontakt med mig ett par gånger. Traskade sedan vidare. Med glad hållning.

Vid tolvslaget när det smällde som allra mest och rummen i huset lystes upp av smällarna, bar jag henne nära mig i famnen. Hon darrade lite, sedan blev hon helt lugn igen. Tittade på fyrverkerierna genom fönstren tillsammans med mig.

Hon var uppe till klockan två på natten.

Sov i soffan hela natten.

Först klockan nio på morgonen när jag sa till henne "Nu går vi ut", lyfte hon intresserat på huvudet.

Hon ville inte gå någon lång promenad. Gick runt hushörnet och kissade.

Sedan ville hon in och sova.

Igen.

Gott Nytt År 2013

 

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag alla!

Var nykter om du ger nyårslöften.

Tänk på djuren när det gäller smällar och fyrverkerier.

Minns det som varit med tacksamhet.

Öppna famnen för det okända med tillit och glädje.

Välkommen 2013!

Julklapparna

Jag blev glad över alla julklappar jag fick i år.

Där var bland annat överraskningar från Prag och de julklapparna kändes verkligen speciella. Det var min äldsta dotter som hade köpt med sig dem hem när hon åkte till Sverige över julen.

Musiken betyder mycket för mig som människa.

Så de här hörlurarna som jag fick i julklapp av yngsta dottern är jag väldigt glad över. Det är ett fantastiskt ljud i dem. Känns som att jag hamnar i en annan värld när jag sätter på mig dem och hela jag fylls med musik. Musik som aldrig tar slut.

Länge leve musiken!

Julaftons morgon öppnade jag ett paket som kommit med posten från min trogne bloggföljare Kalle.

I paketet var det en pepparkaksform som föreställer Mimmi, min lilla dvärgpudel. Jag blev så glad för den och här ska det bakas massor av pudelpepparkakor kan ni tro.

Ett stort tack till dig, Kalle, för att du gav av din kraft och tid och gjorde en så välgjord och personlig pepparkaksform till mig!

Tyvärr är bilden jag har tagit lite oskarp. Den gör inte rättvisa åt den fina pepparkaksformen. Fast det får vara just nu. Nu ska jag ta det lugnt idag och bara göra lustfyllda saker.

Bloggen "En annan jul"

Bloggen "En annan jul" i Aftonbladet handlar om utsatta barn i Sverige 2012. Den här gången om de ensamkommande flyktingbarnen, "Vi kommer inte hit för att ha roligt".

Vill man göra något konkret för de utsatta barnen i Sverige, som beräknas till cirka 245.000 barn idag, kan man till exempel skänka en slant till Rädda Barnen som samarbetar med Aftonbladet.

Jag är mycket glad att de här barnen lyfts fram i media. 

De behöver synliggöras och bli lyssnade till.

Blogginlägget "Vi vill visa att barnen inte är ensamma", handlar om de utsatta barnen i missbrukarfamiljer.

Det finns ett nytt tema kring utsatta barn i olika sammanhang varje dag i bloggen "En annan jul".  

En julklapp till dig som läser min blogg

Här är en julklapp från mig till alla mina vänner. Kanske alldeles särskilt till dem som gillar att skriva och läsa, som jag själv gör.

Det är ett smakprov på utkastet till den självbiografiska bok som jag skriver på. Boken som handlar om en del av mitt liv. Den berättelse som jag en dag vill lämna över till mina egna barn.

I det här kapitlet är jag tolv år gammal.

Välkommen att läsa!

Ge mig gärna synpunkter på det du har läst, det sätter jag stort värde på.
 
Nu börjar det:


"Det är efter skolan en dag när det doftar av höst den första hösten i den nya staden som min faster och farbror kommer hem till oss och berättar att polisen har tagit pappa och satt honom i häktet.

Jag är förtvivlad, jag vill inte tro att det är sant, hur kan man göra så med min snälla pappa.

Jag slänger igen dörren till mitt rum, jag slänger mig på min säng, jag kryper ihop, jag blir så liten, jag gråter och skriker högt i förtvivlan "pappa, pappa, pappa, pappa" tills jag inte får fram några tårar eller ord längre och tills allt jag får fram är ett hulkande ljud långt inifrån mig någonstans.

Hopkrupen ligger jag och vill inte vakna igen förrän allt är som det var förut, förrän pappa är hos mig igen, här på min sängkant, stryker mitt hår och torkar bort mina tårar på kinderna.

Min kudde är genomblöt och det finns ingen glädje i världen längre, bara längtan och saknad och oro och hemskheter och vuxna som sätter snälla pappor i fängelse.

Min pappa lever men jag kan inte nå honom, inte prata med honom, inte fråga honom om han har det bra där han är, om de är snälla mot honom, om han har mat. Det känns som att han är lika död som morfar och farfar och mitt lilla marsvin Pyret. Hur ska jag kunna förstå att han verkligen finns när jag inte får prata med honom, hur ska jag kunna veta det säkert?

Det kan inte vara sant... min snälla pappa är inlåst och jag kan inte fatta varför, han vill ingen något illa, han är den snällaste jag vet och jag undrar hur han har det, vad han gör och jag längtar efter att få prata med honom.

Jag längtar efter att han ska ge mig en godnattkram, jag längtar efter att han ska bära mig och jag längtar efter att han ska hålla mig i sitt knä och säga till mig att "Det ordnar sig". Jag längtar efter pappa-doften, hans nyrakade haka, hans skratt.

Tusen frågor surrar i mitt huvud, men det finns inga svar. Hur länge ska pappa sitta där, i häktet? När får jag träffa honom igen? Hur ska vi få pengar till mat och hyra nu? Mamma har ingen utbildning, inget jobb och hon är så trött och ledsen hela tiden, orkar knappt vara uppe om dagarna, knappt laga mat till oss.

Jag minns rösterna från skolan, sångerna. Jag minns hur de sjöng "Din pappa ska i fängelse" efter mig.

Men jag ska visa dem, jag ska visa dem allesammans... Om jag sköter mig, om jag pluggar och skaffar mig ett yrke, är ärlig och flitig ska jag återupprätta pappa och mamma. Jag ska göra precis allt som jag bara kan för att vi ska få det bra igen, bli en familj igen, vara tillsammans igen.

Min alldeles egen, världens snällaste pappa i fängelse. Bara ingen gör honom illa.

Gode Gud gör så att jag får träffa honom snart igen, gode Gud gör så att poliserna är snälla mot honom, gör så att han kommer ut därifrån snart igen.

Och det blir kväll den första kvällen i mitt liv som dom har tagit min pappa och satt honom i häktet. Jag gråter mig till sömns och vet inte om jag egentligen vill vakna mer förrän pappa är hos mig igen."

 
(Anna-Karin Mattsson)

Blogg i Aftonbladet om de utsatta barnen

"Det känns konstigt i hjärtat".

I Aftonbladet kan man nu följa en blogg, "En annan jul", om de utsatta barnen i Sverige. Om hur det till exempel är att ha en pappa i fängelse. En blogg om de utsatta, fattiga, nästan en kvarts miljon många barnen i Sverige idag år 2012. En mycket viktig blogg.

Vågar du läsa den? Vågar du försöka leva dig in i hur de här barnen har det? Vågar du öppna ditt hjärta för dem? Vågar du se in i deras ögon?

Vågar du låta dig beröras?

Jag var själv en gång ett barn med en förälder i fängelse.

De här barnen får aldrig glömmas. Aldrig någonsin gömmas undan.

Jag önskar dem allt det bästa och kärlek i överflöd någonstans ifrån.

Kärlek

I snön;
två spår.

Mina.

Och strax intill.

Fyra små tassar.


(Anna-Karin)