Kärlek prioritet nr 1 i mitt liv

För en del människor är pengar prioritet nr 1 i livet.

För mig har det alltid varit, och är fortfarande, kärlek som är prioritet nr 1 i mitt liv. Därför blir jag troligen aldrig en ekonomiskt förmögen människa har jag insett. Och det är inte heller mitt mål i livet som människa.

Min längtan är en annan rikedom; att kunna känna kärlek, att kunna dela med mig av den till världen, att få känna mig älskad.

Vi är alla olika. Ibland blir jag överraskad av hur olika vi människor är, hur olika våra värderingar kan se ut.

Varken det ena eller det andra är fel.

Bara olika.

Ibland kan det ställa till det mellan människor när en människa prioriterar pengar och en annan människa prioriterar kärlek.

En del av kärleken är för mig att acceptera varandras olikheter.

Att inte försöka förändra någon annan människa mer än sig själv.

Den rutiga filten

Det var senvinter den där fredagen när vi blev vräkta. Flyttgubbarna packade ihop, eller mera slängde ner, våra saker i flyttlådorna.

Sedan körde de det vi ägde till vår nya lägenhet. Ett rum mindre än den förra lägenheten. En 2:a för en vuxen och två barn. I ett nytt, okänt område för oss alla tre.

Det var fredag kväll när vi kom dit. Allt var kaos. Mammas krafter räckte inte för att ställa i ordning, leta fram, packa upp eller bädda åt oss.

Jag minns inte att vi åt den kvällen.

Det var kallt i lägenheten där vi hamnat. Värmen var avslagen när vi kom dit. Det var mörkt. Förutom lampan över fläkten i köket och lampan i badrummet.

Mamma tog en madrass. Hon la den på golvet intill spisen i den smala köksgången. Satte på spisen för att vi skulle få lite värme så att vi skulle kunna somna. Tillsammans kröp vi ihop på madrassen på golvet. Mamma i mitten. Jag och lillebror nära mamma på varsin sida om henne. Jag låg med vidöppna ögon i mörkret och tittade in i den vita dörren till den tomma frysen.

"Mamma, jag vill ha rutfilten", hörde jag lillebror viska till mamma.

Mamma gick upp och letade bland alla saker. Efter en stund hittade hon rutfilten och gav den åt lillebror. Rutfilten, yllefilten i många olika färger som följt med oss hela tiden sedan vi lämnade vårt stora hus efter konkursen.

Lillebror kramade rutfilten mamma gett honom och somnade. Den där allra första natten i den nya lägenheten där vi aldrig varit förut, förrän just nu i denna stund när vi blivit vräkta. Främmande marker för en liten familj som gått vilse i världen.

Ibland i livet kan en rutig filt få en människa att känna sig som hemma.

Välbekanta känslor när man rör vid filten.

Färger och nyanser som man känner igen.

Välkända dofter när man sticker näsan i filten. Hemma ...

Den värmande känslan när man kramar filten med sina små, smala armar.

Rutfilten finns hemma hos mig sedan min mamma dött.

Eller om det nu är jag som är hemma hos rutfilten. 

Det händer att jag kramar den.

Mimmi på SPA

Idag var det dags att fixa till Mimmis krulliga päls igen. Förra våren lät jag klippa henne kort alldeles för tidigt. Så hon frös, stackarn, när det var nollgradigt ute. Det misstaget gör jag inte om.

I stället nöjde jag med mig att få nosen och de vackra ögonen framklippta. Tassarna. Klorna. Öronen plockade på hår. Tänderna rena och fina. Min lilla vovve blev både badad och fönad.

Mimmi tittade frågande på mig när jag lämnade henne på SPA:t. Fast hela behandlingen hade gått så bra. Mimmi hade till och med pussat personalen där.

Älskade lilla hund ... mitt hjärta smälte när jag hämtade dig där efter klippningen.

Så mycket kärlek jag känner för dig!

När du kom hem ville du sova i soffan intill mig.

101-åriga Dagny Carlsson - världens äldsta bloggare?

Dagny Carlsson från Solna skaffade sig en dator när hon var 93 år gammal och nybliven änka. Idag är hon 101 år och bloggar för fullt. Dagnys blogg heter "123minsida.se/Bojan".

Jag såg och hörde Dagny i Fråga Doktorn ikväll och ja, nu har jag hittat ännu en förebild i mitt liv. Drivkraften för Dagny är nyfikenheten. När det gäller sin ålder känner hon sig inte som 101 år. "Det känns inte ett dugg", säger hon. "Det känns som när jag var 80".

Dagny föddes den 8 maj 1912. Några dagar efter att Titanic sjunkit och några dagar innan August Strindberg dog. Hon har upplevt två världskrig och hon måste ha så mycket att berätta om för världen, tänker jag. Det är viktigt att lyssna till det äldre människor har att berätta för mig. Hur de har hanterat tuffa tider och hur de tänker om hur världen ser ut idag.

Tack vare datorn och sitt bloggande lever Dagny ett mycket aktivt och ganska ovanligt liv. Hon blev inbjuden och var med på galapremiären av filmen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann". Dagny gick alltså på röda mattan tillsammans med kändisar för första gången i sitt liv när hon var 101 år.

"Datorn är min bästa vän", berättar Dagny Carlsson. "Med den kan jag kommunicera med människor snabbt, enkelt och billigt".

När Dagny var 100 år var hon lärare i ett halvår för andra pensionärer så att de också lärde sig använda en dator. Dagny bloggar idag åt ett försäkringsbolag, skriver i sin egen blogg och nyligen fick hon skriva en artikel åt Cancerfondens tidning. Hon har också bloggat för Vårdguiden under 16 månader.

Till dem som är rädda för datorn säger Dagny:

"Var inte rädda för datorn. Det är bara roligt".

Det Dagny gör för sin hälsa, förutom att blogga, är att äta ordentligt och promenera varje dag.

Om några månader fyller Dagny 102 år.

Stort grattis i förskott önskar jag Sveriges och kanske världens äldsta bloggare!

Vilken människa och kvinna!

En flyktig stund av lycka

Det var när jag precis kom ut från parkeringshuset inne i stan som himlen ljusnade och minsann om inte där var lite ljusblått däruppe en stund. En känsla av lycka for igenom mig från jag vet inte var.

Sådana flyktiga stunder är värda så mycket mer än guld för mig.

Tack för den stunden idag!

Mauro och Plura tågluffar i Frankrike

Mont St Michel (bilden tillhör visitnormandy.wordpress.com)

I helgen har jag varit i Frankrike. Känns det som. Fast jag tog en genväg. Via TV3:s serie Mauro & Pluras tågluff. De två är ett härligt ressällskap, tycker jag. Humor som jag gillar och får mig att fnissa i soffan ibland när jag hör dem ordvitsa med varandra. De har en värme mellan sig som känns genom TV-rutan, tycker jag.

Nu har jag, tack vare Mauro och Plura, varit i både Normandie, Bretagne och Bourgogne. Jag har sett pittoreska hamnbyar, massor med ostron och platser som jag drömt om att besöka IRL ända sedan jag var 21 år och precis läst klart franska 20 p på Högskolan.

Som Mont-St-Michel, klostret på ön mitt i havet med tidvatten runt om. Och den platsen där Marcel Proust ska ha skrivit "På spaning efter den tid som flytt", ett skönlitterärt verk som jag drömde om att läsa på franska då som 21-åring. Fast som jag fortfarande har kvar att läsa. Stranden där landstigningen gjordes under andra världskriget. Mäktig, vild natur och vackra stenhus. Brusande blått och turkost hav. En liten bilfri ö i havet där klimatet är medelhavsklimat. Vinprovning i Bourgogne, så nu vet jag hur man provar ett vin.

Bodil Malmstens hus i Finistère där hon bodde i sju år, skrev en bok och flera bloggböcker och artiklar, letar Mauro och Plura sig också fram till i TV-serien.

Nästa del visas på lördag och handlar om Baskien.

Jag längtar till Frankrike nu.

Frankrike IRL.

Fruktsallad och lösgodis

I flera dagar har det känts som att mitt huvud varit tomt på tankar. Fast i morse måste något ha fallit på plats där i mitt huvud igen. För jag var full av idéer och lust att skapa.

Som så många gånger förut, märker jag att det är i tomheten det ofta händer.

Det är där det nya föds. Om man tar sig tid att vänta in det. Och är öppen för det som sker.

Det snöar hos mig idag. Små, små snöflingor gör luften vit. Jag blir nästan lite yr av att titta på alla de små flingorna som dansar utanför mitt fönster. Allt därute blir så tyst. Det känns vilsamt.

En och annan talgoxe och blåmes hittar till fågelmataren som hänger i skogslönnen. Fast för det mesta är det de stora kråkfåglarna som håller till där.

Jag gör fruktsallad. Skär Ingrid Marie-äpplen i små bitar. Skär en banan i bitar, gröna vindruvor, dadlar, fikon och en apelsin.

Sedan längtar jag vansinnigt mycket efter något riktigt onyttigt.

Som lösgodis.

Livet är fullt av kontraster.

Tänk om det bästa är kvar!

Snäckorna i glasburken som står i mitt fönster här hemma plockade jag och mina döttrar med sina små varma knubbiga händer i närheten av Skagen i Danmark en härlig, varm semester den där sommaren innan jag blev sjuk.

Vi hade hyrt en stuga som var så mysig. På morgnarna gick min man och någon av döttrarna till bonden som vi bodde granne med och köpte nyplockade jordgubbar.

Vi köpte en drake. Den sprang vi med på stranden. Det gick en liten stig från huset vi hyrde till havet. Precis lagom långt för oss att gå.

Jag minns att jag läste en hel roman medan vi var där, "Ängeln på sjunde trappsteget". Ibland låg jag i solen på magen och läste. Ibland satt jag i den sköna soffan.

På morgnarna såg ungarna på sommarlovsmorgon samtidigt som vi åt frukost. Det kändes lyxigt.

Vi spelade badminton på den stora gräsytan i trädgården.

Det regnade bara en enda dag på två veckor.

Det var en mycket lycklig semester.

Livet kändes nästan för bra för att vara sant.

Jag minns att jag, ibland, kände obehagskänslor i trånga utrymmen. Eller på platser där det var mycket folk i rörelse, många intryck.

Idag förstår jag att jag hade börjat få tydliga tecken på utmattning och panikattacker. Fast det förstod jag inte alls då. Jag kände mig bara så konstigt trött ibland.
 
I morse vaknade jag med en härlig tanke.

Trots allt jag redan upplevt i mitt liv ...

Tänk ...

Om det bästa i mitt liv ...

Är kvar!

Om den vackraste snäckan av dem alla i mitt liv inte är plockad än.

Bara ligger där och väntar på mig.

På en strand ...

Någonstans.

Drömmer om våren en trött måndag

Jag vaknade gång på gång inatt. Om det var av vinden eller nacksmärtan eller elementet som knäppte, vet jag inte. Så blir det ibland. Jag är lyckligt lottad som kan ta det lugnt efter en sådan natt.

Ute är det råkallt och blåsigt. Grått. Verkligen januari.

Mina husdjur är lika trötta som jag idag. Sådan matte, sådan ... ja, det verkar stämma. Ibland.

Fast Vättern ligger öppen. Det är den sista veckan i januari. På bordet framför mig står en kruka med pärlhyacinter som började slå ut i helgen. Det bor så mycket vårkänsla i den där lilla krukan pärlhyacinter för mig. Jag drömmer om våren.

Skrivandet som en mogen frukt

Ibland, vissa gånger, är det med skrivandet som med frukt.

Den liksom mognar fram. Inifrån mig.

Rätt som det är finns den bara där, texten.

Färdig.

Mogen.

Bara att bita i den.

Njuta av doften.

Och smakerna.