 |
En skön helg önskar jag alla mina vänner!
#Blogg100 - Dag 79
lördag 17 maj 2014
Äppelblom
En skön helg önskar jag alla mina vänner!
#Blogg100 - Dag 79
fredag 16 maj 2014
Ulf Kristersson i Jönköpings-Posten: "Sjukförsäkringen handlar om tilltro"
Jag känner glädje över att min lokaltidning
Jönköpings-Posten de senaste åren har utvecklats till en mycket läsvärd
och ganska tuff tidning som inte räds för att ifrågasätta makten.
Nu i veckan hade man gjort en intervju med socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) med anledning av debatten kring ministrarnas icke-sjukanmälningar trots att de varit sjuka.
Den sista frågan Ulf Kristersson fick var denna. Kristerssons svar var som följer:
"Har du någon förståelse för dem som tycker att regeringens sjukförsäkringspolitik är för hård?
– Nej. För jag tycker inte att den är för hård. Däremot har jag respekt för alla dem som har en tuff resa tillbaka efter en lång sjukskrivning."
När Kristersson under intervjun talar om tilltro i samband med sjukförsäkringen, så exploderar jag inuti. Om det är NÅGOT som den sjukförsäkring Alliansen skapat absolut INTE innebär, så är det tilltro.
Dagens sjuka sjukförsäkring innebär misstänkliggörande och kränkningar av det människor själva upplever.
Uteblivna ersättningar, utförsäkringar, minskade ersättningar, högre skatt för sjuka människor än för de som arbetar vid samma inkomst, allt svårare att bli beviljad ersättning, det skapar allt annat än tilltro när det gäller en socialförsäkring.
Dessutom en försäkring, alltså en ersättning som man själv betalt in pengar till genom skattemedel för att kunna få när livet kärvar på grund av sjukdom.
Allt färre människor i Sverige idag känner tilltro till sjukförsäkringen. Om nu Kristersson kan ha missat det.
Kanske behöver du gå med i Jönköpings-Posten för att kunna se artikeln jag länkar till i det här inlägget. Det är kostnadsfritt att göra det.
#Blogg100
Nu i veckan hade man gjort en intervju med socialförsäkringsminister Ulf Kristersson (M) med anledning av debatten kring ministrarnas icke-sjukanmälningar trots att de varit sjuka.
Den sista frågan Ulf Kristersson fick var denna. Kristerssons svar var som följer:
"Har du någon förståelse för dem som tycker att regeringens sjukförsäkringspolitik är för hård?
– Nej. För jag tycker inte att den är för hård. Däremot har jag respekt för alla dem som har en tuff resa tillbaka efter en lång sjukskrivning."
När Kristersson under intervjun talar om tilltro i samband med sjukförsäkringen, så exploderar jag inuti. Om det är NÅGOT som den sjukförsäkring Alliansen skapat absolut INTE innebär, så är det tilltro.
Dagens sjuka sjukförsäkring innebär misstänkliggörande och kränkningar av det människor själva upplever.
Uteblivna ersättningar, utförsäkringar, minskade ersättningar, högre skatt för sjuka människor än för de som arbetar vid samma inkomst, allt svårare att bli beviljad ersättning, det skapar allt annat än tilltro när det gäller en socialförsäkring.
Dessutom en försäkring, alltså en ersättning som man själv betalt in pengar till genom skattemedel för att kunna få när livet kärvar på grund av sjukdom.
Allt färre människor i Sverige idag känner tilltro till sjukförsäkringen. Om nu Kristersson kan ha missat det.
Kanske behöver du gå med i Jönköpings-Posten för att kunna se artikeln jag länkar till i det här inlägget. Det är kostnadsfritt att göra det.
#Blogg100
I Jönköping är det Jönköping Qom Ut
Jönköping Qom Ut pågår för fullt nu i
Jönköping. 15-18 maj är det aktiviteter, parad, musik och tal.
Mark Levengood kommer hit bland annat. Kanske kommer jag att lyssna på honom. Han är en människa som jag beundrar och jag tycker mycket om de böcker som han skrivit, hans humor och hans lugna, varma utstrålning.
Allt för den fria kärlekens skull. Kärlek ÄR frihet. Frihet att älska den man vill.
Överallt i Jönköping lyser det av regnbågens färger. På skyltar, lyktstolpar, flaggor på företag och andra ställen. Till och med de stora blomurnorna i stan har fått blommor i regnbågens alla färger i år.
Jag blir glad av att se alla färgerna i stan nu. De randiga regnbågsfärgade affischerna där det mitt i med stora bokstäver står ordet "KÄRLEK".
#Blogg100
Mark Levengood kommer hit bland annat. Kanske kommer jag att lyssna på honom. Han är en människa som jag beundrar och jag tycker mycket om de böcker som han skrivit, hans humor och hans lugna, varma utstrålning.
Allt för den fria kärlekens skull. Kärlek ÄR frihet. Frihet att älska den man vill.
Överallt i Jönköping lyser det av regnbågens färger. På skyltar, lyktstolpar, flaggor på företag och andra ställen. Till och med de stora blomurnorna i stan har fått blommor i regnbågens alla färger i år.
Jag blir glad av att se alla färgerna i stan nu. De randiga regnbågsfärgade affischerna där det mitt i med stora bokstäver står ordet "KÄRLEK".
#Blogg100
En hyllning till naturen mellan hägg och syren
 |
| "Lilla Grekland" |
Häromkvällen spatserade en stor grävling helt fräckt genom min trädgård. Strax innan flög en örn omkring nära huset där jag bor. Den svartvita flugsnapparen har hittat ända från Afrika till vår nyutslagna skogslönn igen.
Mellan hägg och syren. Den vackraste tiden på året för mig och många andra. Även om varje årstid i livet har sin tjusning. Precis som varje ålder sägs ha det också.
Den vita bruden, körsbärsträdet, blommar fortfarande. Jag önskar att värmen som ska vara på väg kommer innan blomningen är över. Jag vill se fullt av surrande humlor och andra insekter där. Så kanske att jag får många goda läskande körsbär från det i sommar.
Äppelträdet är i full knopp. I år är där ovanligt många blomknoppar. Egentligen skulle vi behöva beskära trädet riktigt ordentligt. Det är spretigt och obeskuret fast en sagolik syn när det blommar.
Grannens hägg kan jag njuta av när helst jag vill från min soffa och min trädgård. Doften når fram till mig när jag är i trädgården. Vissa saker får man dela med varandra som grannar. Att dela häggdoft, det är härligt för mig.
Jag städade i mitt "Lilla Grekland" igår. Den lilla mysiga uteplatsen bakom vårt garage där det är så härligt att gömma sig för världen och hämta kraft. I gruset intill före detta grönsakslandet som numera mest är ett vilt växande blomrike, överraskades jag av tuvor med förgätmigej. Undrar vilken fågel som sått de fröna? Kanske är de en hälsning till mig från någon? Förgät mig ej ...
Syrenen hos mig har stora knoppar. Jag ska plantera så många vårlökar jag har råd med där till hösten. Blå scilla som jag älskar.
När jag vandrade med Mimmi över de öppna fälten nära den lilla sjön flög svalorna runt omkring oss nära marken. Högt uppe i luften drillade lärkor i mängder. På avstånd såg jag Tabergs topp sticka upp.
Jag kan höra suset från lövträd igen.
Vila i trädskugga som jag älskar.
Omfamnad av grönt.
OMFAMNAD AV GRÖNT
Nu är världen grön.
Så ljuvavackert andlöst skön.
Så ulligt grön
som aldrig annars
under hela året.
Ljusgröna höjder
kring djupblå Vättern.
Omfamnad av grönt.
Mellan hägg och syren.
Så ljuvavackert
andlöst skönt.
#Blogg100 - Dag 78
torsdag 15 maj 2014
Anti-stress: Hantera oro
Oro är en känsla som i sin tur kan leda till andra känslor som stress och panik. Oro skapar stress-andning som i sin tur ger andra effekter i kroppen. Jag har jobbat mycket med mina tankar för att minska oro.
Det här är ett sätt som jag använder mig av för att ringa in och ändra tankar som skapar oro i mig. Genom att vända mitt sätt att tänka får jag en annan känsla och minskad eller ingen oro alls.
Vad är det jag oroar mig för?
Vad är det för mening med att jag oroar mig för just detta?
Gör det någon nytta för mig att jag oroar mig för detta?
Finns det något jag kan göra åt det jag oroar mig för?
Om det finns något jag kan göra åt det, försöker jag att göra det. Om det är konstruktivt.
Kan jag tänka på ett annat sätt?
Som till exempel:
"Ja, jag känner mig orolig för att det här ska gå tokigt. Fast vad är det värsta som kan hända? Jag klarar att hantera det. Det är OK att ibland göra misstag som människa. Man får med sig erfarenheter. Egentligen är livet fullt av erfarenheter i stället för misstag. Livet kan man aldrig kontrollera som människa. Bättre att vila i tilliten eller agera konstruktivt."
Oftast slutar svaren på de här frågorna för mig i en insikt om att hur meningslös min oro är. Den tar energi från mig i stället för att göra mig stark.
Ibland fyller oron en viktig funktion. Fast då kopplar jag den mera till när det handlar om intuition. En känsla i magen om att något inte stämmer, att någon inte mår bra.
Lita till din känsla, säger man ofta. Fast när det gäller oron tror jag att det ibland är klokt att fundera över varifrån den kommer och om man verkligen ska lita till den. Ifrågasätta oron utan att förneka att man känner den. Möta den i stället för att försöka springa ifrån den eller blunda för den, vilket kan göra att man blir ännu mera stressad än man redan är.
Jag tror att jag idag har ganska bra koll på när min känsla är oro eller intuition.
Har du något tips om hur man kan känna skillnad mellan oro och intuition?
Hur hanterar du känslor av oro?
#Blogg100 - Dag 77
Det här är ett sätt som jag använder mig av för att ringa in och ändra tankar som skapar oro i mig. Genom att vända mitt sätt att tänka får jag en annan känsla och minskad eller ingen oro alls.
Vad är det jag oroar mig för?
Vad är det för mening med att jag oroar mig för just detta?
Gör det någon nytta för mig att jag oroar mig för detta?
Finns det något jag kan göra åt det jag oroar mig för?
Om det finns något jag kan göra åt det, försöker jag att göra det. Om det är konstruktivt.
Kan jag tänka på ett annat sätt?
Som till exempel:
"Ja, jag känner mig orolig för att det här ska gå tokigt. Fast vad är det värsta som kan hända? Jag klarar att hantera det. Det är OK att ibland göra misstag som människa. Man får med sig erfarenheter. Egentligen är livet fullt av erfarenheter i stället för misstag. Livet kan man aldrig kontrollera som människa. Bättre att vila i tilliten eller agera konstruktivt."
Oftast slutar svaren på de här frågorna för mig i en insikt om att hur meningslös min oro är. Den tar energi från mig i stället för att göra mig stark.
Ibland fyller oron en viktig funktion. Fast då kopplar jag den mera till när det handlar om intuition. En känsla i magen om att något inte stämmer, att någon inte mår bra.
Lita till din känsla, säger man ofta. Fast när det gäller oron tror jag att det ibland är klokt att fundera över varifrån den kommer och om man verkligen ska lita till den. Ifrågasätta oron utan att förneka att man känner den. Möta den i stället för att försöka springa ifrån den eller blunda för den, vilket kan göra att man blir ännu mera stressad än man redan är.
Jag tror att jag idag har ganska bra koll på när min känsla är oro eller intuition.
Har du något tips om hur man kan känna skillnad mellan oro och intuition?
Hur hanterar du känslor av oro?
#Blogg100 - Dag 77
onsdag 14 maj 2014
Kontaktannons från utmattad
I många år sedan jag blev sjukskriven och starkare än jag var i början av min utmattning, har jag försökt att ta mig till något socialt sammanhang. Därför att jag är en människa och en människa är en mycket social varelse. Jag vill bejaka allt det friska i mig som finns kvar.
Jag har varit med i rehabiliteringsgrupper. Jobbat ideellt som sagotant på dagis. Ideellt på Röda Korset i Second-Hand-butik. Ideellt i Svenska Kyrkan. Jag är medlem i Friskis & Svettis där jag bor. Aktiv i sociala medier. Så småningom var jag så arbetsför (25 %) att jag startade eget. Under en period hade jag människor att samarbeta med igen i en liten skala. Det mådde jag bra av. Nu har jag en längre tid haft en dipp när det gäller företagandet. Då växer längtan efter möten med andra människor igen i mig.
Hela tiden fram tills den senaste tiden fanns barnen och deras kompisar där för mig dagtid. Min mamma, som nu är död, åt jag middag med ibland. Jag saknar den tiden. Fast vet att jag inte kan få igen den.
Jag trivs med att vara ensam och är inte rädd för ensamhet. Fast som sagt så är jag en människa. En människa är en mycket social varelse. Alltför mycket ensamhet mår jag inte bra av. Jag blir deppig.
Jag har lätt för att ta kontakt med människor. Kanske för lätt, tänker jag ibland. Kanske är där de som blir rädda därför att jag är en öppen personlighet och människa?
På arbetsplatser har jag alltid haft lätt att snabbt få kontakt med både chefer och arbetskamrater. Jag är social, öppen, glad, empatisk, gillar att samarbeta med andra, självgående, nyfiken på ett positivt sätt och intresserad av människor, generös. Pratglad fast kan också vara tyst och lyssnande
När jag jobbade brukade jag alltid äta med mina jobbarkompisar. Jag saknar det.
De vänner jag har är i en annan livssituation än jag själv. De jobbar heltid och de behov som de har i livet stämmer inte längre med mina. Inte tidsmässigt i alla fall. Jag söker någon att fika eller äta med på dagarna ibland medan de som jag känner jobbar för fullt dagtid. Eller så är de ålderspensionärer och superaktiva i PRO.
Sedan barnen flyttade hemifrån och min mamma dog har känslan av ensamhet blivit ännu starkare för mig. Jag har inga syskon i närheten. Soppluncherna i kyrkan en gång i månaden är för bullriga och där är för många människor för att jag ska orka med alla intrycken.
Det jag önskar är två eller tre väninnor att ta en fika med. Eller äta tillsammans med. Kanske fönstershoppa. Dagtid. Eller någon att ta en promenad tillsammans med.
Jag har försökt hitta det på så många olika sätt nu. Fast när det nästan alltid är jag själv som tar initiativet tappar jag till sist lusten. Det börjar jag göra nu. Tappa lusten helt att söka nya vänner. Bli en eremit.
I morse innan jag klev ur sängen kom jag på att jag kanske skulle gå med i en dating-sajt. Lunchdata. Då får jag klä upp mig. Möta någon som är nyfiken på mig. Träffa en massa nya människor. Män, mera. Kravlöst. Fast det kommer så klart att kosta en slant. Om jag nu inte blir bjuden. Tänk så många spännande möten det kan bli. Helt nya erfarenheter för mig. Fast ingen romantik tänker jag. Fast kanske att den där oväntade passionen slår till som en passion alltid kan göra.
Sen kan jag skriva en bok om den tiden i mitt liv när jag lunchdatade män. Den boken kommer att bli en storsäljare, tror jag.
Är det så svårt att träffa nya vänner mitt i livet som jag upplever det, när hjärnan inte orkar med större sammanhang som After Work, mingel, kvällskurser eller vanligt arbete?
Vilka är dina erfarenheter?
Hur upplever du det att vara mycket ensam som utmattad?
Har du några tips att ge till mig, något sätt som jag inte provat än för att hitta nya vänner?
#Blogg100 - Dag 76
Jag har varit med i rehabiliteringsgrupper. Jobbat ideellt som sagotant på dagis. Ideellt på Röda Korset i Second-Hand-butik. Ideellt i Svenska Kyrkan. Jag är medlem i Friskis & Svettis där jag bor. Aktiv i sociala medier. Så småningom var jag så arbetsför (25 %) att jag startade eget. Under en period hade jag människor att samarbeta med igen i en liten skala. Det mådde jag bra av. Nu har jag en längre tid haft en dipp när det gäller företagandet. Då växer längtan efter möten med andra människor igen i mig.
Hela tiden fram tills den senaste tiden fanns barnen och deras kompisar där för mig dagtid. Min mamma, som nu är död, åt jag middag med ibland. Jag saknar den tiden. Fast vet att jag inte kan få igen den.
Jag trivs med att vara ensam och är inte rädd för ensamhet. Fast som sagt så är jag en människa. En människa är en mycket social varelse. Alltför mycket ensamhet mår jag inte bra av. Jag blir deppig.
Jag har lätt för att ta kontakt med människor. Kanske för lätt, tänker jag ibland. Kanske är där de som blir rädda därför att jag är en öppen personlighet och människa?
På arbetsplatser har jag alltid haft lätt att snabbt få kontakt med både chefer och arbetskamrater. Jag är social, öppen, glad, empatisk, gillar att samarbeta med andra, självgående, nyfiken på ett positivt sätt och intresserad av människor, generös. Pratglad fast kan också vara tyst och lyssnande
När jag jobbade brukade jag alltid äta med mina jobbarkompisar. Jag saknar det.
De vänner jag har är i en annan livssituation än jag själv. De jobbar heltid och de behov som de har i livet stämmer inte längre med mina. Inte tidsmässigt i alla fall. Jag söker någon att fika eller äta med på dagarna ibland medan de som jag känner jobbar för fullt dagtid. Eller så är de ålderspensionärer och superaktiva i PRO.
Sedan barnen flyttade hemifrån och min mamma dog har känslan av ensamhet blivit ännu starkare för mig. Jag har inga syskon i närheten. Soppluncherna i kyrkan en gång i månaden är för bullriga och där är för många människor för att jag ska orka med alla intrycken.
Det jag önskar är två eller tre väninnor att ta en fika med. Eller äta tillsammans med. Kanske fönstershoppa. Dagtid. Eller någon att ta en promenad tillsammans med.
Jag har försökt hitta det på så många olika sätt nu. Fast när det nästan alltid är jag själv som tar initiativet tappar jag till sist lusten. Det börjar jag göra nu. Tappa lusten helt att söka nya vänner. Bli en eremit.
I morse innan jag klev ur sängen kom jag på att jag kanske skulle gå med i en dating-sajt. Lunchdata. Då får jag klä upp mig. Möta någon som är nyfiken på mig. Träffa en massa nya människor. Män, mera. Kravlöst. Fast det kommer så klart att kosta en slant. Om jag nu inte blir bjuden. Tänk så många spännande möten det kan bli. Helt nya erfarenheter för mig. Fast ingen romantik tänker jag. Fast kanske att den där oväntade passionen slår till som en passion alltid kan göra.
Sen kan jag skriva en bok om den tiden i mitt liv när jag lunchdatade män. Den boken kommer att bli en storsäljare, tror jag.
Är det så svårt att träffa nya vänner mitt i livet som jag upplever det, när hjärnan inte orkar med större sammanhang som After Work, mingel, kvällskurser eller vanligt arbete?
Vilka är dina erfarenheter?
Hur upplever du det att vara mycket ensam som utmattad?
Har du några tips att ge till mig, något sätt som jag inte provat än för att hitta nya vänner?
#Blogg100 - Dag 76
tisdag 13 maj 2014
Flow
När det är rätt, går det lätt. Säger man. I så fall är det jag gör nu rätt för mig. Jag skriver och så här nära en färdig egen bok har jag aldrig varit förut i mitt liv. Flow, en så härlig känsla!
När jag jobbar med min bok känner jag mig som den lilla unge jag en gång var och som fortfarande bor där inuti mig. Den lilla flickan som klippte ut bilder, ritade och skrev texter och gjorde tidningar med sina små händer av hjärtans lust. Tidningar som hon sedan sålde till gäster på kalas.
Det är inte min roman. En annan sorts bok.
Det bästa av allt är att jag har idéer till flera böcker. En del av dem redan påbörjade.
Jag känner att jag börjar hitta en ny väg att vandra i mitt liv.
Kaoset lägger sig.
Glädjen sprider sig inuti hela mig.
Livslust!
#Blogg100 - Dag 75
När jag jobbar med min bok känner jag mig som den lilla unge jag en gång var och som fortfarande bor där inuti mig. Den lilla flickan som klippte ut bilder, ritade och skrev texter och gjorde tidningar med sina små händer av hjärtans lust. Tidningar som hon sedan sålde till gäster på kalas.
Det är inte min roman. En annan sorts bok.
Det bästa av allt är att jag har idéer till flera böcker. En del av dem redan påbörjade.
Jag känner att jag börjar hitta en ny väg att vandra i mitt liv.
Kaoset lägger sig.
Glädjen sprider sig inuti hela mig.
Livslust!
#Blogg100 - Dag 75
måndag 12 maj 2014
The Survivor
Den lilla rosen, som jag genast döpte till "The Survivor", fick ny jord och en fin kruka. Jag placerade den i det inglasade uterummet. Undrar när den kommer att börja blomma?
Det är när sådant här händer som jag känner att jag får en känslomässig bindning till en växt. Där slängde jag den stackars rosen så obarmhärtigt i lövhögen i höstas att jag skämdes när jag fick se den igen.
Spirande. Full av liv. Så vacker!
Vissa ger sig aldrig.
The Survivors.
#Blogg100 - Dag 74
söndag 11 maj 2014
Det regnar
Det regnar
över
nyutsprucket grönt.
Kanske
någon
där uppe
låter vatten flöda
ur en stor vattenkanna.
För liv.
över
nyutsprucket grönt.
Kanske
någon
där uppe
låter vatten flöda
ur en stor vattenkanna.
För liv.
(Anna-Karin)
#Blogg100 - Dag 73
lördag 10 maj 2014
Barnfattigdomen: Om att vara fattig som barn
Newsmill
finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt
ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar
publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag
skrivit.
Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.
Här är den fjärde artikeln som jag skrev. Just då fanns det en livlig debatt kring barnfattigdomens existens i Sverige eller inte efter ett TV-program av Janne Josefsson. Jag ville med mina ord berätta om hur en barnfattigdom i Sverige kan se ut. Både då när jag själv levde i det och hur den kan se ut idag i Sverige.
Hur det kan vara att vara barn i en familj där föräldrarna av någon anledning en period i sitt liv behöver hjälp från samhället för att klara sig. Det handlar ofta inte om att ha kläder eller inte kläder. Inte om att ha mobiltelefon eller inte mobiltelefon. Utan om en fattigdom av ett helt annat slag.
Vägen dit är idag kortare än de flesta av oss anar. Sjukdom, arbetslöshet, en skilsmässa, en konkurs, så kan du, en vän eller någon som du älskar hamna där. I bidragsberoende med allt vad det innebär idag i Sverige. I ekonomisk utsatthet både för dig själv, anhöriga och först av allt för barnen.
Artikeln som jag skrev om barnfattigdom fick stor spridning. Den delades av många. Jag fick respons tillbaka från människor som läst det jag skrivit. Många uttryckte hur berörda de hade blivit av mina ord. Några berättade om sina egna upplevelser av barnfattigdom. Både en gång i tiden och också från dagens Sverige.
Till sist hände det för mig otroliga att min text lästes upp i S:t Clara Kyrka i Stockholm av prästen Anna Rosengren under ett event där. Texten fanns också att läsa som en tavla under hela den helgen i S:t Clara Kyrka. Jag kände mig mycket stolt över att få vara en röst för andra barn och människor i fattigdom och utanförskap i Sverige. Både de som en gång var det. Och de som är det idag.
Barnfattigdomen i Sverige talas det inte mycket om idag. Den verkar ha glömts bort i dessa valtider. Trots att den lever sitt liv här bland oss alla varje dag. Cirka 77.000 människor har utförsäkrats nu i Sverige till exempel. Det är vuxna människor. Hur har barnen det i de familjerna?, frågar jag mig själv när jag ser sådana siffror. Hur mår de, barnen?
Barn vräks fortfarande i Sverige år 2014.
Jag citerar Zlatan ur boken "Jag är Zlatan:"
"Du kan ta barnet ur ghettot. Fast du kan aldrig ta ghettot ur barnet.".
Har man en gång upplevt barnfattigdom blir man en annan än den som inte varit där. Visst kan man skaffa sig ett bra liv ändå. Fast där finns spår som ökad stresskänslighet. Kanske ångest som Morgan Alling berättat om att han har som en rest efter att ha varit barnhemsbarn. Det stannar kvar en stark känsla inuti av att allt hänger på en skör tråd i livet. En visshet om något sant som man inte ska behöva få erfarenhet av förrän man är tillräckligt mogen att hantera den.
Detta som jag skrivit är en del av det jag upplevde som barn. Vad som hände något längre fram var att jag fick uppleva att bli akut fosterhemsplacerad utan att vara förvarnad om det. Jag hämtades i skolan av en för mig okänd människa från socialen och kördes till en för mig okänd familj i en för mig okänd stadsdel där jag fick bo jag vet inte hur lång tid. Därefter placerades jag hos släktingar längre bort. Min lillebror och jag fick bo i olika familjer. Min lilla hund som jag älskade togs ifrån mig. Så småningom efter ett par år kunde vi återförenas med vår mamma och bli en liten familj igen.
Alla barn har rätt att ha en rik barndom. Rik på trygghet, omsorg, kärlek och det basala som mat, bostad, kläder och nöjen.
Det är alla vuxna människors skyldighet att se till alla barns bästa.
Tack till dig som tar dig tid att läsa det jag skrivit här.
OM ATT VARA FATTIG SOM BARN
(Artikel publicerad i Newsmill, 2013-01-24)
(Publicerad i Newsmill: 2013-01-24 07:01, Uppdaterad: 2013-01-24 07:01)
#Blogg100 - Dag 72
Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.
Här är den fjärde artikeln som jag skrev. Just då fanns det en livlig debatt kring barnfattigdomens existens i Sverige eller inte efter ett TV-program av Janne Josefsson. Jag ville med mina ord berätta om hur en barnfattigdom i Sverige kan se ut. Både då när jag själv levde i det och hur den kan se ut idag i Sverige.
Hur det kan vara att vara barn i en familj där föräldrarna av någon anledning en period i sitt liv behöver hjälp från samhället för att klara sig. Det handlar ofta inte om att ha kläder eller inte kläder. Inte om att ha mobiltelefon eller inte mobiltelefon. Utan om en fattigdom av ett helt annat slag.
Vägen dit är idag kortare än de flesta av oss anar. Sjukdom, arbetslöshet, en skilsmässa, en konkurs, så kan du, en vän eller någon som du älskar hamna där. I bidragsberoende med allt vad det innebär idag i Sverige. I ekonomisk utsatthet både för dig själv, anhöriga och först av allt för barnen.
Artikeln som jag skrev om barnfattigdom fick stor spridning. Den delades av många. Jag fick respons tillbaka från människor som läst det jag skrivit. Många uttryckte hur berörda de hade blivit av mina ord. Några berättade om sina egna upplevelser av barnfattigdom. Både en gång i tiden och också från dagens Sverige.
Till sist hände det för mig otroliga att min text lästes upp i S:t Clara Kyrka i Stockholm av prästen Anna Rosengren under ett event där. Texten fanns också att läsa som en tavla under hela den helgen i S:t Clara Kyrka. Jag kände mig mycket stolt över att få vara en röst för andra barn och människor i fattigdom och utanförskap i Sverige. Både de som en gång var det. Och de som är det idag.
Barnfattigdomen i Sverige talas det inte mycket om idag. Den verkar ha glömts bort i dessa valtider. Trots att den lever sitt liv här bland oss alla varje dag. Cirka 77.000 människor har utförsäkrats nu i Sverige till exempel. Det är vuxna människor. Hur har barnen det i de familjerna?, frågar jag mig själv när jag ser sådana siffror. Hur mår de, barnen?
Barn vräks fortfarande i Sverige år 2014.
Jag citerar Zlatan ur boken "Jag är Zlatan:"
"Du kan ta barnet ur ghettot. Fast du kan aldrig ta ghettot ur barnet.".
Har man en gång upplevt barnfattigdom blir man en annan än den som inte varit där. Visst kan man skaffa sig ett bra liv ändå. Fast där finns spår som ökad stresskänslighet. Kanske ångest som Morgan Alling berättat om att han har som en rest efter att ha varit barnhemsbarn. Det stannar kvar en stark känsla inuti av att allt hänger på en skör tråd i livet. En visshet om något sant som man inte ska behöva få erfarenhet av förrän man är tillräckligt mogen att hantera den.
Detta som jag skrivit är en del av det jag upplevde som barn. Vad som hände något längre fram var att jag fick uppleva att bli akut fosterhemsplacerad utan att vara förvarnad om det. Jag hämtades i skolan av en för mig okänd människa från socialen och kördes till en för mig okänd familj i en för mig okänd stadsdel där jag fick bo jag vet inte hur lång tid. Därefter placerades jag hos släktingar längre bort. Min lillebror och jag fick bo i olika familjer. Min lilla hund som jag älskade togs ifrån mig. Så småningom efter ett par år kunde vi återförenas med vår mamma och bli en liten familj igen.
Alla barn har rätt att ha en rik barndom. Rik på trygghet, omsorg, kärlek och det basala som mat, bostad, kläder och nöjen.
Det är alla vuxna människors skyldighet att se till alla barns bästa.
Tack till dig som tar dig tid att läsa det jag skrivit här.
OM ATT VARA FATTIG SOM BARN
(Artikel publicerad i Newsmill, 2013-01-24)
Idag vågar jag säga det och skriva om det. Jag skäms inte längre för det.
Fast det har tagit mig kanske halva mitt liv att våga berätta öppet om hur jag
hade det som barn. En så stark skamkänsla kan det utvecklas i ett barn som
lever i fattigdom.
Om författaren: Jag har levt i ekonomisk utsatthet/barnfattigdom som barn och vill berätta
mina tankar kring hur det påverkar ett barn.
Denna dag fladdrar minnesbilder förbi framför mina ögon. Antingen
jag blundar eller har ögonlocken öppna.
Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.
När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.
Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.
För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.
Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.
Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.
Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.
En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.
Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.
En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.
Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.
Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.
Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.
Sedan blir det värre.
Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.
Vi blir vräkta.
Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.
Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.
Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.
Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.
Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.
Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.
En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.
Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.
När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.
Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.
Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.
Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.
Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.
En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.
I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.
Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?
Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.
Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.
Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.
Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.
"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".
Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.
Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.
Fattigdom sätter spår.
Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.
Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.
Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.
Fast att det är 40 år sedan det hände.
Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.
Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.
Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.
Därför att jag vet vad fattigdom innebär.
Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.
Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.
Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.
Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.
Jag går med min mamma och min lillebror länge genom Halmstad innan vi kommer fram till det stora huset där Socialbyrån finns. Där sitter jag och min lillebror och väntar med andra vuxna hjälpsökande människor, medan mamma går in i ett rum och talar med någon på kontoret.
När mamma kommer ut är hon ibland glad för att hon har fått pengar. Då köper mamma en glass till oss på vägen hem. I det danska glasscaféet vid Norre Katts park. Jag minns fortfarande smaken av den danska gräddglassen och kan höra hur det lät när jag bet i den nyss stelnade ljusa chokladen som tanten i affären doppat glassen i.
Fast för det allra mesta är min mamma mycket ledsen eller arg eller sorgsen för att hon har blivit nekad pengar till något som hon har bett om. Till exempel pengar till ett par nya hela promenadskor i stället för de skorna med hål i som hon har på sig. Eller för att hon har blivit misstrodd av personen hon har träffat på kontoret. De gångerna är mamma allra mest ledsen, när hon känner sig kränkt för att man inte har trott på det hon har sagt. Fast att min mamma är en människa som aldrig ljuger och som ofta talar med mig och min lillebror om att man inte ska ljuga eller luras.
För det allra mesta är jag och min lillebror hemma hos mamma efter skolan. Jag går i Örjansskolan i Halmstad. Varje dag äter jag så mycket skolmat som jag kan få ned för att slippa känna mig hungrig. För ibland orkar min mamma inte laga mat åt oss. Och ibland finns där ingen mat i vårt kylskåp när jag kommer hem.
Det är ofta konflikter mellan min mamma och släktingar. Min mamma ringer till dem och ber dem skicka pengar till oss. Hon tigger dem om pengar till mat och annat. Eftersom vi inte har någon telefon går vi till Televerket vid Lilla Torget i Halmstad när mamma ska ringa släktingarna. Det är halva dörrar till telefonkioskerna därinne, så allt min mamma säger, eller ibland skriker i förtvivlan, hörs ut i lokalen.
Jag och min lillebror har med oss ett spel, ett svartvitt Domino, i fickan. Vi sitter på golvet och spelar spelet, lägger ut de olika bitarna och låtsas som att vi inte känner vår mamma när hon talar i telefonen. För de vuxna runt omkring tittar på henne, märker vi. De hör vad hon säger. De hör att hon tigger om pengar. De hör att hon är arg. Så vi skäms. Gör oss så osynliga som vi kan. Fast vi älskar vår mamma mer än allt annat i världen.
Min lillebror skolvägrar. Han blir inlagd och utredd på psykiatrisk klinik. Man hittar inget fel på honom. "Han sörjer", konstaterar man och skickar hem honom till mamma och mig igen. Hela dagarna är han ensam med min mamma, han vaktar henne som ett litet barn gör när mamma är så trött att hon inte orkar mer ibland än att ligga och titta upp i taket. Med en mamma som får depression på depression och lever med ständig ångest över hur hon ska få pengar till mat och hyra.
En gång har läkaren skrivit ut för stark lugnande medicin till mamma. Hon sover mycket djupt och hur än jag och min lillebror försöker att skaka på henne så vaknar hon inte. Jag och lillebror tror att mamma är död. Vi sitter intill henne och vet inte vad vi ska göra. Vi känner inga vuxna människor där vi bor. Vi håller varandras barnahänder och hoppas och ber. Mamma vaknar så småningom och är visserligen trött, fast vid liv.
Jag läser och skriver mycket. En gång skickar jag in en text till en tidning. Vi jublar när jag får ett brev om att jag har vunnit första pris i en novelltävling. Hela 300 kronor. Det första jag gör med pengarna är att köpa ett par nya varma vinterkängor till min lillebror. Sedan är det inte mycket kvar av min vinst. Fast lillebror slipper att frysa om sina fötter.
En gång upptäcker min lillebror att de säljer bränt bröd väldigt billigt i mataffären. Jag, min lillebror och mamma går dit och köper med oss så mycket bränt bröd hem som vi kan bära med våra armar. Vi fyller frysen med det brända brödet.
Det är billiga apelsiner i affären och vi handlar så många apelsiner som vi bara har råd med den gången. En period lever vi på apelsiner. Och så äter jag min skolmat också.
Glädjen finns i fattigdomen också. Som den gången när min lillebror hittar en hel hundralapp i bokhyllan. Hur den hamnat där förstår vi inte, kanske att mamma lagt den där och glömt den. Vi hoppar och skuttar, vi skrattar och dansar, vi är så glada för den där hundralappen min lillebror har hittat. Sedan handlar vi mat för den. Äter oss riktigt mätta och sover gott den natten.
Eller den där dagen innan julafton när det ringer på dörren och där står en man och ger ett stort paket till oss. Det är ett paket från en välgörenhetsorganisation. Vi sitter på golvet i hallen och öppnar paketet tillsammans. Glada plockar vi upp nötter, clementiner, choklad, dadlar och fikon, grötris och annat gott ur kartongen.
Sedan blir det värre.
Mamma har inget jobb och ingen utbildning. Min pappa sitter i fängelse för eko-brott efter att han har gjort konkurs. Mina föräldrar kan inte betala hyran för lägenheten vi bor i längre.
Vi blir vräkta.
Jag minns att jag kommer hem från skolan en dag. Det är flera okända män i vår lägenhet. Jag står och lutar mig mot dörrposten och ser på när de river ned våra bokhyllor från väggarna. Jag ser på när de bär ut våra möbler, våra saker, mina saker ... i stora flyttkartonger till en stor flyttbil. Det går snabbt, allt går så snabbt och jag hänger inte med i vad som händer framför mina ögon.
Jag vet inte vart vi ska flytta. På kvällen är vi i en helt annan del av staden. I en helt annan mindre lägenhet som Socialbyrån har ordnat åt oss. På Valllås, en bit utanför Halmstad. Det är senvinter och det är kallt. Mamma lägger en madrass på golvet i det smala köket alldeles intill ugnen och sätter på värmen i ugnen för att vi ska slippa frysa under natten. Där, på golvet på madrassen, under en grön yllefilt kryper vi ihop nära varandras kroppar, för att sova.
Nästa morgon när jag ska till skolan får jag åka buss i stället för att gå. Jag bor långt bort från mina vänner och kan därför inte längre träffa dem lika ofta som förut.
Jag hittar inte bland mina saker. Mamma orkar inte ta fram mer än det mest nödvändiga ur flyttkartongerna. Jag letar själv.
Långsamt börjar vi bygga ett hem igen. Fast det går väldigt långsamt.
Den mesta kraften vi har går åt till att fundera ut sätt att få mat på bordet, till att kunna betala hyran.
En gång går jag till Tempo för att handla åt mamma. När jag ska betala upptäcker jag att plånboken mamma skickat med mig är tom. Jag känner hur hjärtat bultar när kassörskan tittar strängt på mig. Jag frågar om jag får gå hem och hämta pengar så jag kan betala. Kassörskan lägger undan mina varor. Jag springer så snabbt mina ben bär mig hem till mamma för att hämta pengarna, med andan i halsen. Det är så pinsamt att jag inte hade pengar att betala med. Jag känner mig rädd, ensam och liten. Tårarna trängs i halsen på mig fast kommer inte ut. Sedan springer jag lika fort tillbaka till affären och betalar det jag köpt. Den ekonomiska stressen bor som en tjock, tung klump inuti mig dag som natt.
Min mamma röker inte. Hon dricker ingen alkohol. Hon köper sig aldrig några nya kläder, inget till sig själv. Allt hon kan ge, ger hon till mig och min lillebror. Ändå så räcker det inte för att vi ska kunna köpa nya kläder. Vi får för det allra mesta ärva kläder av andra. Eller gå omkring i sedan länge urvuxna kläder.
När vi har sportlov reser alla mina kompisar bort med sina föräldrar. Jag tar med min lillebror till gratis sportlovsaktiviteter som kommunen har ordnat. Vi går till brandstationen och fascineras av brandmän som åker upp och ned i brandbilarna. Vi går på sportlovsmatiné och tittar på Tarzan-filmer. Jag gråter i mörkret till filmen Love Story. Jag går ensam till muséet och tittar på en utställningarna där. Det finns en tipspromenad med frågor inne på länsmuséet. Jag vinner en bok och blir glad.
Jag är tolv år och bestämmer mig för att jag ska skaffa mig ett bra liv. Jag ska återupprätta mina föräldrar. Utbilda mig, skaffa mig ett jobb. Min mamma och min lillebror ska aldrig mer behöva sakna pengar eller mat, det ska jag se till. De ska aldrig mer behöva gå till någon socialbyrå för att be om pengar. Aldrig mer ska min mamma behöva känna sig så misstrodd. Aldrig mer vill jag se henne så knäckt och så ledsen som de gånger hon gått ut därifrån och känt sig kränkt.
Vi har ingen telefon fast vi har en svartvit TV. När mamma fått socialbidraget köper vi ibland ett färdiggrillat revbensspjäll var och tittar på TV tillsammans när vi äter dem. Det finns inte något som helst synligt kött kvar på revbensspjällen när vi gnagt färdigt på dem. De är renskrapade. Så som vi själva är ekonomiskt för det allra mesta.
Vi lever hela tiden på randen till ett tomt kylskåp.
Och vissa dagar är kylskåpet helt tomt.
En sådan dag, mitt i högsommarvärme, letar min mamma efter mat i frysen. Hon blir glad när hon hittar en burk med sparat dopp-i-grytan från i julas. Hon värmer det och vi skrattar när vi sitter kring vårt runda bord och doppar bröd mitt i sommaren.
I skolan talar jag aldrig med någon om hur jag har det hemma. Om andra barn berättar om vad deras föräldrar jobbar med, så sitter jag helt tyst och kryper ihop, vill bli osynlig, gömma mig, känner mig rädd att någon ska fråga mig vad mina föräldrar jobbar med.
Ingen vuxen frågar mig hur jag har det, hur jag mår. Kanske är de för rädda för att fråga mig? Eller är det så att de helt enkelt inte ser hur jag har det? Har jag blivit så skicklig på att gömma det jag bär på inom mig? Har jag blivit så skicklig på att dölja mina känslor bakom ett skratt, ett leende?
Jag läser mina läxor och är skötsam. Jag ska ju skaffa mig en utbildning, ett yrke, är målinriktad och fokuserad. Skolan och läxorna är en oas, en vila i mitt och min familjs annars så kaotiska liv.
Fast jag sätter mig alltid allra längst bak i klassrummet numera. Jag gömmer mig, blir osynlig, vill inte synas. Stilla förvandlas jag från den som var så glad, livlig, som gillade att spela teater och räcka upp handen, till någon som gömmer sig, som tiger i stället för att prata. Till någon som slutar att räcka upp handen och i stället sitter med nedböjt huvud över mina böcker.
Fattigdomen förvandlar mig till ett barn som bär på ett tungt ansvar som hon själv har tagit på sig.
Stilla sjunker min kropp samman. Jag blir tunn som en anorektiker fast att jag äter det jag får tag i.
"Det är hemskt så smal du är", säger de vuxna till mig. "Du äter väl?".
Ja. Jag äter. Jag äter det som finns att få. Glupskt stoppar jag i mig nästan vad som helst för att känna mig mätt. Fast det hjälper inte. Jag är lika smal ändå. Det går att räkna revbenen på mitt bröst. Mina armbågar och knän är som stora klumpar på mina tunna växande armar och ben.
Mina glada sorgfria barnaögon har förvandlats till sorgsna, glänsande, vuxenögon i ett barns ansikte.
Fattigdom sätter spår.
Blir till ärr, ångest, klumpar i magen.
Som kan väckas till liv långt, långt senare, när man minst väntar sig det.
Eller mitt i natten, i en mardröm, så står jag där igen och ser flyttgubbarna bära ut vårt hem när vi blivit vräkta.
Fast att det är 40 år sedan det hände.
Min familj kunde så småningom sluta ansöka om socialbidrag. Min mamma skaffade sig utbildning och arbete. Efter att jag skaffat mig utbildning och jobb, stöttade jag min mamma och min lillebror ekonomiskt när det behövdes under många år. Också som vuxen.
Jag fick det ekonomiskt trygga liv som jag så målmedvetet jobbat för. Ett vanligt Svensson-liv, som var min högsta dröm i livet.
Jag känner mig rik idag. Trots att jag idag är långtidssjukskriven sedan länge på grund av stressrelaterad ohälsa.
Därför att jag vet vad fattigdom innebär.
Även om det särskilt vissa dagar är en tung kunskap att bära på.
Alldeles särskilt de dagar jag påminns om hur många de människor är som blundar för de barn som lever i utanförskap och fattigdom. I Sverige. Eller någon annanstans i världen. Idag år 2013.
Därför är det en sådan tröst att läsa om andra där jag kan känna igen mig själv och mina upplevelser från när jag var liten. Jag var inte ensam, fast att jag kände det så. Jag är inte ensam som vuxen om att ha varit fattig som barn, fast att det ibland känns så ensamt.
Det är bara så få av oss som vågar berätta om att de är eller har varit fattiga under sina liv.
Det gör så ont att minnas.
Anna-Karin Mattsson
#Blogg100 - Dag 72
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)