Talgoxen vårdrillar

För en stund sedan hörde jag talgoxens första vårdrill hos mig när jag var på promenad med Mimmi. Det var inte bara en utan två talgoxar som jag hörde sjunga.

Jag blir så glad varje år när jag hör den där välbekanta fågelsången!

Det känns ovanligt tidigt med vårdrill redan.

Fast det gör mig lika glad i alla fall.

Ring klocka, ring ...

Ring klocka, ring...

För ett 2014 där solidaritet, empati, medmänsklighet, anti-rasism och öppna, generösa hjärtan kommer att vinna över de kyliga blå isvindar som härskat, förstelnat och sänkt vårt land i mörker alltför länge redan.

Gott Nytt År önskar jag alla mina vänner!

Maskroskvinnans årskrönika 2013

 

2013 var ett omtumlande år för mig. Inte minst känslomässigt. Det var många förändringar samtidigt som jag var mitt uppe i sorgearbetet efter min mamma.

Det här är, som jag minns det, några av de mest viktiga händelserna i mitt liv under 2013.

Januari

Min mammas äldsta syster och min fostermamma en tid i mitt liv, dog, 90 år gammal.

Min äldsta dotter flyttade tillbaka till Borås från Prag där hon studerat ett halvår.

Jag körde igång ett större jobb för Skrivklådan.

Man påbörjade en stor utredning på sjukhuset av mitt hjärta.
 
Mimmi friskförklarades efter att man opererat bort hennes höftkula.

Newsmill publicerade min text "Om att vara fattig som barn". (Tyvärr ligger Newsmill nere sedan ett tag tillbaka, så jag kan inte länka till mina artiklar där).


Februari

Jag var med på begravningen av min äldsta moster.

Min text "Om att vara fattig som barn" lästes upp i S:ta Clara kyrka i Stockholm av prästen och etikkonsulten Anna Rosengren under ett event för hemlösa och andra utsatta grupper i samhället, "Gatans mat".

Min blogg Maskroskvinnan fyllde fyra år den 18 februari.

Min yngsta dotter fick sin första lägenhet och började packa.


Mars

Jag blev klar med det stora skrivjobbet för Skrivklådan.

Jag blev intervjuad av lokaltidningen om mina husdjur. Journalisten hade hittat till mig genom min blogg.

15 mars 2013 var det ett år sedan min älskade lilla mamma dog.

Vi firade våra döttrars 20- och 25-årsdag.

Jag började lydnadsträning med Mimmi på SBK.

April

Jag vårfikade på stan efter en lång och snörik vinter som kändes som att den aldrig skulle ta slut.

Fick besked från hjärtspecialisten att mitt hjärta var helt friskt.

Min yngsta dotter flyttade hemifrån och blev sambo med sin kille.

Maj

Jag frågade och sammanställde i min blogg var de olika politiska partierna står i frågan om utförsäkringar.

Mimmi och jag åkte på små vårutflykter tillsammans.

Newsmill publicerade min artikel "Ett sjukt samhälle skapar sjuka människor".


Juni

Min äldsta dotter blev klar med sin examen på Bibliotekshögskolan i Borås.

Newsmill publicerade min artikel "Nobels fredspris till Edward Snowden".

Min äldsta dotter flyttade hem till Jönköping igen efter att ha bott och studerat i Borås i tre år.

Jag besökte Ellen Keys Strand för första gången i mitt liv.

Jag var vid Vätterstranden, i Rosariet, i min trädgård, så mycket utomhus som jag bara kunde.


Juli

Jag och familjen åkte till Danmark. Vi besökte Louisiana där bl a Yoko Ono-utställningen visades. Vi var på  nöjesfältet Bakken.

Yoko Onos önsketräd på Louisiana 2013.

Äldsta dottern och jag reste till Stockholm för att vara med på Allsången och Håkan Hellströms konsert där. Min resväska försvann och jag lärde mig mycket om hur lite jag egentligen behöver ha med mig när jag är ute och reser. Jag mötte en god vän i Stockholm som jag lärt känna tack vare cyberrymden. Så småningom kom min resväska tillbaka med allt innehåll.

Stalpet i Aneby besökte jag för första gången i mitt liv. En liten oas på nära håll från där jag bor.


Jag och min make var på solsemester i Skåne. Varmt som att det hade varit i Sydeuropa.



Augusti

Jag var på ett romantiskt bröllop i det fria på en blomsteräng.

Städade och rensade hemma i mitt hus.

Besökte Västra Torget för första gången sedan mamma dog. Min och hennes oas där jag har så många roliga minnen från oss två tillsammans.

September

Jag skrev under och bloggade om Välfärdsmanifestationen.

Fick många nya insikter inifrån mig själv om mig själv vid den här tiden.

Klarade att ta blodprov utan att svimma (blodfobi) flera gånger med hjälp av att lyssna på Jens Lekmans musik under provtagningen.

Jag och maken firade vår 29-åriga bröllopsdag med att resa till Helsingborg och Helsingör. Vi bodde på hotell i Helsingborg och hade roligt och tur med vädret denna fantastiska soliga och varma sommar.

Oktober

Jag började känna lust att skriva på min bok igen och det blev ett par kapitel.

Äldsta dottern fick jobb som ungdomsbibliotekarie.

Min näst äldsta moster dog. Hon blev 89 år gammal.

Mimmi fyllde två år.

Äldsta dottern fick tag i en lägenhet i orten där hon fått jobb och flyttade hemifrån igen.


November

Jag var på min näst äldsta mosters begravning.

En morgon vaknade jag smärtfri för första gången på flera år. Jag var smärtfri halva dagen. Det kändes ovant, som att jag glömt hur det känns att vara utan smärta. Det gav mig hopp.

Jag köpte nya glasögon.



December

Jag var på Scouternas julmarknad där jag bor.

Besökte Eksjö julmarknad för första gången i mitt liv.

Hade adventsmys med bästa vännerna.

Firade en rolig och glad jul med mina nära och kära.

 

Moving on

Nu kan jag räkna timmarna som är kvar på 2013.

Så här känner jag inför 2014:

I´m moving on.

Mellandagar

 

Jag äter julmat och blir så proppmätt att jag blir tom i huvudet och kommer inte på något att blogga om. Fast det är vilsamt att ibland strunta i det vanliga och i stället göra något nytt.

Det är grönt och milt väder. Jag njuter av att kunna gå ut med Mimmi när som helst på dygnet utan att halka omkring eller sträcka till mig på isiga gator för att jag glömt att ta på halkbroddar.

Fast den varma koftan jag fick i julklapp hänger jag av mig på stolen. Den väntar på kallare tider. Kanske kommer de. Kanske kommer de inte. Vem kan veta?

Vättern ligger öppen. Vissa dagar känns mer som oktober än som december.

Julgodiset försöker jag stoppa i mig så att det ska ta slut. Det är inte särskilt gott med godis egentligen, eller hur? Bara en liten stund någon gång ibland. Nu är knäcken slut som jag köpte hos scouterna på julmarknad. Ischokladen tror jag tar slut idag. Fikon och dadlar har jag kvar fortfarande. Och pepparkakor.

Jag lyssnar mycket på musik. Tittar på TV. Har varit på kalas och jag ska på kalas ett par gånger till i jul.

Min kalender för 2014 har jag börjat anteckna i nu. Den är ganska tom än så länge. Det känns skönt, tycker jag. Jag gillar vita blad i almanackan. Jag behöver andrummen i livet för att jag ska må bra som människa.

God Jul

God Jul önskar jag alla vänner som läser i min blogg!

 

Igår bakades det Mimmi-pepparkakor. Tack, Kalle för det fina kakmåttet!

Ho! Ho!

Nu väntar jag på tomten.

En julberättelse

 

Den lilla flickan hade svårt att sova natten innan julafton och låg och tittade med blåa ögon upp i taket i sitt rum. Hon tänkte på sin pappa. Var de snälla mot honom i fängelset? Fick han mat? Var han inlåst? Tänkte han på henne just nu? Fick han någon julklapp där i fängelset? Var han vaken som hon och låg och tittade med blåa ögon upp i taket?

Stilla tårar trillade nedför flickans ansikte där hon låg i sin säng. Hon vände sig på sidan och kramade sin kudde. Fortfarande mindes hon doften av sin pappa fast att hon inte sett eller talat med honom på många månader nu. Hon mindes hans skratt. Hur det kändes att sitta i hans knä. Att känna hans skäggstubb mot sin hand, sin kind. Hans stora, varma, trygga hand i hennes.

Han hade försvunnit över en natt. Först häktad. Sedan hamnade han i fängelse för att han gjort något som hon inte förstod vad det var. Det var något med pengar.

Den här natten längtade flickan alldeles särskilt mycket efter sin pappa. Det var den första gången i hennes tolvåriga liv som hon skulle fira julafton utan honom. En jul utan pappa? Kudden blev blöt av flickans tårar ner i kudden.

Hon somnade och i drömmens land där allt är möjligt var pappa och hon tillsammans. Pappa busade och skojade med henne tills hon skrattade så att hon kiknade. De lekte kurragömma med varandra och hon lyckades hitta var han hade gömt sig någonstans. Han kittlade henne tills hon bad honom att sluta. Och då slutade han. Sedan tog han hennes hand och viskade att han skulle visa henne något.

De gick genom huset i drömmen till det stora, vackra rummet i huset där de bodde. Där stod den färdigklädda julgranen och ljusen lyste i den och glittret glittrade så att flickan var tvungen att kisa lite med sina ögon för att ljuset bländade henne.

Under granen var det fullt av paket i röda och gröna och guldiga papper med tomtar och stjärnor och sidenband på. Pappan ledde flickan fram till julgranen. "Blunda", sa han till flickan och hon blundade. "Sträck fram dina händer", sa han med glad och ivrig röst. Flickan gjorde leende det och kände hur han la ett stort avlångt paket i hennes förväntansfullt darrande händer. "God Jul", sa pappan och log mot flickan som tittade på honom nu med glada, blåa ögon. Hon hoppade jämfota så ivrig var hon att öppna sitt paket.

De satte sig i den vinröda soffan i hörnet av rummet. Flickan i pappas knä och hon strök hans skäggstubbiga kind med sin lilla hand. Sedan slet hon upp pappret på julklappen hon fått. Inuti låg den allra finaste docka flickan någonsin hade sett! Dockan hade ljusbrunt, lockigt hår ända ned till midjan. Lika blåa ögon som flickan själv. Hon hade en rosa småblommig klänning med volanger och spets. Små rosa skor som man kunde ta av och sätta på igen. Ett par vita underbyxor med brodyr. Och en liten hundvalp med ett rosa koppel.

"Har du sett vad som finns här?", sa pappan och visade flickan ett snöre som satt fast i dockan. Flickan drog i snöret och dockan skrattade. Flickan skrattade och drog i snöret en gång till. Flickan skrattade och pappan skrattade och dockan skrattade. Och pappan drog i snöret och flickan skrattade och dockan och ja, där satt de tillsammans och skrattade och skrattade och skrattade tills ... flickan vaknade i sin säng i en stad som var främmande för henne och ett hus som var främmande där hon inte kände människorna som bodde där.

Med bara fötter gick hon ut i köket på det kalla golvet. I lägenheten stod ouppackade flyttkartonger lite överallt. Mamma och lillebror sov fortfarande och hon ville inte väcka dem. Hon tassade  fram till det stora fönstret och tittade upp mot på månen på den decembermörka himlen. Hon tänkte på drömmen som hon drömt. Utan att hon gjorde något alls, spred sig ett leende över hennes ansikte och månen däruppe på himlen såg inte längre ut som en måne utan som pappas glada ansikte i drömmen.

Samtidigt, många mil därifrån, stod en pappa och tittade ut genom ett fönster med galler i ett fängelse i en främmande stad. Han hade inte kunnat sova på hela natten. Han vred och vände sig i sin säng. Kände sig förtvivlad över hur allt hade blivit.

Vad hade han ställt till med? Vad hade han gjort? Han längtade efter sina barn och sin fru och sitt hem. I halsen stockade sig gråten till en stor klump och i förtvivlan över tårarna som inte kom fram, bad han en bön för att hans lilla flicka skulle få kraft någonstans ifrån.

Han bad en bön för att hans fru och hans barn skulle orka denna deras första jul utan att vara tillsammans. Han bad att de skulle få vara tillsammans igen så småningom. I bönen bad han Gud hjälpa honom att orka ta sitt straff. Att förlåta honom för det han hade gjort och för allt som det ställde till för dem han älskade av hela sitt hjärta.

Genom det gallerförsedda fönstret såg pappan månen. Han tänkte på hur hans lilla flicka alltid älskat att titta på månen. Hur han brukade hålla henne i sin famn och hur hon brukade peka med sitt lilla finger upp mot månen och säga: "Titta månen, månen!", till honom.

Nu trängde tårarna fram och rann stilla nedför pappans kinder. Han kände tyngden i sitt bröst lätta något. Och det var inte längre månen han såg däruppe på himlen, utan sin lilla flickas ansikte, hennes blåa ögon och hennes ljusbruna hår. Han hörde hennes glittrande skratt som stjärnor som faller i mörka vinternatten. Han hörde det så tydligt som att hon var där hos honom i det lilla trånga rummet i fängelset.

Han vände sig om därifrån han tyckte att skrattet kom. Märkliga ting kan hända under en julnatt. På den smala sängens kant satt hans lilla flicka och log mot honom och såg in i hans blåa ögon med sina blåa ögon. Han gick förundrad fram till henne, satte sig intill henne och de kramade varandra länge, länge.

"Pappa, jag har längtat så mycket efter dig", hörde han flickan viska till honom i hans öra. Han kände hjärtat smälta och han strök hennes kind och svarade: "Och jag har längtat så mycket efter dig, min älskade lilla unge".

Över deras ansikten i det mörka fängelserummet där de var inlåsta tillsammans och samtidigt friare än någonsin, föll en strimma av månljus från det gallerförsedda fönstret.

Och högt uppe på den nattsvarta decemberhimlen log månen i samma stund.

Tiggerskan

Parkeringen vid Coop uppe på A6 var proppfull idag. Utanför entrén, på marken till höger, satt en ung kvinna i täckjacka med en pappersmugg intill sig.

Människorna gick i stora klungor rakt förbi henne. De såg ut att ha så bråttom på väg in till alla affärerna i stormarknaden. Det är ju snart jul. Det är mycket som ska handlas.

Jag kände en stor klump växa inuti mig ju närmre jag kom entréen. Som jag brukar göra ibland när jag ser en tiggare, satte jag mig intill den unga kvinnan, såg in i hennes ögon och började prata engelska med henne. Jag frågade henne varifrån hon kom och hon svarade mig Rumänien.

Hon kunde varit min egen dotter. Kanske 25 år gammal. Fast hennes blick såg mycket äldre ut än så. Jag såg inget hopp i hennes ögon. Där fanns något depressivt i blicken. En tröstlöshet, en sorgsenhet som fick mitt hjärta att nästan brista.

Jag har sällan kontanter på mig nu för tiden. Det mesta betalar man ju med kort idag. Men de slantar jag hade på mig, gav jag till den unga kvinnan. Hon sa "tack" till mig, på svenska. Hon förstod inte mycket engelska, kunde inte svenska. Och jag kunde inte rumänska. Fast våra ögon talade till varandra.

Jag önskade henne allt gott i framtiden, reste mig och kände en stark känsla av ilska, eller om det nu var ledsenhet, växa inifrån mig. Denna orättvisa mellan oss människor idag, så nära, så påtaglig, så frustrerande svår att förändra för just mig, just då. Ensam kan jag göra så lite. Även om lite är bättre än inget.

Det som gjorde mest ont i mig var ändå att se alla människor som passerade förbi den unga kvinnan som att hon inte ens fanns där.

Må jag aldrig, aldrig någonsin bli så blind att jag inte ser den människa i min närhet som lider nöd.

Inifrån mig, för att orka till apoteket som jag var på väg till, kom en stilla bön. "Gud välsigne denna kvinna".

Ibland är bönen det enda jag kan ta till för att orka det lidande jag kan se och känna runt omkring mig i Sverige idag. 


"Vi trodde det skulle vara bättre i Sverige" (DN)

"Rumänien: Sedan finanskrisen har barnfattigdomen ökat igen" (Socionomen)

"Polisen: Inga bevis för organiserat tiggeri" (Fria.nu)

"Moderaterna backar om organiserat tiggeri" (NA)

 

A well-read woman

"A well-read woman is a dangerous creature".

(Lisa Kleypas)

Första julen med ungar utflugna ur boet

Jag plockade upp tomtarna ur julpyntslådan igår. Ensam. Sedan ungarna flugit ur boet har jag märkt att jag gör nästan allting ensam nu för tiden. Ibland känns det som att jag håller på att bli en enstöring, fast att jag inte alls är sådan som person.

Äter gör jag numera ensam nästan alla måltider utom ibland på kvällen och på helgen. Jag städar ensam, promenerar oftast ensam (fast Mimmi är med så klart), går på stan ensam och tittar ofta på TV ensam. Jag motionerar ensam. Fikar ensam. Fast min hund och katt finns omkring mig i det mesta jag gör.

Min man jobbar mycket. Fast att han inte har något chefsjobb, kräver jobbet mycket av honom. Ibland har han nattberedskap. Ibland jobbar han kväll. När han kommer hem pysslar han ofta med sitt. Jag har varit igång under dagen med mitt och är trött.

Det känns ovant efter cirka 20-25 år med barn och deras kompisar i huset, att vara i så mycket ensamhet för mig. Det är en utmaning för mig att hitta till en ensamhet som känns lagom. Ibland är ensamheten skön och vilsam. Ibland kan den kännas jobbig. Då åker jag in till stan för att vara bland människor en stund.

Sedan min mamma dog är det nästan aldrig någon som säger mitt namn till mig längre. Det känns tomt ibland. Så då säger jag mitt namn till mig själv. Ibland.

Jag tänker ibland på tiden när jag bodde ensam, när jag själv flyttat hemifrån som 19-åring. Jag trivdes med det. Pluggade, pysslade med blommor, läste böcker och lyssnade på musik. Lagade mat och tog hand om mitt lilla marsvin. Träffade vänner och gick på stan och fönstershoppade. Jag drömde drömmar om min framtid.

Det känns lite som att backa tillbaka till det som en gång var jag som ung där jag är nu i mitt liv. Att leva i en familj under så lång tid som jag har gjort, kräver hela tiden kompromisser och anpassning.

Nu väntar en tid med färre kompromisser och mindre anpassning för mig. En tid med så mycket mer tid och plats för mig.

Jag undrar vem jag är då?

Jag är upptäcktsresande i mitt nya liv.


"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".