Första vårblommorna från skogen

 

Mimmi och jag gick på långpromenad idag. Vi mötte en husse med en söt liten Jack Russel hane. Hunden och Mimmi verkade gilla varandra. Så vi vandrade tillsammans en bit på vägen.

På hemvägen fick jag se att det blommade vitsippor nära där jag bor. Jag och Mimmi gav oss in i skogen och plockade den här vårens allra första lilla blombukett med vilda blommor.

Den gula vårlöken är så vacker tycker jag. Vitsipporna var inte så stora än, men de kommer snabbt att växa till sig nu.

Vårregn

Regnet smattrar mot mitt fönster. Jag tänker inte klaga. För jag har längtat jag vet inte hur många månader nu på att höra just regnet smattra mot mitt fönster. Så jag njuter.

Därute tränger vårens dofter upp ur marken.

Tillsammans med snödroppar, krokus och scilla.

Hur man kväver eller göder en kärleksrelation

Kärlek i en relation är att ömsesidigt vilja anstränga sig för att uppfylla en annan människas behov. Vi människor är inte alltid tankeläsare. För att kunna få kärlek, behöver man först veta själv vilka man behov man har. Sedan behöver man kunna uttrycka de behoven till en annan människa.

Kärlek ställer aldrig krav. Det handlar om att uttrycka sin längtan, sina drömmar och sina behov. Om att våga visa sig "naken", dela med sig av sitt innersta till en annan människa.

Våra behov kan växla genom livets gång. Om vi i början av en relation klarade att tydliggöra och uppfylla varandras behov, kan vi i en annan fas av livet upptäcka att våra behov har förändrats. Det vi förut önskade oss mest av allt är kanske nu något helt annat.

Kanske är det då man växer tillsammans? Om man klarar att förstå sig själv och den förändring som skett, om man kan förmedla det till sin partner och partnern klarar att förstå att en förändring har skett och strävar efter att ge sin partner det han/hon behöver i sitt liv just nu. 

När två människor i en relation hamnar i en kris av något slag, till exempel arbetslöshet, sjukdom, anhörigs död, kan våra behov som människor vara helt olika för att hantera krisen.

Någon kanske arbetar sig ur krisen. En annan behöver få vara sjukskriven ett tag.

Någon kanske behöver mycket närhet. En annan kanske vill lösa praktiska problem.

När två människor i en relation hamnar i en kris och har olika sätt att ta sig igenom krisen, kan det bli problem. Den som längtar efter närhet kanske är tillsammans med någon som i stället flyr situationen. Båda kan känna sig djupt sårade om de inte får sina behov tillfredsställda av den de älskar just då. Sår som kanske aldrig riktigt läker igen, som kan vara så svåra att reparera känslomässigt att de till sist leder till separation.

Man litade till att ens partner skulle finnas där för en, så som en förälder finns för ett barn, när det krisar. Fast så blev det helt annorlunda. Man kände sig ensam, osedd och inte lyssnad till. Tilliten brast. Tilliten, det som är den viktigaste byggstenen i en sann och djup relation till en annan människa.

Hur lyckas man hålla kärleken vid liv i en lång relation? Jag citerar ord från John Gottmans forskning kring det (källa Svenska Dagbladet):

"De par som enligt Gottmans forskning lyckas hålla ihop präglas av mycket stark vänskap. De vet en massa om varandra och gör många känslomässiga kontaktförsök i vardagen: de vänder sig till varandra, svarar när den andra börjar prata, lyssnar och undrar hur dagen varit. De tar i varandra när de passerar, skickar sms och köper en blomma.

I bra relationer gör parterna också ett ambitiöst städjobb efter sina konfrontationer, berättar Gunilla Branzell. Med ibland upp mot både 25 och 50 positiva handlingar kollar de upp den andre – är du med, har du släppt det, vad behöver vi göra nu?

Det här, menar hon, är ett tecken på att man lämnat maktkampen. Parterna håller kommunikationen i gång och minskar risken för missförstånd. Gör båda minst fem positiva handlingar efter sina gräl brukar de hålla ihop.

Motsatt effekt blir det för dem som gör färre än ett enda sådant försök efter en konfrontation. De skiljer sig oftast.

Det gör även de par där mannen inte tar till sig kvinnans yttre eller inre värld – som hennes längtan, åsikter och drömmar. Kvinnor är generellt redan så uppfostrade i att anpassa sig att de behöver känna att även mannen går henne till mötes.

– De män som missat att ta in sin partners tankar och känsloliv, där blir det separation, säger Ove Johansson.

Just den här egenheten kan Gottman tillskriva männen när det gäller hur väl paren lyckas leva tillsammans. Kvinnor behöver träna sig i att öppna mjukare vid en eventuell konfrontation. När de blir alltför anklagande låser sig mannen."



Inspiration till det här inlägget fick jag från två texter på nätet:

"Jag behövde dig men du fanns inte där". (Nattens bibliotek)

"Vänskap grunden för lång relation" (Svenska Dagbladet)

Födelsedag

Dagar går.
Blir till år.

Den jag var igår
är en annan
än jag idag.

Mitt liv, en resa ...

Kanske i dig.

Och i mig själv.


(Anna-Karin Mattsson)

Min födelsedag

 

Det är på olika sätt en ovanlig dag för mig idag i mitt liv. Precis som egentligen alla dagar i mitt liv. 

Idag är det min födelsedag.

Solen strålar över platsen där jag bor idag. Klarblå vårhimmel. Fågelkvitter. Precis så som jag hört att vädret var den dagen jag kom hit till jorden.

Min pappa hissade flaggan. I åtta år hade han och mamma väntat på att få ett barn.

Min mamma hade varit döende och läkarna sa att hon aldrig skulle kunna få barn. Fast så blev jag till. Och föddes. Skrek mitt första vårskrik. Var ett lugnt barn mitt första levnadsår. Därefter vild ... Eller mer livlig och skuttig kanske. En mycket glad unge var jag. Känslosam, fundersam, påhittig och både rädd och djärv.

"Det var den lyckligaste dagen i mitt liv när jag hissade flaggan den dagen du var född", har min pappa skrivit i ett brev till mig.

Mitt liv startade med flaggan i topp. Jag föddes i kärlek. Lyckönskningsblommorna strömmade in. Den vita doftliljan fyllde rummet där den lilla klädda babykorgen stod med mig i. Skirt tyg runt om mig som om jag var en liten prinsessa.

Min resa har varit lång och full av äventyr sedan den dagen. Många kringelikrokar och gupp har det varit på vägen.

Det bästa av allt är att jag fortfarande är på resa i mitt liv.

Tack alla underbara vänner för att ni finns! För att ni är just de som ni är. 

 

Minns att du också är en viktig gåva till världen.

Från mitt hjärta ljus, värme och kärlek över er alla denna vackra vårdag i april.

En apelsin med sugrör i - Solägget och mamma

 

Jag fick se en bild på en apelsin hos min vän Bo Lidén i cyberrymden. Direkt for mina tankar iväg till sagan om Solägget av Elsa Beskow. Det var min älsklingssaga när jag var liten. Min mamma fick läsa den sagan för mig gång på gång på gång.

Jag minns hur jag brukade ligga nära intill henne i sängen när hon läste för mig. Jag minns att jag tyckte om att hålla min hand på hennes svala överarm och känna min mammas doft när hon läste för mig.

Direkt efter den första tanken på sagan Solägget, dök ett annat minne upp kristallklart för mig. Ett minne från när jag kom hem till mamma då hennes sista tid i livet när hon var så sjuk. När hon inte orkade äta längre. Och ibland, på grund av anemin, verkade som förvirrad för mig. Fast om hon var det kan jag inte säkert veta. Mamma var aldrig dement. Däremot var hon mycket svag i slutet.

Jag minns att jag hittade en halvfull kasse med ituskurna apelsiner på köksgolvet den där gången när jag kom hem till henne. Jag kunde se hur min mamma hade försökt att suga ut saften ur dem. Hela hennes lägenhet doftade sött av apelsin just den gången. Jag minns min känsla av vanmakt, sorg och förtvivlan. Gråten i min hals.

På köksbordet låg en hel apelsin. Med ett sugrör i. Kanske orkade hon inte längre skära itu apelsinen? Eller kan där finnas en helt annan förklaring?

Plötsligt slår det mig. Kan där till och med finnas ett samband? Mellan min favoritsaga och sugröret i apelsinen de där sista månaderna i min mammas liv? Jag undrar vad hon tänkte på och kände i den stunden.

Fortfarande får doften av apelsin det att smärta i hela mig av längtan efter min mamma.

Dofter, minnet och känslor hör så nära samman med varandra.

Varför reagerar jag som jag gör?

Ibland reagerar jag kraftigt på något som människa. Då är det lätt att jag funderar kring den människans beteende som utlöst reaktionen i mig. Varför gjorde han/hon så mot mig?

Så småningom. När jag för det allra mesta kommit underfund med att den frågan kan jag nog aldrig få svar på till hundra procent, väcks frågan i mig: "Hur kom det sig att jag reagerade så som jag gjorde på det som hände, på den människans beteende mot mig?".

Och det är då som det börjar bli riktigt, riktigt intressant att söka efter ett svar.

Det är just då som jag har möjligheten att lära mig kanske något nytt om mig själv.

Det öppnar också en väg för mig att medvetet välja ett annat sätt att reagera på samma beteende. 

Som jag läste i en statusrad på Facebook häromdagen:

"Varje människa du möter är antingen en älskare eller en lärare".

Förlamad av stress - Forskare förklarar utmattningssyndrom

Igår hittade jag artikeln om Jörgen i Aftonbladet. Han blev förlamad av stress och sitter idag i rullstol. I en kompletterande artikel berättar forskaren Michael Mazya vid Karolinska Institutet om hur en sådan sak kan hända med en människa.

Jag känner igen min egen sjukdomshistoria i mycket av det som står i artikeln och inte minst i det forskaren berättar om. Symptomen, bakgrunden till utmattningen, ångesten som följde och den långa vägen tillbaka till ett så bra liv som möjligt.

Det gör mig sorgsen att läsa att patienter också idag blir misstrodda inom till exempel sjukvården. För av allt fruktansvärt som jag kände inuti mig då, var nog det allra svåraste att inte vare sig läkare eller min omgivning förstod hur sjuk jag egentligen var eller vad det berodde på.

Det gör mig glad att läsa att där finns forskare idag som har kunskap och söker ännu mera kunskap om de olika störningar i kropp och själ som långvarig negativ stress kan innebära för en människa.

Michael Mazya har en egen hemsida efter brittisk förlaga där man kan få information. Den kunskap som finns där tycker jag till exempel att varje beslutsfattande handläggare på Försäkringskassan skulle vara tvingad att läsa igenom noggrannt innan han eller hon fattar beslut om en utmattad/utbränd människas sjukersättning. Också de politiker som fattar beslut om socialförsäkringsfrågor tycker jag skulle läsa igenom det som står i den här hemsidan. Och självklart också alla läkare och andra inom vården.

Mycket kortfattat ger Michael Mazya råden till en utmattad att motionera och eventuellt gå i terapi. För att bli så frisk och stark som möjligt igen handlar det om att hitta gränsen för vad man orkar varje dag och att långsamt öka på aktiviteten i sitt liv.

Det han säger är ungefär detsamma som jag har fått lära mig genom KBT-terapi. Det kan låta lätt men är ändå så otroligt svårt att hitta den balansen i sig själv. Så man får helt enkelt försöka ha en strategi för när man ramlar ner i en grop igen så att man långsamt tar sig upp igen.

Jag önskar att jag själv och mina anhöriga hade haft den här hemsidan till hjälp för att försöka förstå den gången jag själv blev som förlamad och onåbar genom min utmattning. Jag själv hade inte kunnat ta till mig den informationen då, fast mina anhöriga hade kanske fått det lite lättare. Det måste ha varit så jobbigt för dem att se hur förändrad jag blev och inte ens veta vad som hänt med mig.

Som jag hörde någon säga någon gång: "Att bli utmattad är som att få en stroke. Fast man får ingen hjälp". Forskarna kan idag se att samma områden i hjärnan påverkas av en utmattning som vid en stroke, har jag läst en gång. Man kan få problem med rörelser och med talet till exempel. Jag drabbades själv av sådana besvär och kan känna av dem fortfarande när jag blir trött eller har haft mycket negativ stress under en längre period.

Av den anledningen kände jag så starkt att jag ville dela med mig av artikeln och hemsidan här i min blogg. Kanske att där är någon annan människa som kan hitta tröst och stöd i det materialet, tänker jag. Det går ju faktiskt också att ta med det här materialet till sin handläggare på Försäkringskassan eller till sin läkare och prata igenom det om man är drabbad, tänker jag.

Ögonmöte

Min mamma och pappa möttes på en dansbana 1944.

Min pappa var 16 år. Han spelade trummor i ett band. Hans tvillingsyster var vokalist.

När min pappa mötte min mammas blå ögon var det kört.

Det sa bara "klick".

Utan den stunden hade jag nog knappast funnits.

En sekund, två blickar som möts ...

Kan förändra världen.

Möten

Möten - vad är ett möte? För mig är ett möte när jag är närvarande, nyfiken och öppen tillsammans med en annan människa som också är så i den stunden.

Möten kan vara med människor jag älskar och känner sedan länge.

Möten kan också vara oväntade möten där det strålar till mellan oss från båda håll. Ett möte i igenkänning, själsgemenskap och människokärlek.

Ett möte kan hända i de mest oväntade stunder. Ibland är det de mötena som kanske gör att jag förändrar något i mitt liv, får en ny insikt eller blir ett möte som jag minns mycket starkt.

Möten sker för mig också i cyberrymden.

Att ha ett öppet hjärta tror jag är nödvändigt för att möta en annan människa på riktigt.

Jag älskar människomöten med ömsesidigt öppna hjärtan.



Inspiration till den här texten som jag skrivit fick jag genom en vacker bild som jag hittade hos en hjärtegod vän som jag mött i cyberrymden genom FB, Margaretha Zandrén-Wigren.

Margaretha Zandrén-Wigren, är bland annat författare till Trösteboken, en bok för den som är drabbad av självmord. 

Margaretha har också startat en grupp i FB som heter Tröstegruppen för alla de människor som söker tröst i sin sorg. Det är en underbar grupp där människor stöttar varandra med ord och värme, empati och delar med sig till varandra. 

Dessutom jobbar Margaretha som sorgbearbetare. Hon har, precis som jag, erfarenhet av nära anhörig som tagit sitt liv och jag är mycket tacksam att ha mött henne tack vare cyberrymden.