Sköna maj välkommen - från en tid som flytt

När jag var liten klädde vi oss riktigt fina Valborgsmässoafton. Allra helst skulle man ha på sig en ny kappa eller rock. Till och med min lillebror hade en ny liten rock på sig. Mamma och jag hade finkappa och hatt. Pappa kostym och rock och tjusig hatt.

Vi promenerade tillsammans från vår gula tegelvilla på Villagatan till den gamla vackra röda skolan i trä som sedan länge inte finns kvar i det lilla samhället. Skolan som mamma gått i när hon var liten. På den tiden när läraren fortfarande agade barnen. Alldeles särskilt de barnen som var fattiga. Och aldrig någonsin det barn som hade rika föräldrar.

Skolan som jag gick i då, på den tiden när jag var liten. Där min allra första fröken var gift med prästen i samhället och var så snäll mot alla barnen i min klass. Hon som gav mig en ask med bokstäver att lägga ord med medan de andra barnen fick lära sig läsa. Eftersom jag redan kunde läsa när jag började skolan. Den där asken med bokstäver som jag tyckte var så urtråkig. Fast jag satt där i bänken och la mina ord under lektionen i alla fall under säkert ett helt skolår. Jag var en mycket lydig skolflicka.

På skolgården Valborgsmässoafton på den tiden samlades allt folket mitt framför skolan. Vi stod familjevis och tittade mot skoltrappan där kören stod. Alldeles stilla skulle man stå under vårsångerna. Det var inte lätt när man var en liten flicka som jag med mycket spring i mina ben. Fast stilla stod jag. Kanske kliade jag mig lite på det ena strumbyxklädda benet med mina finskor ibland. Fast inget mera. Respekt kanske det var man fick lära sig då. Eller så härmade man bara sin mamma och pappa. Man lärde sig hur man skulle vara och så löd man. Krångligare var det inte. Fast inuti mig kliade det av lust att springa. Frös gjorde jag ofta på Valborgsmässoafton där på skolgården.

Efter vårtal och vårsånger tändes den stora majbrasan intill skolbyggnaden. Mamma var orolig att jag och min lillebror skulle springa för nära den. Hon sa till oss många gånger att inte springa för nära. Fast springa fick vi. Och som vi sprang tillsammans med alla de andra barnen. Som nyss frisläppta kalvar på grönbete, runt, runt, runt den stora elden som värmde hela oss eller om det nu var allt springet som värmde och jag glömde hur jag hade frusit om mina strumpbyxklädda ben förut när jag stått stilla och lyssnat på vårsångerna och hurrat in våren.

Nu var det äntligen vår på riktigt.

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!



#Blogg100 - Dag 63

Hjärnvänliga arbetsmiljöer ett måste för vår överlevnad

Den dagen vi alla inser hur stor kostnaden för samhället blir när människor på grund av hög arbetsbelastning och negativ stress under lång tid får psykisk ohälsa och blir sjuka och ibland skadade för alltid, kanske vi äntligen kommer att börja skapa HJÄRNVÄNLIGA arbetsmiljöer och arbetsplatser.

Arbetsplatser och arbetsmiljöer där vi ser till att också hjärnan mår bra. Det räcker inte med höj- och sänkbara bord och stolar som stöttar nacken och är mjuka att sitta på.

Det behövs frihet från kontorslandskap. Möjlighet till lugn och ro och ensamhet också under arbetstid. Tid för pauser och eftertanke. Möjlighet att kunna arbeta långsammare. Rum för vila från intryck. Och massor av skratt och arbetsglädje. Möjlighet att kunna förändra antalet arbetstimmar beroende på hur hela livssituationen ser ut. Att kunna minska timmarna man jobbar när livet krisar på något sätt, t ex skilsmässa, dödsfall, sjukdom, åldrande anhörig.

En hjärnvänlig arbetsplats - kanske ett konkurrensmedel för framtidens arbetsgivare.

Också en väg till innanförskap i stället för utanförskap, tror jag.

Hjärnvänliga arbetsmiljöer är en vinst för hela samhället. För oss alla.

När ska vi inse det?
 



#Blogg100 - Dag 62

Livslust

Och plötsligt
fylldes jag
av lust
att leva.


(Anna-Karin)


#Blogg100

Avstånd finns inte när man älskar

Ibland denna känsla

Den jag älskar är
på andra sidan
universum.

Och på samma gång ...

Inom mig.




(Anna-Karin)

Stress och oljud, lugn och tystnad

Jag tänkte att jag skulle njuta av en av fördelarna med att vara långtidssjukskriven igår. Lyxen att kunna ta vara på sol och värme när det dyker upp i vårt land. Det är dessutom mitt ansvar som sjukskriven att försöka göra det jag kan för att bygga upp min hälsa igen så mycket som möjligt.

Sträcka ut mig och bara vara i min älskade Baden-Baden, tänkte jag göra. Titta på himlen och skogslönnens limegröna trädknoppar som precis slagit ut. Humlorna som flög där och sög saft ur blommorna. Körsbärsträdets vackra knoppar. Så många. Så spännande att se om det kommer att vara varmt och soligt när de slår ut i år. Eller regnigt, blåsigt och kallt som förra våren.

Körsbärsträdsblomningstid är så smärtsamt kort och vacker på samma gång. Några dagar bara, kanske någon vecka. Sedan vänta ett helt år till nästa gång. Jag skulle kunna vara vaken dygnet runt när körsbärsblommorna blommar. Sova därute med de vita blommorna som tak. I min Baden-Baden.

Ja, där låg jag alltså i min Baden-Baden. Fast spänd som en fiolsträng. Jag kunde inte slappna av fast att jag blundade. Ljudet från motorvägen lät som att den var på andra sidan tomtgränsen fast att den är en dryg mil bort. Och aldrig tystnar det ljudet helt numera kring Jönköping. Trafiken har ökat så mycket sedan jag flyttade hit. Upplever jag det som i alla fall. Eller så är det mig själv det beror på. Hur jag uppfattar ljud sedan jag blev utmattad. En rest som inte är läkt eller som kanske alltid kommer att finnas kvar. Ljudkänsligheten.

När jag gick ner i gillestugan för att få tyst, så var det inte tyst i alla fall. Ett ständigt sus inuti mina öron, vad än jag gjorde.

När man är stressad är man mer känslig för ljud. Man kan uppleva att man har tinnitus, fast att man egentligen är stressad. Allt sitter i hjärnan. Utmattning, stress och tinnitus har ett samband.

Det blev så tydligt för mig nu i morse. Så fort jag vaknade var ljudet från motorvägen där igen. Så högt det lät ända in i mitt hus. Tyckte jag. Sedan mediterade jag en halvtimma. Under meditationen märkte jag hur bullret från motorvägen hördes allt mindre och mindre. Tills att jag inte längre stördes av det.

Det är inte konstigt alls för mig att jag upplever ljud högre om jag är stressad. Så klart att man i det tillståndet är mycket mer på sin vakt än när man är lugn. Sinnena är på sin vakt, beredda på att något kan hända. Som ett sorts försvar där inuti oss. Muskelspänningar i nacken hör till stress och utmattning och kan också ge upplevelser som tinnitus och öronsus.

Fast att ständigt vara på sin vakt gör att man blir väldigt trött och tappar mycket energi och glädje.

Därför är det så viktigt att vi människor tar oss tid att hitta till det lugn vi behöver.

Varje dag.




I den inre tystnaden och tryggheten bor ingen rädsla.

Där behövs ingen vakt. Inget försvar.

Där kan jag vila, hämta kraft.

Där är jag trygg.

Trygg i mig själv.

Jag är trygghet.

Jag är tystnad.



#Blogg100 - Dag 61

Smoothie och sommarliv

Vilken härlig helg det blev hos mig! Nu är trädgården städad. Två fina buskar rosenspirea planterade. Det har känts som sommar fast att vinden ibland var nordlig. Jag läste en långtidsprognos. Enligt den ska sommaren i Sverige bli mycket varmare än normalt och allra varmast i maj/juni och augusti.

När jag räfsat mig genomsvett igår gjorde jag smoothie. Jag gillar smoothie för jag kan ta det jag har hemma och mixa ihop det och ibland hittar jag en smak jag aldrig smakat förut. Smoothie ger mig en energikick och det är gott också. Så här långt för mig i alla fall.

Igår gjorde jag smoothie på banan, jordgubbar och mango, vatten och lite, lite yoghurt. Toppade med lakritspulver. Mums!

En smoothie är dessutom vacker att titta på, tycker jag.

Det är liksom halva njutningen.

Minst.

Jag såg årets första igelkott komma vandrande genom min trädgård i solnedgången. Lycka! 

Yngsta dottern kom hem på kvällen från sin mini-semester i London. Lycka!

Precis när jag skulle vila mina händer och njuta av solnedgången, hände något som gjorde att jag blev så arg och så ledsen. Något som fick mig att känna mig som en liten unge som ville krypa in i en trygg famn och bli tröstad och där någon sa till mig med lugn röst att "Det här behöver inte du ta hand om eller tänka på, det här ska jag ordna åt dig, alltsammans. Och det kommer att bli så bra alltihop."

Fast det är en helt annan historia som jag kanske skriver om en annan gång.

Jag hittade en strategi att hantera det så småningom.



#Blogg100 - Dag 60

Liv är förändring

Igår såg jag både citronfjäril, påfågelfjäril, humlor, myror och flugor. Många insekter har vaknat till liv efter vintern. Ur det som en gång var en puppa, är nu en fjäril som svävar genom luften på lätta vingar.

Att se en fjäril gör mig lycklig.

För mig är den ett av många bevis på den förändring allt liv innebär.

Också vad det innebär att vara människa.

Liv är rörelse.

Rörelse är liv.



#Blogg100 - Dag 59

Bland blommor och blader

Den här morgonen startade jag med en långpromenad. Himlen var klarblå och så långt den här dagen har jag inte sett till ett endaste moln på himlen. Däremot ser jag allt mer grönska, så härligt!

Efter frukosten som jag åt utomhus åkte vi till Nyströms Trädgård vid Axamosjön i Jönköping. Där blommade rosa träd och vita magnolior och gul forsythia bland härligt charmiga trädgårdsmöbler och detaljer. Verkligen en miljö som jag tyckte om att vara i.

Jag tror att jag kunde stannat i handelsträdgården hela dagen. Fast vi var där för att köpa några buskar. Så när vi äntligen hittat de buskar som vi skulle ha, åkte vi hem igen.

Sen fortsatte jag att räfsa gräsmattan i trädgården. Ja, eller mera mossmattan som vi har i vår trädgård. Det var så varmt i solen fast att det var nordanvind. Mimmi var med mig i trädgården. Det älskar hon, att få vara med. Precis som vi människor, vi vill ju också känna att vi får vara med, eller hur?

Nu är två av buskarna snart på plats. De skulle egentligen ha planterats för tre år sedan. Fast bättre sent än aldrig brukar man ju säga.

Det har varit en härlig försommardag hos mig.

Jag känner mig så glad att naturen är där att njuta av för oss människor.

Att solen gick upp idag också.

Precis som jag.

Det är stort.

Större än vi troligen ens kan ana.




#Blogg100 - Dag 58

En helg till trädgården

Denna fredag, lördag, söndag tänker jag ge den kraft jag har till min trädgård. Trädgårdar är så märkliga att den kraft man ger till dem brukar man få igen. Få se det vackra växa där. Sova bättre. Känna sig lugnare. Visste du att kroppen producerar rogivande hormon när man rör med fingrarna vid jord? Därför använder jag sällan trädgårdshandskar. Trädgårdsarbete som bygger på lust läker trasiga själar.

Att man (jag) sedan ibland överanstränger mig och knappt kan vrida ryggen efteråt, det är en annan sak. Det är något som jag jobbar på. Att lära mig ta pauser. Växla mellan de olika momenten i trädgården. Inte jobba statiskt allt för länge.

Idag ska jag räfsa bort gamla löv från i höstas som blåst in och ligger lite här och där. Samla ihop dem på ett ställe i alla fall i stället för utspridda överallt. Räfsa in dem i ett buskage där de inte syns för ögat. Bara gör nytta för jorden och blir mat åt maskarna. Bruna löv från i höstas blir jag inte glad av att titta på. Jag vill ha det nyutspruckna, gröna nu.

En och annan växt behöver klippas ned också. Jag klipper alltid ned växter på våren istället för hösten. Dels för att växterna klarar sig bättre då och dels för att jag tycker att de är vackra på vintern när det är snö eller rimfrost över dem.

Gruset från i vintras framför huset ska sopas bort. Garageuppfarten ska sopas.

Sen ska gräsmattan räfsas. Plattorna på framsidan göras rena från mossa.

Häcken ... nej, nu får det räcka för idag.

Hinner eller orkar jag med hälften av det jag räknat upp är jag nöjd idag.

Fortsättning följer.

Den vackra blå blomman ormöga blommar hos mig nu. Lönnen har precis börjat slå ut sina stora knoppar och jag kan se början till lönnens limegröna blommor som jag älskar. 

Igår hade jag både stenknäcken och rödhaken på besök i min trädgård. Pilfinkarna och kajan var också här och drack vatten. De verkar behöva vatten nu, fåglarna. Det är torrt för både dem och för oss människor.

Jo, förresten. Mina nya mörkläggningsgardiner som jag köpte på Rusta igår fungerade utmärkt. Jag har energi idag och har sovit gott. Underbart!



#Blogg100 - Dag 57

Dags för mörkläggningsgardiner

Det är underbart med de långa ljusa försommarkvällarna. Och de ljusa morgnarna också. Fast jag får inte de sovtimmar som jag behöver den här tiden på året. Jag blir så trött av allt ljuset.

Ibland smyger jag ner i gillestugan en stund på dagen och gömmer mig för ljuset.

Jag njuter av att se att snart, snart är där utspruckna blad på träden som ger trädskugga att vila ljuströtta ögon i.

Idag ska jag försöka få tag i mörkläggningsgardiner på Ikea att dra för fönstren i sovrummet på natten.

Man behöver ett svalt och mörkt sovrum på natten för att få den djupa läkande nattsömnen som ger kraft till en människa. Min känslighet för ljus har ökat med åren och alldeles särskilt mycket efter utmattningen.

Det handlar om balans mellan ljus och mörker i det här fallet också.

Precis som livet självt.



#Blogg100 - Dag 56