Rehabilitering för utmattade

Hos bloggaren Marie-Louise Nilsson hittade jag ett intressant inlägg igår om rehabilitering för utmattade. Marie-Louise som själv drabbades av utmattning 2011, hade av sitt kommunala skyddsombud fått en bok med namnet "Vad du som är sjukskriven behöver veta om rehabilitering" (2012).

I boken finns bland annat en rehabiliteringsplan för en person med utmattningssyndrom.

Där finns också tio råd för nedvarvning och återhämtning. Råden stämmer väl överens med vad jag själv känner har hjälpt mig genom åren efter min utmattning. Fast jag har fått söka mig fram själv och gått på många nitar längs med den vägen. Aldrig någonsin under fjorton år har någon gett mig en bok med liknande rehabiliteringsplan eller råd i som i denna bok.

Jag undrar vem och var jag skulle varit idag om jag och inte minst mina anhöriga, fått den boken när jag blev sjuk. Om myndigheter, arbetsgivare, läkare och andra experter, jag själv och anhöriga fått information om vad jag behövde och också gett mig en rehabilitering som var lämplig utifrån det. Tänker jag för länge på det är det risk att jag blir bitter. Och det vill jag inte. Därför skriver jag ur mig mina tankar här och nu och sedan släpper jag taget om dem.

När jag minns tillbaka hur jag behandlades från vården och myndigheter när jag blev utmattad, går den processen fullkomligt tvärt emot det som står i den här boken. Jag pressades bortom den vägg jag redan gått in i.

Fast det går inte att vrida tillbaka tiden. Jag får leva med att det blev som det blev för mig. Det känns bra att se att man vet mer idag om utmattningssyndrom än man visste för 14 år sedan. Om vad som verkligen läker.

Förmodligen var det okunskap som gjorde att jag blev så illa behandlad som jag blev. Och jag får förlåta mig själv för alla gånger som jag gått på nitar.

Jag har gjort så gott jag kunnat.

Fått med mig så mycket annat på vägen i stället.

En del på gott. Annat på ont.

Jag rekommenderar dig som är utmattad eller känner någon som är det att läsa de här råden. Boken ska också finnas i en särskild utgåva för arbetsgivare.

Det är viktigt att bra information om rehabilitering för utmattade sprids. Allt fler människor i Sverige drabbas av utmattningssyndrom. Så länka gärna till det här inlägget eller Marie-Louise inlägg så att många kan läsa. Eller sprid det på annat sätt. Prata om det. Därför att det är viktigt.

De här råden skulle egentligen alla människor ta till sig och försöka att leva efter. Det är alltid lättare att förebygga än att bota. Vi lever i en tid med så många intryck att vi behöver lära oss hur man varvar ned för att orka i längden.



#Blogg100 - Dag 20

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19

Anti-stress: Relationer

Vad jag fått lära mig är att relationsstress är den näst starkaste stressen efter sorg och dödsfall. Det är så viktigt för min hälsa att jag är i goda relationer med människor.

Människor som accepterar mig för den jag är. Som respekterar mina åsikter och mina känslor. Som jag kan lita på. Som är äkta och ärliga. Som är med mig därför att de tycker om mig som den jag är, som inte försöker att förändra mig eller förminska mig som människa. Som jag kan ha berikande samtal med. Och inte minst; relationer där vi kan skratta tillsammans. Med mera. Det är en del av vad en god relation är för just mig. Goda relationer innebär också god kommunikation.

Självklart förutsätter goda relationer att man ömsesidigt hanterar varandra på ett bra sätt. Det är ett samspel som ska kännas gott i magen och lämna en varm känsla efteråt att vilja träffas igen.

Relationer kan vara så olika. Det finns vänskapsrelationer. Kärleksrelationer. Arbetskamratsrelationer. Föräldra/barn-relationer. Och varför inte också bloggrelationer och cyberrymdsrelationer. Det är i de nära relationerna som det är allra viktigast att jag känner att jag har det bra och kan slappna av och vara mig själv.

Det är klokt att ibland fundera över de relationer man lever i och med.

Ibland får jag kanske välja bort en relation eller minska tiden och kraften jag ger i en relation. För att ta hand om mig själv. Om jag väljer bort en relation där jag mår dåligt, får jag kanske både tid och ork till två relationer där jag mår bra i stället. Vilken vinst! Dåliga relationer suger musten ur mig som människa. I värsta fall kan de leda till utmattning, ångest och depression.

Dalai Lama menar att vi människor skulle må bra av att känna närhet till egentligen allt som finns runt omkring oss. Att ha en god relation till naturen och till djur är lika viktigt och avstressande som att vara i goda relationer med människor. Att ta hand om en blomma kan få mig att må lika gott inuti som att vara i en god relation med en människa. Vi kan ha relationer med allt levande som finns runt omkring oss.

Den viktigaste relationen av alla är den som vi oftast inte ens tänker på när vi talar om relationer; relationen till oss själva.

Har du älskat dig själv idag?

Att vårda sina relationer och ibland utvärdera dem, är ett av många sätt att älska sig själv.


#Blogg100 - Dag 18

Söndagsutflykt och skogspromenad

Idag fick Mimmi följa med på bilutflykt. Det älskar hon. Och jag också. Vi åkte norr om Gränna. Stannade vid en parkeringsplats med utsikt över en sagolikt blå Vättern, himmel och sol.

Vinden har mojnat idag. Solen värmde min kind där jag drack kaffe och åt ostmacka på bänken på parkeringsplatsen. Hur kommer det sig att mat smakar så gott utomhus i friska luften? Mimmi beundrade utsikten, tror jag. Eller om hon nu hörde något intressant som inte jag hörde.

Nere vid Gränna hamn var där knappt en kotte. Fast jag såg blommande rosa prydnadskörsbär och krokus och polkagrisar i Gränna. Och många söta små hus så klart.

Kottar fanns det däremot gott om när vi gick på skogspromenad i eftermiddag.

Jag plockade blåbärsris i skogen. Det har jag ställt i en vas i köket. Det är så vackert med blommande blåbärsris. Alldeles ljusgrönt och ger mig en härlig vårkänsla.

Sådana här härliga söndagar önskar jag mig många, många!


#Blogg100 - Dag 17

Brev till mamma

Lördag den 15 mars 2014

Hej mamma!

Hoppas att allt är bra med dig. Att det blåser mindre där du är än här hemma hos mig. Jag blir så trött av blåsten. Precis som du brukade bli.

Fast regnet är skönt. Jag har aldrig paraply. Älskar att känna regnet i mitt hår och mot mitt ansikte. Precis som du brukade göra. Jag vet ingen som kunde komma gående så genomblöt och så leende, i regnet, som du, mamma.

Om du visste vad jag ibland önskar att du kom gående på din gata i stan när jag åker omkring där i bilen. Fortfarande går du där när helst jag vill i mitt minne. Jag minns dina rörelser. Hur din jacka såg ut. Din stickade basker. Din handväska.

Jag minns hur du alltid log när du gick där på din gata i stan. I ditt älskade Jönköping, som du brukade säga till mig. Du log mot människorna du mötte. Mot den blå himlen. Till och från affären. Särskilt mycket log du de där gångerna du kunnat hämta ut din pension och fått pengar att köpa lite extra god mat och små överraskningar till mig eller dina barnbarn.

Jag trampar vidare på livets stig. Och som du vet alltför väl, så är den ibland lätt att vandra på och ibland lite tyngre. Fast jag trampar på hur som helst. Jag lär mig nya saker om mig själv. Får nya tankar om livet och människorna. Tänker ofta att jag skulle velat dela de tankarna med dig. Och höra hur du tänkte. Samtala med dig som vi brukade göra.

Jag tänker ofta på vilken människa du var, mamma. Så självständig och stark du var. Modig. Du var inte en död fisk som följde strömmen. Du gick din egen väg. Gjorde tvärt emot det alla andra gjorde. Vågade säga din mening. Protestera när du blev orättvist behandlad. Säga ifrån när människor försökte trycka ner dig. Bryta upp och våga nytt. Gång på gång. Du fantiserade och kunde drömma och leka och skämta ända in i döden.

Tack, mamma, för att du gick före mig på jorden och visade mig hur stark en människa kan vara. Det bär mig när jag känner mig trött och svag.

Tack för alla de gånger som jag fick gå bredvid dig.

Det är tomt utan dina samtal. Det är tyst som i graven. Ibland.

Fast inuti mig pratar jag med dig ofta fortfarande. Ibland.

Frågar dig och hör dig svara mig. Jag minns din röst. Eller så är den verkligen där och svarar mig.

Jag viskade till dig i ditt öra då för idag exakt två år sedan, den allra sista gången. När jag valt ut de kläder du skulle bära i din kista. Sjungit "Tryggare kan ingen vara" för dig en sista gång där på äldreboendet, där du låg så vacker i sängen med ditt silvriga mjukt lockiga hår som flöt ut över kudden och dina ögonlock slutna för alltid. När jag pussat din panna till avsked. När jag följt de sista stilla stunderna av din stund på jorden. Så nära tätt intill dig. Med min hand i din. Som jag nu fick släppa.

"Vi ses, mamma", viskade jag.

Så vill jag tro.


Kramar från din dotter Anna-Karin


P.S. Jag älskar dig. Nu och för alltid.

#Blogg100 - Dag 16

Anti-stress: Pauser

Idag påminner jag mig själv om hur avstressande det är att ta sig en kort paus en gång i timmen varje dag. Fem eller tio minuter när man gör inget alls.

Jag läste nyligen att det vi människor behöver mest av allt i vår tid är att göra ingenting alls.

Fast våra liv och samhället är så fullt av det som lockar oss att vara aktiva hela tiden, dygnet runt. Så vi glömmer ibland bort vad det är att "göra ingenting".

I början efter min utmattning när jag fick det här rådet från min vägledare, om att ta en paus en gång i timmen, ställde jag äggklockan så att den ringde en gång i timmen. Då gick jag och satte mig i en skön fåtölj och vilade fem eller tio minuter. Tittade ut i det blå.

Det hjälpte mig mycket att hitta tillbaka till balansen mellan vila och aktivitet. Att lära min kropp hitta tillbaka till det läkande vilotillståndet igen efter så många år med negativ stress både på jobb och privat.

Det gick inte första gången. Fast så småningom hittade jag känslan igen av att vara avslappnad.

Det kan ta tid att lära om.

Så det bästa är att förebygga.

Att ge sig själv tid och plats för återhämtning.


#Blogg100 - Dag 15

Nära Havet: "Släpp taget om andra och börja bry dig om dig själv"

Tack vare #Blogg100-utmaningen möter jag på nya intressanta bloggar. Eva Åström har bloggen "Nära Havet". Idag skriver hon om att vara medberoende och hur hjälp ibland kan vara en stjälp.

I många år var jag en medberoende människa. Jag växte upp i en dysfunktionell familj. Tog vuxenansvar tidigt i mitt liv. Kände att jag skulle "rädda" min familj när jag var tolv år.

Det var väl inte särskilt "farligt" att jag tänkte den tanken när jag var tolv år. Det värsta och som delvis så småningom blev mitt fall. Eller min räddning hur man väljer att se det. Det var att jag också levde efter det. Mitt livs mål och mening var att rädda min familj. Reparera den. Se till att alla i familjen höll sams. Älskade varandra. Var glada. Hade det bra ställt ekonomiskt.

Som tolvåring satte jag målet för mig i mitt liv att jag en dag skulle köpa en liten sommarstuga vid havet. Till min familj. Att min lillebror och min mamma aldrig skulle behöva be om socialbidrag någonsin. Jag skulle hjälpa dem.

Som fjortonåring fick jag höra från vuxna människor omkring mig: "XX (min mamma) behöver vi inte oroa oss för. Henne kommer Anna-Karin att ta hand om". (Inte särskilt smart att lägga ett sånt ansvar på en fjortonåring, tänker jag idag. För jag hörde det de sa och tog det till mig på djupaste allvar. Alltså var jag ensam om att "ta hand om" min mamma. De andra vuxna tog sina händer från det. Det var så som jag uppfattade det då.)

Det gick ju så klart helt åt skogen.

Jag arbetade sönder mig själv. Fanns tillgänglig dygnet runt för att stötta de andra i familjen som mådde dåligt. Lånade ut pengar fast att jag själv inte tjänade särskilt mycket. Fixade semestrar för andra i stället för mig själv. Var medberoende till min mammas ångest. Kollade åt henne att spisen var avstängd. Att hon hade låst ytterdörren. Dubbelkollade när hon bad mig om det.

Tills jag en dag började förstå. Förstå att det var något som var galet.

Jag började säga nej. Sätta gränser.

Mötte starkt motstånd.

Fast fick också uppleva att mamma slutade be mig om sådant som hon klarade själv. Och se hur hon växte genom det.

Sedan kollapsade jag.

Eller om det var just då som mitt gamla jag försvann för att mitt nya jag skulle kunna växa fram.

Ibland tror jag det. Att det var det sjuka i mig som dog den där gången. Och det friska som växte sig starkt. Fast att det hette att jag "blev sjuk".

Det tar kraft att skapa om sig själv.

Fast ger så småningom kraft i stället.

Medan jag oroade mig för hur min mamma och min lillebror skulle klara sig när jag kollapsat, började de ta ansvar för sig själva. För sin ekonomi. För sina känslor.

Jag fick se dem växa som människor. Jag fick höra dem tacka mig för att jag börjat vägra ställa upp i tid och otid. "Det fick mig att ta ansvar för mig själv och min ekonomi, tack".

Sedan dess vet jag att hjälp ibland är stjälp.

Jag får alltid vara vaksam på att jag inte trillar i de där groparna igen, hjälpare som jag har varit i så många år.

Nu är tid att hjälpa mig själv i första hand.

Nu är tid för mig.


#Blogg100 - Dag 14

Anti-stress: Avsluta

Ibland behöver jag påminna mig själv om allt som jag lärt mig genom åren som lugnar ett system som gått för länge för full fart på grund av negativ stress.

En bra sak som jag lärt mig är att avsluta något innan jag påbörjar något nytt.

Att göra en sak i taget.

Det kan låta enkelt. Och det kan låta tidskrävande.

Fast prova!

För mig är det precis tvärtom. Ganska svårt ibland. Fast absolut värt det.

Det är mer effektivt att göra en sak i taget än att göra flera saker på samma gång.

Och dessutom rena anti-stress-medicinen för själen och kroppen.


#Blogg100 - Dag 14

Gränsland - ta farväl och bygga nytt

I gränslandet mellan det som var och det som ska komma bor ibland en tomhet.

Där fanns ett liv som inte längre finns kvar. En helhet som splittrats.

Du söker efter något att hålla fast vid av det som var. Fast där är inget kvar.

Så många gånger du byggt nytt. Du kan konsten. Precis som att du kan konsten att ta farväl.

Fast ...

Hur många gånger klarar en människa att bygga nytt?

Minns att det som var, går nära det som ska komma.

Så stilla, tätt intill ...

Att du knappt märker det.

Var i tålamod och tillit. Ta ett steg ibland. Eller två.

Vem kan egentligen säga var något tar slut och var något annat tar sin början?

Som solljuset strålar dået sig samman med nuet och framtiden.

Sammansmältna.

I evighet.




#Blogg100 - Dag 13

Vättern i vårljus med Mimmi

Jag tog med mig min lilla dvärgpudel Mimmi som älskar att åka bil och åkte ner till Vätterstranden igår. Där var en försmak av det som ska komma. Det bländande ljuset, ljudet från lätt guppande ljusblå vågor, den rena, mjuka sanden, måsarna mot den blå himlen.

Vackert. Fast jag längtar efter grönskan. Det känns tomt och naket med de svarta kala grenarna på träd och buskar. Även om träd utan löv också är vackra. Som skulpturer.

Jag såg en hund bära en meterlång kraftig gren i munnen där han gick med sin husse nära vattnet.

Mimmi och jag passade på att gå ner till vattnet. Fram till den 1 april är det tillåtet att ta med hunden på stranden. Sedan får vi nöja oss med att gå på gångvägen. Man hör och ser Vättern lika bra därifrån som tur är.

Fast Mimmi verkar inte vara särskilt mycket vattenhund. Hon gick inte ens nära vattnet fast att hon var så nära det. Inte var hon det minsta intresserad av att bära pinnar heller. Hon var mest intresserad av alla hundar och av människorna som gick och sprang och cyklade i det vackra vårvädret.

Mimmi är en mycket social hund.

En stor människoälskare i liten förpackning.

#Blogg100 - Dag 12