Vårregn

Regnet smattrar mot mitt fönster. Jag tänker inte klaga. För jag har längtat jag vet inte hur många månader nu på att höra just regnet smattra mot mitt fönster. Så jag njuter.

Därute tränger vårens dofter upp ur marken.

Tillsammans med snödroppar, krokus och scilla.

Hur man kväver eller göder en kärleksrelation

Kärlek i en relation är att ömsesidigt vilja anstränga sig för att uppfylla en annan människas behov. Vi människor är inte alltid tankeläsare. För att kunna få kärlek, behöver man först veta själv vilka man behov man har. Sedan behöver man kunna uttrycka de behoven till en annan människa.

Kärlek ställer aldrig krav. Det handlar om att uttrycka sin längtan, sina drömmar och sina behov. Om att våga visa sig "naken", dela med sig av sitt innersta till en annan människa.

Våra behov kan växla genom livets gång. Om vi i början av en relation klarade att tydliggöra och uppfylla varandras behov, kan vi i en annan fas av livet upptäcka att våra behov har förändrats. Det vi förut önskade oss mest av allt är kanske nu något helt annat.

Kanske är det då man växer tillsammans? Om man klarar att förstå sig själv och den förändring som skett, om man kan förmedla det till sin partner och partnern klarar att förstå att en förändring har skett och strävar efter att ge sin partner det han/hon behöver i sitt liv just nu. 

När två människor i en relation hamnar i en kris av något slag, till exempel arbetslöshet, sjukdom, anhörigs död, kan våra behov som människor vara helt olika för att hantera krisen.

Någon kanske arbetar sig ur krisen. En annan behöver få vara sjukskriven ett tag.

Någon kanske behöver mycket närhet. En annan kanske vill lösa praktiska problem.

När två människor i en relation hamnar i en kris och har olika sätt att ta sig igenom krisen, kan det bli problem. Den som längtar efter närhet kanske är tillsammans med någon som i stället flyr situationen. Båda kan känna sig djupt sårade om de inte får sina behov tillfredsställda av den de älskar just då. Sår som kanske aldrig riktigt läker igen, som kan vara så svåra att reparera känslomässigt att de till sist leder till separation.

Man litade till att ens partner skulle finnas där för en, så som en förälder finns för ett barn, när det krisar. Fast så blev det helt annorlunda. Man kände sig ensam, osedd och inte lyssnad till. Tilliten brast. Tilliten, det som är den viktigaste byggstenen i en sann och djup relation till en annan människa.

Hur lyckas man hålla kärleken vid liv i en lång relation? Jag citerar ord från John Gottmans forskning kring det (källa Svenska Dagbladet):

"De par som enligt Gottmans forskning lyckas hålla ihop präglas av mycket stark vänskap. De vet en massa om varandra och gör många känslomässiga kontaktförsök i vardagen: de vänder sig till varandra, svarar när den andra börjar prata, lyssnar och undrar hur dagen varit. De tar i varandra när de passerar, skickar sms och köper en blomma.

I bra relationer gör parterna också ett ambitiöst städjobb efter sina konfrontationer, berättar Gunilla Branzell. Med ibland upp mot både 25 och 50 positiva handlingar kollar de upp den andre – är du med, har du släppt det, vad behöver vi göra nu?

Det här, menar hon, är ett tecken på att man lämnat maktkampen. Parterna håller kommunikationen i gång och minskar risken för missförstånd. Gör båda minst fem positiva handlingar efter sina gräl brukar de hålla ihop.

Motsatt effekt blir det för dem som gör färre än ett enda sådant försök efter en konfrontation. De skiljer sig oftast.

Det gör även de par där mannen inte tar till sig kvinnans yttre eller inre värld – som hennes längtan, åsikter och drömmar. Kvinnor är generellt redan så uppfostrade i att anpassa sig att de behöver känna att även mannen går henne till mötes.

– De män som missat att ta in sin partners tankar och känsloliv, där blir det separation, säger Ove Johansson.

Just den här egenheten kan Gottman tillskriva männen när det gäller hur väl paren lyckas leva tillsammans. Kvinnor behöver träna sig i att öppna mjukare vid en eventuell konfrontation. När de blir alltför anklagande låser sig mannen."



Inspiration till det här inlägget fick jag från två texter på nätet:

"Jag behövde dig men du fanns inte där". (Nattens bibliotek)

"Vänskap grunden för lång relation" (Svenska Dagbladet)

Födelsedag

Dagar går.
Blir till år.

Den jag var igår
är en annan
än jag idag.

Mitt liv, en resa ...

Kanske i dig.

Och i mig själv.


(Anna-Karin Mattsson)

Min födelsedag

 

Det är på olika sätt en ovanlig dag för mig idag i mitt liv. Precis som egentligen alla dagar i mitt liv. 

Idag är det min födelsedag.

Solen strålar över platsen där jag bor idag. Klarblå vårhimmel. Fågelkvitter. Precis så som jag hört att vädret var den dagen jag kom hit till jorden.

Min pappa hissade flaggan. I åtta år hade han och mamma väntat på att få ett barn.

Min mamma hade varit döende och läkarna sa att hon aldrig skulle kunna få barn. Fast så blev jag till. Och föddes. Skrek mitt första vårskrik. Var ett lugnt barn mitt första levnadsår. Därefter vild ... Eller mer livlig och skuttig kanske. En mycket glad unge var jag. Känslosam, fundersam, påhittig och både rädd och djärv.

"Det var den lyckligaste dagen i mitt liv när jag hissade flaggan den dagen du var född", har min pappa skrivit i ett brev till mig.

Mitt liv startade med flaggan i topp. Jag föddes i kärlek. Lyckönskningsblommorna strömmade in. Den vita doftliljan fyllde rummet där den lilla klädda babykorgen stod med mig i. Skirt tyg runt om mig som om jag var en liten prinsessa.

Min resa har varit lång och full av äventyr sedan den dagen. Många kringelikrokar och gupp har det varit på vägen.

Det bästa av allt är att jag fortfarande är på resa i mitt liv.

Tack alla underbara vänner för att ni finns! För att ni är just de som ni är. 

 

Minns att du också är en viktig gåva till världen.

Från mitt hjärta ljus, värme och kärlek över er alla denna vackra vårdag i april.

En apelsin med sugrör i - Solägget och mamma

 

Jag fick se en bild på en apelsin hos min vän Bo Lidén i cyberrymden. Direkt for mina tankar iväg till sagan om Solägget av Elsa Beskow. Det var min älsklingssaga när jag var liten. Min mamma fick läsa den sagan för mig gång på gång på gång.

Jag minns hur jag brukade ligga nära intill henne i sängen när hon läste för mig. Jag minns att jag tyckte om att hålla min hand på hennes svala överarm och känna min mammas doft när hon läste för mig.

Direkt efter den första tanken på sagan Solägget, dök ett annat minne upp kristallklart för mig. Ett minne från när jag kom hem till mamma då hennes sista tid i livet när hon var så sjuk. När hon inte orkade äta längre. Och ibland, på grund av anemin, verkade som förvirrad för mig. Fast om hon var det kan jag inte säkert veta. Mamma var aldrig dement. Däremot var hon mycket svag i slutet.

Jag minns att jag hittade en halvfull kasse med ituskurna apelsiner på köksgolvet den där gången när jag kom hem till henne. Jag kunde se hur min mamma hade försökt att suga ut saften ur dem. Hela hennes lägenhet doftade sött av apelsin just den gången. Jag minns min känsla av vanmakt, sorg och förtvivlan. Gråten i min hals.

På köksbordet låg en hel apelsin. Med ett sugrör i. Kanske orkade hon inte längre skära itu apelsinen? Eller kan där finnas en helt annan förklaring?

Plötsligt slår det mig. Kan där till och med finnas ett samband? Mellan min favoritsaga och sugröret i apelsinen de där sista månaderna i min mammas liv? Jag undrar vad hon tänkte på och kände i den stunden.

Fortfarande får doften av apelsin det att smärta i hela mig av längtan efter min mamma.

Dofter, minnet och känslor hör så nära samman med varandra.

Varför reagerar jag som jag gör?

Ibland reagerar jag kraftigt på något som människa. Då är det lätt att jag funderar kring den människans beteende som utlöst reaktionen i mig. Varför gjorde han/hon så mot mig?

Så småningom. När jag för det allra mesta kommit underfund med att den frågan kan jag nog aldrig få svar på till hundra procent, väcks frågan i mig: "Hur kom det sig att jag reagerade så som jag gjorde på det som hände, på den människans beteende mot mig?".

Och det är då som det börjar bli riktigt, riktigt intressant att söka efter ett svar.

Det är just då som jag har möjligheten att lära mig kanske något nytt om mig själv.

Det öppnar också en väg för mig att medvetet välja ett annat sätt att reagera på samma beteende. 

Som jag läste i en statusrad på Facebook häromdagen:

"Varje människa du möter är antingen en älskare eller en lärare".

Förlamad av stress - Forskare förklarar utmattningssyndrom

Igår hittade jag artikeln om Jörgen i Aftonbladet. Han blev förlamad av stress och sitter idag i rullstol. I en kompletterande artikel berättar forskaren Michael Mazya vid Karolinska Institutet om hur en sådan sak kan hända med en människa.

Jag känner igen min egen sjukdomshistoria i mycket av det som står i artikeln och inte minst i det forskaren berättar om. Symptomen, bakgrunden till utmattningen, ångesten som följde och den långa vägen tillbaka till ett så bra liv som möjligt.

Det gör mig sorgsen att läsa att patienter också idag blir misstrodda inom till exempel sjukvården. För av allt fruktansvärt som jag kände inuti mig då, var nog det allra svåraste att inte vare sig läkare eller min omgivning förstod hur sjuk jag egentligen var eller vad det berodde på.

Det gör mig glad att läsa att där finns forskare idag som har kunskap och söker ännu mera kunskap om de olika störningar i kropp och själ som långvarig negativ stress kan innebära för en människa.

Michael Mazya har en egen hemsida efter brittisk förlaga där man kan få information. Den kunskap som finns där tycker jag till exempel att varje beslutsfattande handläggare på Försäkringskassan skulle vara tvingad att läsa igenom noggrannt innan han eller hon fattar beslut om en utmattad/utbränd människas sjukersättning. Också de politiker som fattar beslut om socialförsäkringsfrågor tycker jag skulle läsa igenom det som står i den här hemsidan. Och självklart också alla läkare och andra inom vården.

Mycket kortfattat ger Michael Mazya råden till en utmattad att motionera och eventuellt gå i terapi. För att bli så frisk och stark som möjligt igen handlar det om att hitta gränsen för vad man orkar varje dag och att långsamt öka på aktiviteten i sitt liv.

Det han säger är ungefär detsamma som jag har fått lära mig genom KBT-terapi. Det kan låta lätt men är ändå så otroligt svårt att hitta den balansen i sig själv. Så man får helt enkelt försöka ha en strategi för när man ramlar ner i en grop igen så att man långsamt tar sig upp igen.

Jag önskar att jag själv och mina anhöriga hade haft den här hemsidan till hjälp för att försöka förstå den gången jag själv blev som förlamad och onåbar genom min utmattning. Jag själv hade inte kunnat ta till mig den informationen då, fast mina anhöriga hade kanske fått det lite lättare. Det måste ha varit så jobbigt för dem att se hur förändrad jag blev och inte ens veta vad som hänt med mig.

Som jag hörde någon säga någon gång: "Att bli utmattad är som att få en stroke. Fast man får ingen hjälp". Forskarna kan idag se att samma områden i hjärnan påverkas av en utmattning som vid en stroke, har jag läst en gång. Man kan få problem med rörelser och med talet till exempel. Jag drabbades själv av sådana besvär och kan känna av dem fortfarande när jag blir trött eller har haft mycket negativ stress under en längre period.

Av den anledningen kände jag så starkt att jag ville dela med mig av artikeln och hemsidan här i min blogg. Kanske att där är någon annan människa som kan hitta tröst och stöd i det materialet, tänker jag. Det går ju faktiskt också att ta med det här materialet till sin handläggare på Försäkringskassan eller till sin läkare och prata igenom det om man är drabbad, tänker jag.

Ögonmöte

Min mamma och pappa möttes på en dansbana 1944.

Min pappa var 16 år. Han spelade trummor i ett band. Hans tvillingsyster var vokalist.

När min pappa mötte min mammas blå ögon var det kört.

Det sa bara "klick".

Utan den stunden hade jag nog knappast funnits.

En sekund, två blickar som möts ...

Kan förändra världen.

Möten

Möten - vad är ett möte? För mig är ett möte när jag är närvarande, nyfiken och öppen tillsammans med en annan människa som också är så i den stunden.

Möten kan vara med människor jag älskar och känner sedan länge.

Möten kan också vara oväntade möten där det strålar till mellan oss från båda håll. Ett möte i igenkänning, själsgemenskap och människokärlek.

Ett möte kan hända i de mest oväntade stunder. Ibland är det de mötena som kanske gör att jag förändrar något i mitt liv, får en ny insikt eller blir ett möte som jag minns mycket starkt.

Möten sker för mig också i cyberrymden.

Att ha ett öppet hjärta tror jag är nödvändigt för att möta en annan människa på riktigt.

Jag älskar människomöten med ömsesidigt öppna hjärtan.



Inspiration till den här texten som jag skrivit fick jag genom en vacker bild som jag hittade hos en hjärtegod vän som jag mött i cyberrymden genom FB, Margaretha Zandrén-Wigren.

Margaretha Zandrén-Wigren, är bland annat författare till Trösteboken, en bok för den som är drabbad av självmord. 

Margaretha har också startat en grupp i FB som heter Tröstegruppen för alla de människor som söker tröst i sin sorg. Det är en underbar grupp där människor stöttar varandra med ord och värme, empati och delar med sig till varandra. 

Dessutom jobbar Margaretha som sorgbearbetare. Hon har, precis som jag, erfarenhet av nära anhörig som tagit sitt liv och jag är mycket tacksam att ha mött henne tack vare cyberrymden. 

Min första lägenhet - om att flytta hemifrån

Den här veckan flyttar min yngsta dotter hemifrån. Jag är så nyfiken på att äntligen få se lägenheten hon ska bo i inifrån.

Själv så flyttade jag hemifrån när jag var 19 år. Jag minns hur starkt jag längtade efter att känna mig vuxen och vara självständig. Jag flyttade till Jönköping för att studera på Högskolan där, bland annat engelska, franska, företagsekonomi och juridik.

Jag, min mamma och min kusin åkte runt och tittade på rum att hyra fast inget av dem kändes rätt för mig. När jag nästan tappat hoppet helt, fick jag äntligen tag i en kvinna som hade ringt mig om en 1:a på Torpa som fanns ledig att hyra.

Så fort jag kom in i lägenheten visste jag att där ville jag bo. 1:an var på 23 kvm och var på tredje våningen. Den hade ett tredelat stort fönster med utsikt mot de lummiga kullarna intill Stadsparken. Utsikt åt det hållet där min dotter idag flyttar in i en lägenhet. Fast det hade jag så klart ingen som helst aning om just då.

Jag minns att en moster till mig var orolig för att jag inte hade någon rullgardin eller persienner att dra för det stora fönstret om nätterna. Fast själv njöt jag av utsikten och av att kunna se på stjärnorna och månen på kvällar och nätter. Jag sa att "om där är någon som klättrar upp till 3:e våningen för att kika in i mitt fönster, så får han/hon göra det då". Jag var inte det minsta rädd.

Den lilla lägenheten hade en pytteliten hall. Till vänster när man kom in var det pyttelilla köket med högt i tak och de ljusgula skåpsluckorna gick ända upp till taket. Arbetsbänken var kanske 40 cm djup. Det var ett pytttelitet vinkelkök, kanske 1 x 1 meter golvyta när jag stod därinne om ens det. Där fanns diskho och där fanns en spis med två plattor och en ugn.

Jag brukade laga blodpudding, råris, tonfisk som jag stekte med lök, bruna bönor, falukorv med makaroner. Så billig mat som möjligt. Vita bönor i tomatsås. När jag bjöd hem någon bjöd jag ofta på varma smörgåsar. Champinjonstuvning med riven ost över och så pudrade jag lite paprikapulver över osten.

Det var i den här lilla lägenheten som jag slutade att ha socker i mitt kaffe. För jag upptäckte hur smidigt det var att kunna använda samma tesked gång på gång i kaffekoppen utan att den blev kladdig och behövde diskas.

I det enda stora rummet i lägenheten fanns kylskåpet, min säng, en byrå, ett bord med fyra stolar, en sekretär och en mycket liten garderob. Jag hade inte många kläder på den tiden och dressingroom hade ingen ens hört talas om, så det gick hur bra som helst att bara ha en pytteliten garderob.

Toaletten hade dusch. Det vill säga, där fanns en duschslang på väggen. Toaletten var pytteliten som det mesta i lägenheten. Så när jag skulle duscha tömde jag toaletten på allt som inte tålde att bli blött och sedan duschade jag därinne. Det fanns ingen plats för något duschdraperi. Jag minns att jag brukade tycka att det var praktiskt. För varje gång jag duschade, så fick jag ju toalettrummet städat samtidigt. Alltid nystädat var det där, kan man säga.

Fast att jag längtat så mycket efter lugn och ro och ensamhet efter att ha bott vägg i vägg med min lillebror som spelade punkmusik nästan dygnet runt, kändes det konstigt tyst när jag väl fått det jag längtat efter. Så tyst och så ensamt att jag minns att jag grät varje dag  och kväll i två veckor. Jag kände inte en enda människa i Jönköping när jag flyttade dit.

Efter de där två gråtveckorna bestämde jag mig för att bjuda hem en tjej som läste samma ämnen som jag på middag. Hon kom från trakterna kring Mariannelund. Jag bjöd henne på bruna bönor. Sedan fick hon en stickling av alla mina krukväxter i fönstret, för hon var också intresserad av att odla krukväxter.

Där bröt jag min ensamhetsspiral. Jag blev bjuden hem till henne och hon delade lägenhet med en tjej från Västergötland som jag hade roligt tillsammans med. Och sedan lärde jag känna ännu fler vänner i Jönköping.

Ibland åkte jag in till stan och gick in i en djuraffär där. Jag gillade särskilt att titta på marsvinen i affären. Ett av marsvinen fanns där varje gång jag kom dit.

En gång när jag stod där och tittade, kom mannen i affären fram till och sa: "Vill du köpa det marsvinet så kan du få det för halva priset. Han börjar bli så gammal nu att ingen vill ha honom".

Ja, se den mannen, antingen han förstod det eller inte, visste precis hur han skulle nå mitt hjärta. Så klart att jag köpte marsvinet, hur skulle jag kunna göra något annat?

Jag åkte buss tillbaka till min lägenhet med marsvinet pipande i en liten pappkartong. Köpte en stor låda av plast som han fick bo i. Ibland när jag pluggade vid mitt bord sprang han omkring lös på golvet. Ibland när jag pluggade i min säng eller vilade min rygg, fick han ligga och sträcka ut sig på min mage. Jag döpte honom till Svarte-Petter. Han blev nästan tio år gammal och betydde mycket för mig. På nätterna hade jag plastlådan med honom intill min säng. Han var på sätt och vis den första sambon i mitt vuxna liv. En mycket trevlig och sällskaplig sambo.

Det var en så stor lycka för mig att ha en egen lägenhet! Jag älskade att göra det mysigt där, fast hade inte mycket pengar men desto mer fantasi och kreativitet. Älskade att inreda och pyssla om alla mina krukväxter som fyllde den djupa, vackra fönsternischen med utsikt mot Stadsparken.

Hur stor lyckan är beror inte på hur många kvadratmetrar man bor på. Utan mer på att man trivs där man är. Att man känner att man kan vara sig själv, få lugn och ro och tid för återhämtning. Att man själv har valt den platsen man bor på, att den känns rätt i ens hjärta. Att man har något som känns som sitt hem.

Det händer ibland att jag längtar efter den tiden där i min lilla 1:a. Med så få saker och det enkla livet som det också betydde då för mig. Så mycket plats för andra värdefulla saker i livet i stället, så mycket mera tid för mig och det jag tyckte om att göra då.

En termin bodde jag tillsammans med min mamma på de 23 kvadratmetrarna i min pyttelilla lägenhet. Hon sov i en tältsäng mitt i rummet under veckorna när hon utbildade sig till sjukvårdsbiträde i Jönköping.

Tänk att vi klarade det, hon och jag, att bo så nära varandra, på så liten yta i flera månader. Fast när man tillsammans kämpar för att få ett bättre och tryggare liv, så gör man just det. Man kämpar tillsammans. Det var det vi gjorde då, jag och min mamma. Och vi fick det också både bättre och tryggare i våra liv tack vare att vi utbildade oss.