Igår började jag lydnadsträning med Mimmi på Svenska Brukshundsklubben i Jönköping.
Så roligt det ska bli att få träna med Mimmi i vår och att lära känna andra hundar och deras mattar och hussar!
Det var riktigt kallt och blåsigt igår när vi tränade ute. Så att dricka te och äta ostfralla smakade bättre än någonsin när vi samlades inne i klubbstugan för genomgång och teori.
Jag får lära mig så mycket nytt som jag inte hade en aning om förut när det gäller hunden som varelse på kursen. Inte bara om min egen hund utan också om andra hundar. Mimmi var trött och mycket nöjd efter det första passet. Själv så somnade jag i soffan efteråt när jag kommit hem.
Det har gått en vår, en sommar, en höst och snart en vinter nu sedan mamma dog. När jag tittar ut genom fönstret kan jag se henne hänga tvätt därute på torkvindan som hon brukade göra.
Vid den här tiden på året brukade mamma börja fråga efter om vi hade satt upp torkvindan än i trädgården.
"Nej, mamma, det är tjäle i jorden fortfarande", sa jag.
"Så synd", sa mamma. "Så synd. Jag längtar så mycket efter att få hänga tvätt där i trädgården".
Tittar jag lite åt höger genom mitt fönster ser jag de rimfrostklädda vinbärsbuskarna. Det var från dem jag bröt en gren av den svarta vinbärsbusken när mamma låg på sin dödsbädd, för att hon skulle få se bladen slå ut.
Jag minns hur hon njöt när hon kände doften från de nyutspruckna svarta vinbärsbladen. Hur jag strök bladen mellan mina fingrar och lät henne känna doften. Minns hennes glädje och förundran över allt hon kunde njuta av från livet ända in i döden. Om det nu var döden hon mötte. Det kändes inte så då.
Jag ser vinbärsbuskarna därute och jag ser från minnet mamma sitta där på den bruna träbänken hennes sista sommar. Hennes ryggtavla, hennes silvriga, lockiga, vackra hår när hon plockar vinbär medan jag går omkring och pysslar med annat i trädgården.
Ibland går jag fram till henne och säger att hon behöver inte plocka så många. Hon får plocka så många som hon vill. Fast hon behöver inte det.
"Tänk på att du kanske blir för trött", säger jag till henne.
Jag förstår inte hur mamma orkar plocka vinbär som hon gör. Bär efter bär efter bär, med sina små vackra händer. Hon ler när hon plockar vinbären.
"Ja, men, jag vill plocka vinbär", säger mamma leende till mig och tittar på mig med sina stora, klara, glada blå ögon. "Jag älskar att plocka vinbär".
När mamma reser sig från träbänken är alla vinbären avplockade från busken. Jag säger till mamma att hon får allesammans av mig när det är hon som har plockat dem. Fast mamma envisas med att jag ska ha hälften eftersom de vuxit i min trädgård.
Vi delar dem på hälften. Lägger dem i plastpåsar, sätter på etiketter med innehåll och datum och stoppar in hälften av dem i min frys. Hälften tar mamma med sig i en brun pilkorg när jag skjutsar hem henne i bilen. Hon är så lycklig när hon kan lägga påsarna med röda och svarta vinbär i sin frys. Vinbär som hon ska ha att äta när det blir vinter.
Fast den vintern som kommer kan mamma inte äta mycket längre. Hon får allt svårare att svälja.
Till sist får hon inte ens ned en enda droppe vatten.
Jag fuktar hennes läppar med vatten och mamma njuter av det.
"Vi gjorde så gott vi kunde".
Säger vi till varandra. Och ler.
Mamma kramar mig den allra sista gången i mitt liv. En lång, varm kram.
Sedan går hon in i en dimma dit jag inte riktigt når fram till henne längre.
Det är ett år sedan idag. Sedan min mamma dog.
Det känns inte alls så länge sedan. Det känns mer som att tiden har stannat för det som var jag och min mamma tillsammans. Nästan var jag än är. Nästan vart jag än går, har jag minnen från mig och mamma. Så många minnen. Ibland rinner tårarna när jag minns. För att jag saknar. Ibland ler jag. För att jag minns hur lyckliga vi var. Hur vi skrattade. Jag tänker inte på mamma hela tiden längre. Fast varje dag gör jag det.
Det känns högtidligt idag. Ett år ... Som något att fira.
En konstig känsla, för man brukar ju inte fira att det är ett år sedan någon dött. Fast jag känner lust att fira. Köpa de där rågkakorna som mamma älskade från konditoriet tvärs över gatan där mamma bodde. Köpa en Allas veckotidning och en bukett rosor till mamma. Ringa på dörren hemma hos mamma. Se henne öppna och höra henne säga mitt namn:
"Anna-Karin, åh Anna-Karin! Vilken överraskning! Så roligt, så glad jag blir att du hälsar på mig!".
Fast mamma bor inte där längre. Skulle jag ringa på den dörren, är där någon annan som öppnar den.
Mamma ... Du är i mitt hjärta. För evigt.
Idag ska jag åka till ditt vilorum på kyrkogården. Tända ljus och lägga en bukett rosa rosor där.
"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". (Jacques Werup)
Tack för alla vackra minnen tillsammans med dig, mamma.
Jag älskar dig.
Nu går jag vidare i mitt liv. Ett steg i taget. Så som du också alltid gjorde.
I förra veckan blev jag till min förvåning uppringd av en journalist från Jönköpings-Posten. Hon skulle skriva en artikel om varför man skaffar sig husdjur och hade hittat till mig via min blogg.
Det var just hur hon hittat till mig som jag tyckte var märkligt och lite spännande.
Så många märkliga saker som har hänt mig sedan jag började blogga. Sådant som jag troligen aldrig fått uppleva annars. Någon gång kanske jag försöker att sammanfatta det i ett blogginlägg.
I artikeln idag står det om att Jönköpings län är ett av de län i Sverige där flest katter och hundar finns registrerade. Mer än var femte hushåll har ett husdjur. Jämfört med Stockholms län där färre än var tionde hushåll har hund eller katt.
I mitt hushåll finns både en katt, en hund och en dvärgvädurkanin. I artikeln svarar jag så här på frågan om min relation till husdjuren:
"Anna-Karin Mattsson bor i Barnarp och har en blogg där hon bland annat skriver om relationen till sina husdjur.
Hon menar att relationen till djur är viktig för människan. Hon tycker sällskapet med exempelvis katter kan vara en källa till glädje, kunskap om andra varelser och bra för hälsan. Hon tror att det är många sjukskrivna som ser fördelen med att ha husdjur.
- Att ha ett djur är kravlöst, säger Anna-Karin Mattsson.
Genom sin hund har hon lärt känna nya människor.
Varför det är många som skaffar husdjur i Jönköpings län kan Anna-Karin inte svara på, men för hennes del är det för att må bra.
- I Barnarp är det en massa folk som har djur, säger hon".
Källa: Jönköpings-Posten, 2013-03-12
Dvärgvädurkaninen är min yngsta dotters. Den är sju år idag och en riktig piggelinkanin.
Min dvärgpudel Mimmi är 1 1/2 år och är sällskap på mina promenader och framför TV:n med mera.
Min katt fyller tolv år på midsommarafton. Hon är lugnet självt. Sover nästan hela dagarna.
Idag unnade jag mig en riktig njutaredag. Först åkte jag till frissan och klippte håret. Som bonus får jag massage i en massagestol när frissan tvättar håret på mig. Hur blir det bättre än så?
Efteråt åt jag lunch på stan på ett café.
När jag kom hem gick jag och Mimmi en långpromenad. Det blåste kallt.
Kontrasten var stor när jag satte mig i det inglasade uterummet efteråt.
Där var det 23 plusgrader och både jag, Mimmi och min katt njöt i solen.
