När jag var i Göteborg för att uppleva konserten med Håkan Hellström på Ullevi i helgen, besökte jag Trädgårdsföreningen i Göteborg två gånger. Först innan konserten och sedan på förmiddagen efter konserten.
Trädgårdsföreningen i Göteborg är en sann oas. En sådan oas som alla städer behöver där människor kan andas en stund. En kraftkälla.
Jag såg två brudpar som blev fotograferade bland blommor och grönt när jag var där. Paddan kom lugnt glidande i vattnet intill parken ibland. I gräset bredde människor ut sig. Alla åldrar i en röra. På filtar med en fikakorg. Direkt på gräset på rygg.
Nu är tid att njuta av allt det vackra. Känna sommaren ända ner från tårna och in i själen.
Månen högt uppe i junihimlen och alla vi 69.349 människor i publiken på Ullevi fick en magisk konsert den 7 juni 2014 med Håkan Hellström och hans band och inbjudna gäster.
Jag är helt säker på att energin från oss här nere den kvällen nådde ända upp till månen.
En konsert som blev musikhistoria; Nordens största musikkonsert någonsin.
Vilken kväll!
Innan konserten räknade jag, min man och äldsta dottern på hur många gånger vi sett konserter med Håkan Hellström. För mig var konserten på Ullevi den nionde eller tionde. Jag vet inte helt säkert. Äldsta dottern slog mig med hästlängder. Hon har varit på 33 av Håkans konserter sedan 2006.
Mina förväntningar inför kvällens konsert var ärligt skrivet lite tvivlande. Tvivlande på om den skulle kunna överträffa upplevelsen från Allsången och konserten efteråt förra sommaren 2013. Då när befriande tårar rann nedför kinderna på mig under Håkans mästerverk "Du är snart där". Så trösterik. Så kraftgivande med de vackra orden "Fortsätt ... när allt du levt för räknats ut som ett skämt, fortsätt ...." Eller "Jag tror, att när vi går genom tiden, att allt det bästa, inte hänt än, jag tror..." Som en gospel att nynna på inom sig för evigt utan att någonsin tröttna på vare sig orden eller musiken. En kraftkälla.
(Allsången, sommaren 2013)
Hur ska jag kunna berätta om konserten på Ullevi för dig som kanske inte var där? Hur ska jag kunna förmedla ens en liten gnutta av magin som sker när nästan 70.000 människor tillsammans med Håkan Hellström sjunger hans ljuvliga "Valborg"? För mig Sveriges nyaste nationalsång.
Hur ska jag kunna skriva om energin av värme, glädje och kärlek som flödar genom mig när Håkans musik och texter väcker de djupaste känslorna som kärlek och sorg på samma gång? Energin som fyllde hela Ullevi denna kväll. Som lever kvar i mig fortfarande trots att konserten är över sedan många timmar nu.
Fast just denna konsert kommer aldrig att vara över för mig. Inte annars heller. "Det kommer aldrig att vara över för mig" sjunger Håkan Hellström och nu är det så. Håkan har skrivit musikhistoria.
Innan konserten började gjorde vi i publiken Vågen flera gånger på Ullevi. Det var första gången för min del och bara det en härlig känsla när så många människor gör något tillsammans. Fast ingenting jämfört med det som skulle komma.
Plötsligt var Håkan där på scen. Lika självklart vackert enkel och äkta som alltid. Liten, spröd och sårbar på samma gång som stor, kraftfull och ... nej, där är ingen motsats till sårbar i Håkan. Det är sårbarheten som är själva styrkan i det jag upplever hos Håkan Hellström. Precis som i oss alla, vi människor.
Håkan såg ut som en liten myra på scen från långt bort där jag satt. Hans röst var lugn och trygg när han i början av konserten funderade över om inte de i publiken som satt allra högst däruppe kände svindel. Sedan förklarade att han inte trodde att han skulle kunna leva upp till de förväntningar som han förstod att många hade denna kväll. Fast han lovade att han skulle sjunga för oss så länge benen bar honom.
Bakgrunden på scenen var som målade vackra akvarelltavlor med sagoskimmer i sig med inspiration från Göteborg och västkusten där. En stor fullmåne i vackra blå nyanser. Lyftkranar. Charmiga gamla trähus inspirerade troligen från Haga. Jag är inte Göteborgare så jag kan inte alla miljöer i Göteborg. Mycket vackert var det i alla fall för mig som var publik. Inga hysteriska effekter som stressade mig så att förtrollningen från Håkans musik och texter dränktes i röran.
Allt flöt samman i en helhet. Det som skedde på scen och det som skedde i publiken. Månen däruppe på himlen med bilden av månen där på scen en stund. Alla de myrliknande människorna med Håkan och musikerna på scen.
Vi var alla ett. Människor. Kärlek. Musik. Energi. Passion och eufori. Dans. Konst. Magi.
En helhet som gick rakt genom alla mina celler, min hud rakt in i mitt hjärta.
Idag skriver jag det 100:e inlägget i Blogg100. Kanske kommer det att kännas lite tomt imorgon efter den här utmaningen tillsammans med andra bloggare.
Kanske är det tid att ha en annan utmaning för mig själv? Jag läste i lokalpressen häromveckan om en kvinna som gjort ett Gå100. Under 100 dagar gick hon en mil varje dag. Kanske passande med en sådan utmaning efter Blogg100.
Eller kanske Sommar100? En sommardag 100 dagar i rad.
Är det ens en utmaning?
Jag kastar mig rakt in i det. Bums!
Sommar100, så härligt det ska bli!
Och jag börjar på allra, allra bästa sätt idag.
En fantastisk upplevelse som jag kommer att blogga om så snart jag "landat" lite efteråt.
Tack till Fredrik Wass som hållit i trådarna till Blogg100.
Tack till alla härliga bloggare som jag mött under Blogg100.
Tack till alla som läst och kommenterat i min blogg under Blogg100.
Tänk att Blogg100 snart är över för i år. Jag minns när jag började bloggutmaningen att jag tänkte att jag skulle blogga mig in i sommaren. Och det är ju precis det som jag har gjort.
Att ha ett inlägg i sin blogg varje dag är inte så konstigt egentligen. Man kan lägga in en bild. Några visdomsord. En dikt. Det tar inte lång stund.
Fast att skriva något som känns betydelsefullt både för mig själv och för andra varje dag är något annat. Det kräver sin bloggare. Jag har gjort så gott jag har kunnat. Det räcker för mig.
Mitt mål med Blogg100 var inte att prestera fantastiska blogginlägg. Utan att hitta nya människor med samma intresse som jag själv; att skriva och blogga. Det har jag gjort. Flera nya bra bloggar har jag hittat till tack vare Blogg100. Där finns många som liksom jag själv gillar att uttrycka mig i ord och bilder. Massor av kunskap, levnadsvisdom och berättelser kan man hitta hos oss bloggare.
När jag är klar med Blogg100 kommer jag att blogga som förut. Inte varje dag. Utan när jag känner att jag har något att dela med mig av. Säkert ett par gånger i veckan som det brukar vara här i min blogg.
I min blogg ska det också finnas plats för det viktiga andrummet. Tid för eftertanke.
Precis lika viktigt här för mig som IRL.
I Stockholm är det ett event den 10 juni där man firar Blogg100 tillsammans. Också i Jönköping och på andra ställen kommer bloggare att samlas för att fira. Hur jag själv kommer att fira vet jag inte säkert än. Om det blir för mig själv eller med andra.
Jag har något mycket roligt fast också energikrävande som väntar runt hörnet nu. Därför får jag sortera bland de aktiviteter jag gör så att jag inte överanstränger mig. Hushålla med min mentala kraft, vilket inte är särskilt enkelt bland alla intryck i livet och alla tankar och känslor som far runt i mig som människa. Pauser och meditation och bara vara är min bästa medicin för att ge näring åt det mentala.
Jobbfrågan gissar jag kommer att bli het i valdebatten. Nya Moderaternas "Alla behövs" låter ju bra. Fast verkligheten ser annorlunda ut.
För vilka människor har egentligen möjligheten att bli anställd på riktigt?
Att komma med i "Arbetslinjen"? Vilka har egentligen möjligheten att göra det valet? När Nya Moderaterna med statsminister Fredrik Reinfeldt pratar om att människor ska ha valmöjligheter får det mig ibland att må illa. Därför att alla människor har inte valmöjligheter. Och definitivt inte i det tuffa arbetsklimat vi har idag. På valnatten efter EU-valet sa statsminister Fredrik Reinfeldt: "Nu får vi en svensk vänster som definieras av krafter till vänster om S
i sitt motstånd mot en marknadsekonomi, mot arbetslinjen och för en
misstro mot människors möjlighet att välja." (Aftonbladet)
När Reinfeldt talar om människors möjlighet att välja, så handlar det tyvärr inte om alla människor i samhället utan om ett visst antal människor. Livet är inte så enkelt som att man alltid kan välja eller inte välja. Visst har alla människor möjlighet att välja hur man förhåller sig till en situation. Fast möjlighet att välja att få en anställning är begränsad för vissa grupper, till exempel.
Människor med psykisk ohälsa har betydligt sämre möjligheter att få en
anställning än andra grupper. Samtidigt ökar den psykiska ohälsan i Sverige.
Det beror inte på att människor med psykisk ohälsa är arbetsovilliga. Tvärtom. De allra flesta människor med psykisk ohälsa vill jobba, vara självförsörjande och vara med i ett sammanhang precis som de flesta andra. Fast i dagens krävande arbetsklimat med mycket stress är det inte så lätt att ha ett funktionshinder. Synligt eller osynligt.
Det är ett välkänt faktum sedan länge att många arbetsgivare avstår från att anställa människor med psykisk ohälsa. Den senaste undersökningen hos Hjärnkoll visar inte några större förändringar när det gäller detta.
Det är hög tid att sluta diskriminera människor med psykisk ohälsa anser jag.
Dags för arbetsgivare och chefer som fattar beslut om anställningar att göra sig av med gamla fördomar och våga tänka nytt.
Det är hög tid att skapa arbetsplatser där alla verkligen får plats och behövs.
Arbetsmiljöer skapade efter människans behov i stället för kapitalets. Det är hög tid för förändring.
Jag har träningsvärk i hela kroppen idag. Från hälarna ända upp till hårrötterna.
Var ute på långpromenad med Mimmi igår eftermiddag. Mötte inte en människa under vår promenad fast såg underbara sommarblommor. Bland annat de vackra lupinerna på bilden.
Det känns som att naturen redan firar midsommar nu. Svalkan, molnen och det stilla regnet kändes rogivande efter soliga och varma dagar.
Mimmi har så mycket att hålla koll på när vi är ute och promenerar. Fåglar. Hon luktar på blommorna eller om det nu kanske är någon annan doft hon känner där i blomman. En liten snigel som kryper över vägen märker hon bums och vill dit och nosa.
Hon är så nyfiken på allt omkring sig, precis som en liten unge. Efter promenaden slängde hon sig rakt över sin hundbädd och sov länge. Varm och avslappnad.
Det är stort att kunna ha en liten hund i sin närhet. Mimmi ger mig så mycket kärlek, närvaro, gos och bus.
Min katt är jag också så tacksam för. Igår ville hon bli borstad. Hon hoppar upp till mig, sätter sig nära mig, jamar och tittar mig rakt in i mina ögon. Om inte jag lägger från mig tidningen eller vad jag nu kan ha i händerna så nafsar hon lite i min tröja för att få mig att hämta borsten och kammen och borsta henne.
Naturen och djuren. Så viktiga för mig som människa.
Den här helgen köpte jag plantor och planterade i stora krukor och i trädgården. Pelargoner är mina och många andras favoriter. De tål både värme och torka och klarar sig hyfsat också en sval sommar.
Därför blev det ett antal pelargoner som jag köpte med mig hem. Prisvärda är de också, pelargoner. Alldeles särskilt om man driver upp dem själv. Dessutom köpte jag Rosenskära. Förr om åren när jag hade långa, djupa rabatter fulla med blommor längs med husväggen brukade jag fröså dem. De var tacksamma, blommade oftast om flera år efter att jag sått dem och dök upp lite varstans i trädgården. Mycket vackra att sätta i vas också.
Persilja och gräslök köpte jag. För av någon anledning som jag inte vet har de dött ut i vårt grönsaksland.
En frisk och fin planta citrontimjan hamnade i en kruka i söderläge på trappan till uterummet. Där kommer den att trivas är jag säker på.
Citrontimjan kan man använda i till exempel såser, stuvningar och soppor. Till både fisk och fågel och annat kött. Man kan till och med ha citrontimjan i badet, läste jag på etiketten till plantan. Nu har jag inget badkar längre. Fast kanske kan man ha citrontimjan i fotbadet, tänker jag. Hur som helst, en mycket användbar liten växt som det för mig är en njutning att dra fingrarna över och känna den goda doften efteråt.
Helst av allt skulle jag vilja plantera perenner i de stora blomkrukorna. I en del av dem i alla fall. Så att jag inte behövde plantera nytt varje år. Bra både ekonomiskt och mer lättskött. Jag ska läsa och leta efter vilka växter som tål att stå utomhus i krukor året runt. Jag hade under flera år en vacker Nepeta i en stor kruka som överlevde vintrarna. Jag hade tänkt plantera det i år igen. Fast de plantor jag hittade i helgen hängde och såg inte alls lockande ut att plantera.
Har du kanske några tips på perenner som klarar att leva i krukor året om?
