I am a strong person

When tings get too much

"When things get too much;
Its okay to cry and feel grief.

It doesn't mean you are weak.
It doesn't mean you are thinking "Negatively".

How will you ever Heal something if you don't Acknowledge it?
 

Never Suppress your Emotions -

Because of what other People will think.
 

Feel it, accept it, learn from it, release it.
 

It may be a little difficult at first;
But it will get better.
 

Release it - Let it go.
 

You will feel lighter, More Positive.
 

It will make you more at Peace with yourself.
 

And Stronger for having had the courage;
 

To walk into a Dark Space and Fill it with your own Light."

~ Kiran Shaikh

Mimmi före och efter klippning

Mimmi med vinterpäls 2013-03-04.

 

Vilken skillnad en ny frisyr gör! Kaxiga partypinglan Mimmi 2013-03-04.

Börjar långsamt landa

Efter den senaste berg- och dalbanan inom mig, börjar jag långsamt landa i detta nya.

Jag konstaterar för mig själv att hjärtspecialisten faktiskt sa att vad han kunde se var mitt hjärta utan någon skada så här långt.

Det som heter vänstersidigt skänkelblock och som läkaren på vårdcentralen kallade en skada efter en hjärtinfarkt eller en hjärtmuskelinflammation, menade hjärtspecialisten var något som en del människor har och att det inte är någon skada. Däremot kan det visa att man har en hjärtsjukdom eller anlag för det.

Hur min läkare på vårdcentralen kunde säga till mig att jag hade hjärtsvikt, förstod specialisten inte alls. Med siffror förklarade han för mig att jag var långt från hjärtsvikt. Det var en stor lättnad för mig att höra det.

Däremot visade mina blodprover på höga halter av kolesterol och triglycerid. Orsaken till det skulle enligt specialisten vara att min kropp har en ärftlig defekt som gör att den inte kan ta hand om ens det kolesterol som den själv producerar. De höga värderna i blodet tillsammans med det faktum att min pappa och farfar tidigt i livet hade kärlkramp och sedan dog hastigt i hjärtinfarkt, ledde till att hjärtspecialisten gav mig diagnosen familjär hyperkolesterolemi. Jag ska tydligen vara född med den här "defekten", om diagnosen stämmer. Och sjukdomen utvecklas långsamt genom livet. Den är ärftlig till 50 %.

Specialisten vill fortsätta utreda om jag har kärlkramp eller ej, vilket just den här diagnosen bland annat kan leda till. Den kan också leda till hjärtinfarkt i tidig ålder och stroke. Ju tidigare den upptäcks, desto bättre är prognosen. I Norge testar man genom ett blodprov alla 4-åringar när det gäller den här sjukdomen.

En intressant sak som läkaren sa till mig var att en anledning till att det har blivit mer vanligt med människor som oväntat faller ner och dör i en hjärtinfarkt i tidig ålder, är att många av de vanliga hälsokontrollerna genom Företagshälsovården har försvunnit idag. Det gör att man ofta missar just den här gruppen patienter.

Jag har varit mycket mer ofokuserad och glömsk sedan jag fick beskedet på sjukhuset. Jag tror att det beror på en hel del ny information för mig som jag nu försöker att ta in. Sömnen blir också sämre för mig när det snurrar runt många tankar i huvudet.

Nu är ju läget så när det handlar om att vara människa, att ibland får man helt enkelt acceptera det som händer, hur ont och vimsigt det än kan kännas inuti. Det blir inte bättre av att man kämpar emot.

Jag skulle testa en spray mot kärlkramp enligt läkaren för att se vilken reaktion jag fick i kroppen. Första gången skulle jag testa den sittande. Som tur var gjorde jag det inomhus i min soffa och var inte ensam. Först när jag tagit den kände jag ingenting alls. Sedan svimmade jag där jag satt.

Det tog mig hela dagen igår att hitta tillräcklig balans efteråt för att orka vara upprätt. Tydligen, enligt informationen på den här sprayen, kan man få ett så kraftigt blodtrycksfall att man svimmar. Så jag känner knappast för att ta den sprayen igen. Ska prata med läkaren om det. I övrigt kände jag ingen effekt av den.  Hade inte kontroll över vad jag egentligen kände, så snurrig och vimsig och trött som jag var länge efteråt, efter svimningen.

1. Genom meditationen sa mitt inre till mig att köpa mig en blomma. Det gjorde jag. Det kändes bra.

 

2. Jag accepterar att jag har den här diagnosen just nu. Vad kan jag då göra åt det? Finns det något att göra åt det, så gör jag det. Det jag inte kan göra något åt, är heller ingenting att känna oro inför. 

3. Det jag kan göra är att undvika snabba kolhydrater så långt som möjligt och att motionera regelbundet. Passivitet var som i så många andra fall något negativt, så att vara aktiv så långt jag orkar tänker jag fortsätta att vara.

4. Läkaren jag mötte verkade inte tro särskilt mycket på yoga och meditation. Fast det tror jag på. Så jag kommer att fortsätta göra det varje dag. 

Jag kommer att få ta nya blodprover så småningom. Värdena kan skifta. Kanske är de till och med bättre då, tänker jag? Jag tror själv inte att jag är i balans än efter de senaste årens starka negativa stress både med Försäkringskassan, utförsäkringen, min mammas åldrande och död, med mera. 

Det finns medicin som förhoppningsvis kan förbättra min framtida prognos. Fast läkaren gav mig inga garantier. Hur skulle han kunna göra det? Mänskan spår, men Gud rår.

5. När livet sätts på sin spets, varje gång man lika brutalt påminns om sin egen tillfälliga vistelse här på jorden, inser i alla fall jag vad som är det verkligt viktiga för mig. 

Just det är en bonus när man hamnar i en kris, en mycket viktig sak att bära med sig när man lever. Att veta djupt inuti mig vad det är som är det verkligt viktiga för mig som människa. 

Så många saker som blir obetydliga där mitt i mörkret och dimman. Och de saker som verkligen betyder något, stiger fram kraftfullt lysande ur den grå dimman. Det finns inga livskriser, hur ont de än gör, som inte också bär med sig något positivt.

"Om jorden skulle gå under imorgon, så planterar jag ett äppelträd idag".

(Martin Luther King)

De orden från Martin Luther King är just nu ett stort stöd för mig att luta mig mot. 

Så vill jag leva mitt liv.

Varje dag.

Till orden "Växa och må bra", som jag bär runt på skrivna på en lapp i min ficka, har jag lagt till ordet "Acceptans". Det är målen och drömmarna som jag har med mitt liv där jag är nu.

Jag kommer att skriva av mig här i bloggen till och från. Fast plötsligt kändes det inte alls intressant för mig att vara med i #Blogg 100 längre.

Jag bloggar för att jag mår bra av att göra det.

När jag har lust till det.

Att skriva är hälsa för mig. Det fria skrivandet ur mitt hjärta.



Från hjärtat/
Anna-Karin

Jag lever

Jag har det jobbigt inuti mig just nu, det erkänner jag.

Många tankar som snurrar runt efter läkarbesöket igår.

Fast jag lever idag också.

Tillåter mig känna allt det jag känner nu.

Tack från mitt hjärta till alla som tänker på mig och skickar hälsningar.

Ett alldeles särskilt tack till dig, Kalle, jag blev så rörd och fick tårar i ögonen när ett blomsterbud dök upp alldeles för en liten stund sedan med röda rosor till mig från dig. Det betydde mycket för mig, ska du veta.

Det här ska nog bli bra det också. Bara jag får hämta mig lite.

Inget är någonsin över förrän det är över.

Allt gott önskar jag till er alla!


Från hjärtat/
Anna-Karin

Diagnos Familjär hyperkolesterolemi

Jag träffade hjärtläkaren på sjukhuset för första gången idag och tog EKG.

Enligt hjärtspecialisten som gått igenom alla provresultat från mig, har jag något som heter familjär hyperkolesterolemi. Det är en ärftlig sjukdom som gör att kolesterolvärdet blir högt av sig självt, enkelt uttryckt. Min kropp klarar inte att ta hand om det kolesterol som den själv skapar. En viss mängd kolesterol ska man ha som människa, fast mina värden är alldeles för höga.

Se även Familjär hyperkolesterolemi (netdoktor).

Det positiva i det hela är att jag varken röker eller dricker. Och att jag inte har vare sig högt blodtryck eller diabetes.

Det negativa är att där alltså fanns värden i blodproverna som inte alls var bra.

Jag har fått spray mot kärlkramp som jag ska testa. Man kommer att fortsätta att undersöka mig. Det blir fler blodprover, arbetsprov och eventuellt ytterligare prover.

Ikväll känner jag mig ledsen.

Känns som jag ramlar in i en ny livskris innan jag kommit ur den förra kring min mammas död.

Fast det finns alltid ett hopp i att man kan ju faktiskt få fel diagnos.

Jag får se hur mycket jag kommer att blogga i fortsättningen.

Tack alla som följt mitt bloggande så här långt.

Nu tar jag mig obestämd tid för eftertanke.


Från hjärtat/
Anna-Karin

E-kurs "Skriva för webben" med Petra Ariton

Jag har nyss avslutat en e-kurs, "Skriva för webben", som Petra Ariton ordnat i samarbete med Nina Jansdotter.

Kursen var kostnadsfri. Jag kunde läsa, lära och skriva där när helst på dygnet som det passade mig. Ett smidigt sätt att lära sig på. Kursen var lätt att ta till sig. Där fanns både sådant som jag kände till och också lite nya saker att lära mig.

Att lära mig nya saker är viktigt för mig som människa.

En av de saker som jag vill ha med mig i mitt liv så länge som jag lever.

Kärlek gör aldrig ont?

Kärlek gör aldrig ont.

Så många gånger jag läst just de orden.

Tänkt att ... de betyder att det ska aldrig kännas ont i kärlek. Till exempel i en kärleksrelation till en annan människa.

Fast det kan visst kännas ont i kärlek. Man kan längta efter någon man älskar så att det gör ont. Sörja någon som man älskar så att det gör ont.

Plötsligt såg jag orden i en helt annan innebörd idag.

Kärlek GÖR aldrig ont.

Kärlek gör ...

Att göra är en handling.

Kärlek handlar aldrig ont.

Kärlek är goda handlingar.

Kärlek är, först och störst av allt, handling.

Goda handlingar.

Fika med bloggvänner IRL

Idag fikade jag på stan med två härliga människor som jag mött genom bloggvärlden, Carola med bloggen "Carola vid Vägkanten" och Malin med bloggen "Malin K Eriksson, författare, debut i maj 2013".

Carola har jag träffat förut IRL fast det var första gången idag som jag mötte Malin IRL.

Det går lätt att börja prata med varandra när man följt varandras bloggar ett tag, tycker jag. Lätt att hitta samtalsämnen och ofta också gemensamma intressen. Det är något jag rekommenderar andra bloggare, att också möta bloggvänner IRL. Och har du som följer min blogg lust att träffa mig IRL så är du välkommen att skriva det till mig. Kanske går det att ordna.

Att ta sig till och från fiket inne i stan var riskfyllt. Jag hade behövt skridskor på fötterna, för där var rena rama isgatan. Eller åtminstone halkbroddar. Fast jag lyckas alltid glömma just det där med halkbroddar, konstigt nog. Tills jag står där med blank-is under stövlarna.

På hemvägen fick den vackra stora fullmånen på den mörka himlen mig nästan att köra i diket.

Så vackert att jag tappade andan en stund.

Följ hjärtat