Viktigt prat i Sommarpratarna bl a om stressrelaterad ohälsa

Jag har precis sett Sommarpratarna på SVT, del 5 av 6. Alla gästerna var mycket intressanta att lyssna på.

Komikern Annika Andersson berättade om hur det var för henne när hon gick in i väggen 2011, när hon blev sjuk av stress. Jag kände igen mina egna symptom på pricken i hennes beskrivning. Om hur kroppen inte löd henne, hon såg dubbelt, alla intryck uppfattade hjärnan likvärdiga vilket skapade ett kaos för henne. Ljus- och ljudkänsligheten. Det allra värsta bruset fanns inuti hennes eget huvud och det gick inte att få tyst på. Eller att inte kunna läsa i en tidning i tre minuter för att hon inte klarade att fokusera. Idag jobbar hon mindre och tar fler pauser. Hon är inte frisk fast mår långsamt bättre.

Övriga gäster var Leo Razzak, föreläsare och entreprenör, som växte upp tillsammans med en hemlös mamma. Gustav Fridolin, språkrör för Miljöpartiet, som bland annat berättade om sin mamma som fick sin första stroke när Gustav var tio år. Åsa Nilsonne, professor i medicinsk psykologi som skrivit flera mycket läsvärda böcker om t ex acceptans och känslor och forskar om hjärnan. Martha Ehlin deltar i programmet och berättar om hur hon fick överta fem organ från en död människa för att överleva sin cancer.

Starka människor, starka och viktiga berättelser att lyssna till.

Julmarknad i Eksjö

Igår var jag bjuden till mina vänners sommarstuga mitt ute i skogen på Höglandet. Innan vi drack glögg och åt mat tillsammans, åkte vi till Eksjö på julmarknad. Det var så mysigt att gå runt bland alla de vackra, gamla trähusen i pastellfärger blandat med falurött.

Mimmi var med. Hon skuttade runt som en kanin i den flera decimetertjocka snön. Skakade av sig och kastade sig ut i snön igen med full fart.

Hon var med på julmarknaden också bland allt folk som var där, gycklare och eldslukare, hundar och hästar. Bra miljöträning för henne. Hon klarade alltsammans med betyget mycket väl godkänd från matte.

Utanför Eksjö museum kunde man köpa ärtsoppa för 20 kronor. Jag njöt av alla dofter på julmarknaden. Där fanns mycket hantverk, delikatesser, korv och kött, hembakt bröd och riktig gammaldags svagdricka från Sandhem. Och så julgodis så klart.

Dagen till ära hade Mimmi på sig sitt fintäcke i rosa med rutigt flanellfoder.

Gycklare och eldslukare samlade stor publik och skapade stämning.

Ett hus med lågt i tak. Som i sagan om Kajsa Kavat.

Äkta gamla trähusväggar är konstverk för mig.

Jag köpte mig en ny handstickad ullmössa på julmarknaden.

Ibland säger en bild mer än tusen ord.

Ibland hade jag en svartvit pudel. Ibland en svart.

Att dö

Att dö ...

Är att
följa
flocken.

Att följa flocken ...

Är att dö.

(Anna-Karin)



De här orden vaknade jag med i mitt huvud i morse.

Vad tänker du när du läser det jag skrivit?

R.I.P. Nelson Mandela

Igår morse möttes jag av nyheten att Nelson Mandela var död. Han dog den 5 december 2013 på kvällen och blev 95 år gammal. Jag kände hur det skar till i bröstet på mig när jag läste om hans död. En människa som Nelson Mandela går inte spårlös förbi. Vare sig under sin livstid, vid sin död eller efter sin död.

Nelson Mandelas ord och handlingar har förändrat världen och människorna. Även om han nu är död, kommer hans ord och det han gjort att leva vidare. Det är stort. Det är mycket stort. Jag önskar att jag själv och vi alla tillsammans för alltid kommer att fortsätta läsa och sprida hans tankar och försöka att forma en värld med en sådan godhet, humanism, medmänsklighet och demokrati som han försökte att göra.

Nelson Mandela var enligt de som mött honom en mycket ödmjuk människa. Han var nyfiken och genuint intresserad av andra människor. Han hade förmågan att verkligen se en människa. Dessutom var han en man med pondus och ett unikt ledarskap.

R.I.P. Nelson Mandela. <3

Julpynt à la Ernst Kirschsteiger i snöstorm

Inspirerad av Jul med Ernst från TV igår och all snön som fallit under natten, gav jag mig i kast med att dekorera tomma krukor i uterummet i morse. Kanske kommer det att hamna en liten gran mitt i den här korgen så småningom.

Det är härligt att känna att jag får lust att pyssla ibland. Jag kommer igen.

Ernst Kirschsteiger använde sig av riktiga Ingrid Marie-äpplen när han skapade vackra krukarrangemang till jul. Jag har konstgjorda äpplen som jag hittade här hemma. En grankotte och mossa. Voilà!

Det var så roligt att skapa krukarrangemang så jag gjorde tre små krukor också förutom den stora. Av lite olika material som jag hade hemma. De är inte färdiga än. De får "växa fram" tills tomten kommer.

En ljusslinga som jag köpte på Ikea förra julen lyser upp krukarrangemanget. Det kommer att bli vackert att se det ikväll! Särskilt med den vita snön där utanför. Nu känner jag julkänsla komma smygande inuti mig.

Bordet längst intill väggen i uterummet hade pudrats av snö som trängt in genom springor i taket av blåsten. Vackert, tycker jag och hämtade kameran för att föreviga den här stunden.

Mitt köksfönster är vackert snöprickigt idag. Jag myser inomhus så mycket som möjligt. Känner mig lätt förkyld och småfrusen. Det blev inte så mycket sömn som jag behöver inatt. Blåsten väckte mig.

Mimmi gillar snö. Som alltid. Fast hon är svår att fånga på bild. Antingen sover hon eller så är det full fart. Här står hon i alla fall stilla en stund.

Sluta strida

Det sägs att
vissa hårdnar
i striden.

Att andra mjuknar.

Om jag slutar strida då?

Hur blir jag då?

 
(Anna-Karin)

Skinnfåtöljen

Plötsligt bara var den där. Energin. Lusten. Jag skyndade mig ut i köket och började leta i städskåpet. Var kunde jag ha lagt den? Minns att jag köpte den för minst sex år sedan fast aldrig använt den.

Åh, där var den ju! Rengöringsvätskan till min fina skinnfåtölj som jag köpte för tolv år sedan för ärvda pengar. Fast som jag aldrig rengjort med.

Skinnfåtöljen har sett sliten ut på senaste tiden. Eller ja, troligen ganska länge. Fast det är som att jag haft en dimma framför mina ögon. Eller medvetet valt bort att inte se hur fåtöljen förfallit medan jag suttit i den och filosoferat, bloggat och tittat på TV. Eller sett solen gå ned genom fönstret intill. Det har funnits andra saker i mitt liv som har tagit så mycket plats. Sådant som nu är förändrat och inte längre tar energi i mitt liv.

Det började med att jag märkte att skinnet såg sprucket ut där jag lutar huvudet. Hmm.. jag trodde att en skinnfåtölj skulle hålla nästan för evigt när jag köpte den. Eller i alla fall resten av mitt liv. Jag minns hur glad jag var när jag fått hem den. Jag kände mig så rik. Fåtöljen gjorde det också möjligt för mig att både blogga och jobba som frilansjournalist, tack vare sin finurliga och ergonomiska konstruktion.

Ett par gånger i höst har jag funderat på att byta ut fåtöljen. Mot en ny skön i tyg. Fast den här skinnfåtöljen går att vrida. Jag kan ligga i den med fötterna på en fotpall. Eller halvligga i den. Den justerar sig själv steglöst beroende på hur jag rör mig.

Den smälter liksom ihop med mig själv, skinnfåtöljen.

Visserligen är inte färgen min älsklingsfärg. Fast det var den enda färgen jag kunde välja för att få det låga pris som man sålde fåtöljen för just då.

Efteråt, när jag rengjort fåtöljen och gnidit in skinnvårdande medel dessutom, sätter jag mig i soffan mitt emot och tittar på den.

Jag känner en värme sprida sig inom mig när jag ser fåtöljen. Tänker på allt jag upplevt när jag suttit just där. Alla blogginlägg som jag skrivit i den. Alla känslor som jag känt. Alla tankar som jag tänkt. Mörker och ljus har där funnits. Gråt. Och skratt.

Inte konstigt alls att den ser sliten ut, fåtöljen. Att det är sprickor i skinnet. Att den liksom börjar se lite skrynklig och rynkig ut. Den är nästan som en spegel av mig själv.


Mycket har den varit med om. Det syns på utsidan. Livet har satt sina spår i den. Säkert kattens klor ibland också. Kanske att tårarna som ibland trillat i den har gjort den där lilla fläcken?

Det är hög tid att jag tar hand om den. Och om mig själv. 

Det finns något vackert i det slitna.

I det levda.

Där finns mörker.

Ljus.

Och ännu en gång ser jag solen gå ned utanför mitt fönster ...

Från min skinnfåtölj där jag sitter och skriver.

Första advent

 

En fridfull första advent önskar jag just dig som kikar in här.

Allt gott!

Anna-Karin

Julmarknad hos scouterna

Jag tog massor av lotter fast fick inte en enda vinst på scouternas julmarknad igår när jag var där. Ja, ja, otur i spel, tur i kärlek, sägs det. Sämre kan man ha det.

Att besöka scouternas julmarknad har varit en tradition i min familj ända sedan mina barn var små. De små riktigt gamla röda husen alldeles intill sjön där jag bor kan inte vara mer lämpliga för en julmarknad. På bilden syns det minsta huset. Det där tomten bor. Närmre sjön ligger det lite större huset.

Scoutkåren och julmarknaden är en samlingspunkt inte minst för invånarna där jag bor. Här möts barn och vuxna i olika åldrar. Husen har en gång i tiden tillhört prästgården som ligger precis intill. Barnarps scoutkår är 58 år om jag räknat rätt och fortfarande en aktiv förening som engagerar både barn och vuxna.

Som scout får man lära sig att samarbeta. Vara i och vårda naturen. Leka och ha tävlingar. Att skapa saker från naturen. Man får lära känna andra scouter, vara med på hajker och läger. Sova utomhus i vindskydd och hittar kanske nya vänner.

Min man var aktiv scout sedan barn när jag lärde känna honom. Ett år provade jag själv på att vara scoutledare för barn. Jag fick gå en kurs. Jag sov i vindskydd och satt eldvakt. Lärde mig bland annat att göra råbandsknop. En knop som jag använt mig av många gånger i mitt liv sedan dess. Min äldsta dotter var aktiv i scouterna under många år som barn och tonåring. Så scouting ligger mig varmt om hjärtat.

Eftersom jag inte vann något på lotterna jag tog, köpte jag med mig en hembakt mjuk pepparkaka och kolakakor som jag ska ha till jul. Och sist men inte minst så köpte jag en liten påse hemkokt knäck i en söt påse. Nu står den här hemma på ett bord och väntar på att det ska bli julafton.

Första advent - Det räcker att älska somligt här i världen

I morse tände jag adventsljusstaken i köksfönstret.

Jag undrar vad det är som min katt väntar på.

Kanske på döttrarna som inte syns till lika ofta som förut här hemma?

Knappast på jultomten.

Kanske på att en skata ska dyka upp?

Eller på att husse ska komma hem?

Jag blir aldrig klok på min katt.

Man behöver inte bli klok på allt.

Det räcker att älska somligt här i världen.