M-magasin letar bra bloggar

Gissa om jag blev glad när jag fick se att en av mina bloggföljare genom Facebook har tipsat tidningen M-magasin, Kulturtanten, om min blogg som en av de bästa mappiebloggarna!

Stort tack till dig som gjorde det och en bamsekram från mig!

Att få känna uppskattning är något som alla människor behöver.

Om det är från en människa eller från hundra spelar ingen större roll.

Så tveka aldrig att ge uppskattning till en annan människa. Känd eller okänd.

Jag lovar dig att du strör glädje där du går genom livet.



#Blogg100

Pensée-tider

Det var inte lätt att välja bland alla olika färger och storlekar på penséer hos Blomsterlandet när jag var där. Gula, vinröda, mörkt violblå, vita, ljusblå, orange och ljuslila. Till sist bestämde jag mig för ljusblå stora penséer till de grå stora krukorna här hemma.

Fast jag kunde inte låta bli att också köpa ljuslila och vita små penséer att sätta på två olika bord. Ett i uterummet och ett utomhus.

"Det botaniska namnet är Viola wittrockiana men kallas allmänt för pensé. Ordet pensé är ett franskt ord som betyder "att tänka". Även om ordet pensé är franskt finner man ordet också i svenska ordböcker. Ordet pensé i sin tur kommer från det latinska ordet pensare. På spanska heter blomman pensamiento som också betyder tanke.

En del tycker även att blomman ser ut som ett människoansikte och när blomman slokar i augusti ser den ut som en människa sittandes i djupa tankar." (Monterssoriskolan Pärlan)

Penséer ska klara ned till fem minusgrader utan att frysa ihjäl. De är säkra kort att köpa den här årstiden. Vackra och tacksamma. När de blommat över så småningom brukar jag klippa ned dem och flytta dem till en skuggig plats i trädgården. Ofta blommar de om en gång till under sommaren då.

Förra året hade penséerna i krukan i trädgården till och med övervintrat. Inte för att jag fattar hur de kunde göra det där de stod helt öppet. Fast ibland händer mirakel runt omkring oss där vi minst väntar oss det.

Undrar vilka mirakel jag ska få uppleva idag?



#Blogg100 - Dag 34

Att leva

Att leva
kan vara
att göra det bästa
av varje dag
man har.

Oavsett hur
den ser ut.


(Anna-Karin)

Mot en solig husvägg

"Det känns som att vi får våren i år utan att liksom riktigt ha förtjänat den", sa jag. "Lättförtjänt."

"Hur menar du nu?"

"Jo, jag tänker att visserligen har vi haft vintermörkret. Fast det har bara varit några gånger som jag har behövt skrapa isiga bilrutor. Bara en gång i vinter halkade jag på en isig gata så att jag sträckte till mig. Vi har knappt behövt skotta alls. Bara borstat bort lite snö några gånger den här vintern."

Jag satt lutad mot en solig husvägg vid Kroatorpet i Huskvarna och såg upp mot höjderna och den blå himlen. En liten flicka tultade runt och pekade med sitt lilla finger på kajorna som var på jakt efter bullrester och annat intressant för deras del en av de allra första vårdagarna just den här våren.

Idag är det frost på marken.

Fast vintern har inte en chans längre.

Kanske ska jag ge mig på jakt efter vitsippor idag.



#Blogg100 - Dag 33

Årets första mjukglass?

Igår trodde jag att jag skulle äta årets första mjukglass i Lekeryd. Kön till glasskiosken var lång. Mycket lång. Solen sken. Luften var ljum. Motorcyklarna hade vaknat.

"Tänk så lite en svensk behöver för att bli tokglad", hörde jag en person före mig i kön säga. "Solsken och en glass".

Jag funderade över varför det gick så långsamt i kön. Eller rättare sagt varför den inte rörde sig överhuvudtaget. Tills jag fick se skylten strax framför mig på väggen till glasskiosken.

Mjukglassen var tyvärr redan slut.

Det blev en fika i solen i stället den här dagen.


#Blogg100 - Dag 32

Sommartid inte min grej

Först vaknade jag halv sex i morse. Som jag brukar. Sen somnade jag om och sov till halv åtta. Jag fixade frukost. När jag satte mig att äta var klockan redan nio. Hur i hela friden hade det gått till?

Jo, det är sommartid idag, om nu någon skulle ha missat det.

Precis när jag börjat ställa in min kropp och själ efter det naturliga ljuset därute till att det är vår. Då ger mig den onaturliga tidsomställningen till sommartid en knock-out igen.

"Tro inte att du själv har koll på när du ska gå upp och gå och lägga dig. Det är siffrorna på klockan du ska lyda." Känns det som att någon har tänkt någon gång när man beslutade om sommartid och vintertid.

Min hund bryr sig inte ett skvatt om att det har blivit sommartid inatt. Hon vaknar och vill ha mat vid exakt samma tid som igår. Samma sak med katten. När det börjar ljusna går hon sin runda i huset oavsett vad siffrorna på klockan visar.

Jag tycker att det är ett galet påfund med sommartid och vintertid.

Det stämmer inte in på vad det är att vara människa.

Jag vill ha samma tid året om.

Övergången till sommartid är enligt forskare så stressande för en människa att det varje år dör cirka 30 människor på grund av systemet med sommartid. Hur det påverkar vår hälsa i övrigt vet man inte. Fast forskare misstänker att vi påverkas negativt av den också när det gäller andra sjukdomar än hjärt-kärlsjukdomar. Se en intressant artikel i Dagens Nyheter HÄR. 

Jag har lyckan att själv kunna styra min tid idag. Fast långt ifrån alla människor har ju det.



#Blogg100 - Dag 31

Trädgårdsarbeta med förnuft och känsla

 

Och så sköljde våren över oss. De 25 graderna i uterummet gjorde mig orkeslös. Samtidigt sken solen där utanför och himlen var så oskyldigt blå som bara en himmel den allra första riktiga vårdagen kan bli. Rabatterna var fulla med bruna höstlöv. Ogräset ropade till mig: "Ryck upp mig, ryck upp mig!".

Jag halvlåg i vilstolen och kände inte den minsta lust att rensa i rabatter. Hade det varit för femton år sedan hade jag redan legat där ute på marken och nästan rensat klart i trädgården. Fast nu är det femton år senare. Så mycket har hänt. Att ha en nacke som krånglar gör att jag får öva mig i att vara förnuftig i bland annat trädgårdsarbete. Det är inte det lättaste för mig. Jag är en sån som helst går på hjärtats lust och längtan.

Egentligen är jag fortfarande den där människan som älskar att rota i jorden. Att se livet som växer upp och grönskar under de gamla höstlöven. Som vill städa i trädgården. Plantera och gräva. Plantera och skapa. Fast min kropp vill det inte längre. Jag får vänta in den. Lyssna till den på ett helt annat sätt än jag behövde göra förut.

Plötsligt, helt oväntat, tog i alla fall längtan över tanken på hur himla ont jag skulle få efteråt när jag rensat i rabatterna. Jag tänkte: "Ett enda litet ställe kan jag fixa ju. Börja med något litet är klokt. En liten stund varje dag så är det rätt som det är blommor och grönt överallt. Om jag bara kommer ihåg pauserna."

Så, slut med funderingarna. Jag kastade mig ut i trädgården. Hittade en lövräfsa bakom garaget. Räfsade bort de bruna höstlöven och såg att där spirade under dem. Daggkåpan. Suckulenterna. Lavendeln. Alltsammans har redan börjat växa.

Jag hämtade den lilla skottkärran vid komposten och där hamnade allt som jag rensat bort.

Är det värt smärtan jag har idag i rygg och nacke att ha en trädgård?

Jag vet inte säkert längre. Jag funderar över det.

Fast om en månad eller så. När jag sitter därute i trädgården intill den lila syrenbusken, lyssnar på den svartvita flugsnapparen och dricker mitt kaffe, anar jag att inte vill byta bort min lilla trädgård med den vackra stora skogslönnen mot något som helst annat i hela världen.

Idag ska jag läsa om trädgårdsergonomi på nätet.

Och åka till stan och titta på stora krukor att plantera sommarblommor i.

Jag har ju en trädgård. En stycke bit på jorden att ta hand om.

Fortfarande.

Morgondagen vet jag inget om.

Sandlåderabatten i mars.

Sandlåderabatten i juni.

#Blogg100 - Dag 30

Levnadskonstnären i mig

 

Jag tror att det bor en levnadskonstnär djupt inne i mig. När jag läser om begreppet levnadskonstnär känner jag att jag får aha-upplevelser och igenkänning.

Katten sägs vara en symbol för levnadskonst och livsnjutning. De tar det lugnt, njuter av tillvaron och är meditativa varelser. Katten står också för den individuella friheten. Strövar omkring fritt, är självständig och trivs för det mesta med att vara ensam.

En levnadskonstnär övar sig i inre styrketräning och att forma sitt eget liv. En människa som tar väl vara på livets möjligheter och som kan skapa livsglädje också när man är i utmanande livssituationer. Som medvetet fokuserar på skönhet och njutning också i livets stormar.

Att njuta av livet och att vara en levnadskonstnär; hur passar det in i dagens samhällsanda? Där det mesta handlar om att göra och arbeta och i hur mycket man producerar och hur effektiv man är.

De bästa stunderna i livet är de stunder när man bara är, tycker jag. När jag sitter på ett café och studerar människorna. När jag betraktar det som sker inuti mig själv utan att döma eller agera på det. När jag bara är med människor som jag älskar att vara tillsammans med. Kravlösa, enkla, respektfulla, kärleksfulla möten.

Jag har så mycket kvar än att lära mig om konsten att leva. Vilken livslång uppgift i mitt liv. Vilken mening det ger att leva just mitt liv.

"Jag är en levnadskonstnär - mitt konstverk är mitt liv. ~ D.T. Suzuki."

Jag avslutar dagens blogginlägg med en mycket vacker och vis text av författaren Paulo Coehlo ur boken "Like The Flowing River":

"Behålla lugnet. Alla som förstår livets mening vet att saker varken har en början eller ett slut, och att det därför inte finns någon orsak till oro. Kämpa för det du tror på utan att försöka bevisa något för någon; bibehåll samma tysta lugn som den som har haft modet att välja sitt eget öde.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Tillåt ditt hjärta att vara närvarande. Alla som litar till sin förförelsekraft, till sin förmåga att säga rätt sak i rätt tid, till det korrekta användandet av kroppen blir döv för ”hjärtats röst”. Den kan endast höras då vi är i fullkomlig harmoni med världen omkring oss, och aldrig då vi bedömer oss själva som varande universums centrum.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Lära sig att vara den andra personen. Vi är så fokuserade på det vi bedömer som den bästa attityden att vi glömmer något mycket viktigt: för att uppnå vårt syfte behöver vi andra människor. Det är därför nödvändigt, inte bara att observera världen, utan att föreställa oss själva i andra människors situation, och lära oss att följa deras tankar.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Finna den rätta läromästaren. Vår stig kommer alltid att korsa andra människors stigar. Människor som, av kärlek eller stolthet, vill lära oss något. Hur kan vi särskilja vännen från manipuleraren? Svaret är enkelt: den sanna läraren är inte den som visar oss den ideala stigen, utan den som visar oss de många sätt som finns för att nå vägen vi måste färdas för att finna vårt öde. Då vi har funnit den vägen kan läraren inte längre hjälpa oss, för vägens utmaningar är unika.

Det här gäller varken i kärlek eller krig, men om vi inte förstår det kommer vi aldrig att komma någonstans.

Fly från hoten. Vi tror ofta att den ideala attityden är att ge upp vårt liv för en dröm. Inget kunde vara längre från sanningen. För att uppnå en dröm, behöver vi bevara vårt liv, och vi måste därför veta hur vi undviker de saker som hotar oss. Ju mera vi planerar våra steg, desto större är risken att vi går fel, därför att vi missar att ta i beaktande fyra saker: andra människor, livets lärdomar, passion och lugn. Ju mera vi känner att vi har kontroll på saker, desto längre är vi ifrån att kontrollera någonting. Ett hot ger ingen varning, och en kvick reaktion kan inte planeras som en söndagspromenad.

Om du vill vara i harmoni med din kärlek eller med din kamp lär dig därför att reagera snabbt. Låt inte din förmodade upplevelse av livet förvandla dig till en maskin. Använd upplevelsen till att alltid lyssna till ”hjärtats röst”. Även om du inte instämmer i vad rösten säger, respektera den och följ dess råd: den vet när det är tid att agera och när det är tid att undvika aktion.

Det här gäller i både kärlek och krig."

#Blogg100 - Dag 29

Långpromenader för kropp och själ

Buketten på bilden plockade jag i slutet av april förra året.

Jag promenerar året om. Dagligen om inte jag har feber, fast jag har väldigt sällan feber. Min lilla hund Mimmi är med mig på många promenader sedan jag köpte henne för 2 1/2 år sedan.

Den här årstiden tycker jag är bland de bästa tiderna att promenera. Nu ökar jag längden och tiden som jag är ute. Jag blir piggare och lugnare. Smärtan jag lever med minskar i styrka. Både kropp och själ mår bra av att röra på sig ute i friska luften.

Det är så härligt med all fågelsången ute nu. Att se hur knopparna på häckar längs med vägen där jag går, växer sig större för varje gång jag går förbi dem. Kanske hitta en liten tussilago längs med vägkanten. Se gässen eller svanarna flyga förbi ovanför mitt huvud.

Att få ta emot våren vandrande till fots, det är för mig att känna mig levande och att känna att jag ingår i ett sammanhang så mycket större än jag nog aldrig kommer att förstå det.

Jag behöver inte förstå allt som människa.

Det är stort nog att få uppleva.



#Blogg100 - Dag 28

Ur Newsmill: "Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige"

Newsmill finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag skrivit. 

Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.

Här är den andra artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill. Den handlar om fattigdomen i Sverige som tyvärr ökat under tiden med Alliansen. Framförallt har klyftorna mellan människor ökat i Sverige de senaste åtta åren. De fattigaste har blivit fler och fattigare på bekostnad av att de mest rika fått ännu mer.


Långtidssjukskriven: Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige 

"Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag", säger Isabella Jernbeck, riksdagsledamot (M). Hon är på ett studiebesök hos RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende när hon uttalar orden: "Fattigdom förknippar jag med Afrika". 

Så bra då, eftersom hon förknippar fattigdom med Afrika, att hon är på studiebesök i fattigdomen i Sverige, tänker jag när jag läser. Frågan är om hon, trots studiebesöket, någonsin vill öppna sina ögon och se fattigdomen i Sverige. De allt mer ökade klyftorna i vårt samhälle. Människorna i utanförskap. Vill hon se de fattiga barnen?

Vill Isabella Jernbeck (M), och de andra Nymoderaterna, se de ensamstående, utförsäkrade småbarnsmammorna som söker sig till diakoner i kyrkan för att hämta en matkasse? Vill hon se barnen till missbrukarna? Vill hon se barnen till de ensamstående småbarnsmammorna som hämtar matkasse i kyrkan? Barnen som retas av kamraterna för att familjen de lever i inte har råd att åka på semester som de andra barnen. Barnen som retas av kamraterna för att familjen inte har råd att köpa platt-tv utan fortfarande har en tjock-TV om ens en TV överhuvudtaget. Barnen som skolan får hjälpa att ha råd att följa med på klassens gemensamma skidresa. Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se barnen som går med en klump i magen hela dagarna för att de känner hur oroliga mamma och pappa är för sin ekonomi, för hur de ska få mat på bordet? Vill hon se barnen som vräker i sig av skollunchen för att det är den enda mat de kan äta sig mätta på varje dag?

Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se de hemlösa människorna som blir allt fler här i staden där jag bor? Där de vanliga bostadsbolagen sällan längre öppnar sina dörrar för hemlösa människor, utan låter ideella verksamheter ta det ansvaret. Vill Isabella Jernbeck och de andra Nymoderaterna se missbrukarna som man bygger baracker till i utkanterna av staden, för att de ska få tak över huvudet? Vill hon se det ökande antalet människor i utanförskap i Sverige idag på grund av sjukdom, arbetslöshet, missbruk och nu också utförsäkring?

Jag citerar Aftonbladet 2011-11-02: "Nya siffror från SCB visar att andelen hushåll med låg ekonomisk standard nu är uppe i 14,8 procent, från 8,4 procent 1999. En av de grupper som har det värst är ensamstående mammor."

Vad är då fattigdom? "I den politiska debatten i rikare länder är definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till TV-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för sådant. I till exempel Sverige, talar man, i de fall ordet används, ofta om de som får socialbidrag som "fattiga". (Wikipedia).

Kanske är Nya moderaterna på väg att försöka förändra fattigdomsbegreppet, tänker jag. Kanske vill de att fattigdom i Sverige ska vara densamma som fattigdom i Afrika? Att vissa människor i samhället helt enkelt får svälta ihjäl. "Skyll-dig-själv"-mentaliteten. Att vissa människor får lämna sina utsvultna barn i dikena för de har inte råd att begrava dem. Att vissa människor i samhället får bygga sina egna hem av pappkartonger. För att andra grupper i samhället ska få det allt bättre. De som har haft turen att ha sin hälsa i behåll, att sedan generationer vara vana vid överfulla kylskåp och julbord, semesterresor till exotiska resmål som till exempel Afrika och stora förmögenheter och sparkapital.

Jag citerar igen från Aftonbladet och mötet på RFHL:

"Har du prövat på hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat på att gå runt på 5-6000 kronor i månaden, frågar jag (Per Sternbeck, RFHL, författarens anmärkning).

"Ja, men herregud, säger Isabella Jernbeck, på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid".

Isabella Jernbeck verkar behöva fler studiebesök i verkligheten, tänker jag när jag läser. Jag själv som långtidssjukskriven har haft 6.000 kronor netto att leva på under drygt tio års tid nu. Som utförsäkrad har jag just nu noll kronor i inkomst.

Jo, Isabella Jernbeck. Jag anser att fattigdomen finns också i Sverige. Barnfattigdomen finns den också, tyvärr. Det är bra att du gör studiebesök i fattigdomen. Den verklighet som allt fler människor i Sverige lever i idag. Men det räcker inte. Det handlar framförallt om att våga se att den finns för att kunna göra något åt den. Och framförallt om viljan att göra något åt den.

Vill du det?

Anna-Karin Mattsson 

 

(Artikel ur Newsmill, publicerad: 2011-11-03 13:11, uppdaterad: 2011-11-03 13:11)


Se även: "A-kassan är nu på samma nivå som försörjningsstödet" (DN, Debatt, 2014-04-07)

#Blogg100 - Dag 27