Växa och må bra och ungar som lämnar boet

Min yngsta dotter har fått tag i en lägenhet och flyger ut ur boet om några veckor. Jag gläds med henne. Känner mig stolt och glad som mamma att mina små ungar nu är unga vuxna människor som vågar ta steget att stå på egna ben. Och också klarar det. Jag känner mig helt trygg i det.

Det lilla vemod jag känner över att tiden med barn i huset snart är förbi, kompenserar jag med att känna tacksamhet över att jag fått så mycket tid tillsammans med dem. Mycket tack vare att jag blev sjuk.

Det var viktigt för mig och också för dem, tror jag, att ha en mamma hemma när de kom hem från skolan. Även om jag inte orkade baka bullar eller alltid ha det perfekt omkring mig, så fanns jag där för dem om de ville prata med mig. I alla fall försökte jag finnas där för dem på det sättet.

Nu är det som sagt en ny tid i mitt liv. Ett nytt kapitel som ska skrivas.

Jag bär med mig en liten lapp i fickan där det står vad jag vill fokusera på i mitt liv nu och framåt:

På lappen står det "Det som får mig att växa som människa och att må bra".

Nu ska jag söka efter vad som är just det för just mig. Just nu.

Frid

"Frid är att ge upp och lita på livet. Sluta kämpa emot dig själv. Överhuvudtaget att sluta kämpa.

Att acceptera nuet och att bejaka det som händer istället för att försöka göra om nuet utifrån dina förutfattade meningar och planer som inte tar hänsyn till nuet.

Koncept uppbyggda på illusioner."

(Ur tidningen Morrhåret)

Nya blodprover och hjärtyoga

Jag slapp svimma när sköterskan tog blodprover på mig idag inför mötet med hjärtläkaren i nästa vecka.

Kanske har jag äntligen, efter ett helt liv med skräckkänslor och svimningar vid provtagningar och fobiträning i vuxen ålder, kommit på olika knep som gör att jag slipper svimma.

Dels ser jag till att jag är utvilad. Dels lyssnar jag på musik i hörlurar från mobilen när sköterskan sticker mig. Tydligen får det min hjärna att fokusera på annat än omgivningen och mig att slappna av så att jag inte svimmar. I alla fall fungerade det idag och också i höstas. Jag blev inte ens yr trots provtagningen och miljön, så som jag brukar bli.

Efteråt firade jag att jag gått mot min rädsla inifrån mig själv med en Budapestbakelse. Den var god! Särskilt som jag väldigt sällan äter en bakelse nu för tiden.

Igår fick jag nytt hopp när det gäller mitt hjärta. Jag hittade en artikel om en studie från Danderyds sjukhus. Enligt studien är yoga mer effektivt än sjukgymnastik och annan träning vid skador i hjärtat.

Så nu känner jag mig ännu mer motiverad att göra yoga varje dag.

I Institutet för Medicinsk Yogas hemsida finns det några enkla yogaövningar att börja med för den som har problem med hjärtat. Där finns också en DVD med hjärtyoga som jag tänker köpa till mig själv.

Den här låten med Jens Lekman lyssnade jag på idag när sköterskan stack mig i armen:

Våren är på väg

Mildare väder och våren är långsamt på väg, läser jag idag på nätet.

Det känns hoppingivande.

Jag är så trött just nu på snön och kylan.

Höll på att halka omkull två gångar på förmiddagspromenaden med Mimmi idag. Trots att jag hade mina bästa och mest halkfria kängor på mig. Det är is under snön och snön är isig också.

Jag längtar efter sol, att se gräs igen och efter blommande tussilago och vårlökar. Att kunna sitta och njuta i det inglasade uterummet en solig dag i början av mars. Dricka té och lyssna på fågelsång. Fast fågelsång är det redan därute. En föraning om allt det härliga som väntar oss.

Igår körde jag förbi Vättern. Den böljade rejält och jag blev glad. Jag önskar att Vättern inte lägger sig i år. Då får vi en varm och tidig vår i Vätterbygden. Vättern fungerar ju som en värmereservoar de år som den inte lägger sig. Och tvärtom de år som den lägger sig.

Den bästa trösten just nu är att jag vet att ingen vinter varar för evigt.

Det handlar om att hålla ut.

Som med mycket annat här i livet också.

Petter: "Håll om mig"

Det här klippet med Petters låt "Håll om mig" dök upp i Facebook idag.

Jag gillar det.

En bra och viktig text om samhället vi lever i idag. Hur det kan kännas för oss människor i vår tidsanda.

Jag önskar att vi ska vända utvecklingen i vårt samhälle till att hålla mer om varandra som människor i stället för att stöta ut varandra.

Krönika: "Mötet med N glömmer jag aldrig"

Ny krönika av mig hos 1av3.se:

"Mötet med N glömmer jag aldrig"
 

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/

Anna-Karin

Min blogg Maskroskvinnan fyra år

 

Idag är det fyra år sedan jag började blogga med bloggen Maskroskvinnan.

När jag tänker på allt som hänt i mitt liv under de fyra åren hisnar jag. Det känns överväldigande för mig.

Då drömde jag om att skaffa mig en hund. Idag har jag min lilla dvärgpudel Mimmi, drygt ett år gammal.

Då var jag långtidssjukskriven till 100 %. Idag jobbar jag 25 % och är sjukskriven resten av tiden.

Då kände jag som att jag aldrig mer skulle kunna jobba i mitt liv. Fast jag drömde om det. Idag är jag egenföretagare sedan drygt två år tillbaka. I mitt företag Skrivklådan, där jag är min egen chef, jobbar jag 25 % som frilansjournalist.

Då levde fortfarande min älskade mamma. Hon var rädd att jag skulle möta på skumma typer när jag började blogga. Idag är min mamma död. Fast innan hon dog var hon så stolt över det jag skrev om i min blogg, bad mig att läsa det för henne. Så småningom bad hon mig, på sin dödsbädd, att skriva om hennes sista tid i livet här i min blogg.

Då visste jag inte mycket om Internet eller om sociala medier. Idag vet jag mer även om jag fortfarande har mycket kvar att lära mig.

Då älskade jag också att skriva. Fast att blogga har utvecklat mitt skrivande allt mer.

Då var min äldsta dotter i London. Hon flyttade hemifrån. Idag är det min yngsta dotter som är på väg att flytta hemifrån.

Då drömde jag om att skriva krönikor. Idag är jag krönikör hos 1av3.se.

Då drömde jag om att skriva en bok. Jag är idag publicerad i en diktantologi och jag har skrivit hundratals dikter sedan jag började blogga. Jag håller på att skriva inte bara en bok, utan flera böcker. 

Jag har också skrivit flera artiklar på nätet, något som jag inte ens drömde om att göra då för fyra år sedan.

Då drömde jag om att ha människor att samtala med. Jag har idag massor av människor att samtala med, inte minst i cyberrymden. Om det som känns viktigt för mig i livet. Om sådana frågor som får mig att utvecklas och mogna som människa.

Nu senast har ett blogginlägg som blev till en artikel i Newsmill, min text "Om att vara fattig som barn", lästs upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm under ett event där för att synliggöra och ge bidrag till hemlösa.

Jag får också mail ibland med olika frågor från människor som läst i min blogg. Senast var det en blivande lärare som ville använda texter från min blogg som jag skrivit om psykisk ohälsa i sin undervisning. Därför att hon tyckte att texterna var lätta att ta till sig för eleverna.

Med mera, med mera. Som sagt, det är hisnande för mig hur mycket som hänt i mitt liv sedan jag började blogga.

Då var tanken med min blogg att sprida glädje. Det är fortfarande en tanke med min blogg. Fast livet innehåller också andra sidor och jag är inte längre rädd för att dela med mig av andra känslor som sorg, ångest, oro eller hopplöshet. Även om jag önskar att människor som läser i min blogg ska kunna hitta tröst och hopp och igenkänning här. Och också glädje. Framförallt vill jag att min blogg ska stå för äkthet med det jag skriver om här. Det ska finnas en tråd mellan min själ och orden här i min blogg.

Namnet "Maskroskvinnan" på min blogg står för mig för livskraft, för att vara en bland många, för gemenskap, för att veta att man klarar så mycket mer än man tror. För att veta att man överlever vintern och sedan spricker ut i gyllene små solar som täcker hela fält. Outsläcklig, eftersom att vi är så många och alla hör samman. Omöjlig att utrota. Överlevare. Överlevare ... tillsammans.

Jag tänker fortsätta blogga. Den saken är klar. Min blogg är en av mina bästa vänner för mig själv. 

Att skriva är som att gå in i ett tryggt rum för mig.

Om du har följt min blogg en tid, skulle det vara så roligt om du berättade något som du särskilt minns att jag bloggat om. Eller något som jag skrivit och som du kanske själv har tagit med dig i ditt liv.

Stort tack till dig som läser här! Du ska veta att du är viktig för mig.


Från hjärtat/
Anna-Karin

Ska fattiga få synas?

För mig är det mycket viktigt att vi som människor synliggör den fattigdom och hemlöshet som finns, både i Sverige och utomlands.

Att försöka gömma undan den fattigdom som finns, att blunda för den, på vilket sätt det än sker, handlar om samma sak som att man en gång i tiden gömde undan funktionshindrade eller psykiskt sjuka i Sverige. Det handlar om skam. Om att vissa människor inte ska få synas.

Det vi vill gömma undan i vårt samhälle behöver lysas upp, tas fram i ljuset.

Det är sanning för mig.

Det är genom att visa på de problem som finns i vårt samhälle som vi också kan lösa dem.

Ingen människa ska behöva känna skam över att man har hamnat i en utsatt situation i livet.

Ju fler utsatta människor som synliggörs och som vågar göra sina röster hörda desto mindre skam, tror jag.

Och förhoppningsvis också fler människor som bryr sig och söker lösningar på de problem som finns i vårt samhälle.

"Om att vara fattig som barn" i S:ta Clara kyrka

Foto: Annette Ericsdotter Bettaieb

Hela helgen har texten som jag skrivit, "Om att vara fattig som barn", varit uppsatt på väggen i S:ta Clara kyrka.

Det känns mycket märkligt för mig. Och magiskt på samma gång.

DN om Gatans Mat

Länk till Dagens Nyheter "700 kokböcker till förmån för hemlösa".

Lars Epstein skriver om eventet "Gatans Mat", ett samarbete mellan människor för att väcka debatt och synliggöra en av de mest utsatta grupperna i vårt samhälle; de hemlösa.

På Bokus kan man köpa boken "Gatans Mat". Överskottet från försäljningen går till Bostad Först Stockholms Stadsmission och Ungdomsbussen i Västerås.


#Blogg 100