Lögner, svek och tillit

Om det är något som verkligen kan förstöra relationer så är det lögner och svek. Det har jag upplevt sedan jag var liten, många, många gånger om. Det gjorde att jag i tonåren medvetet bestämde mig för att jag själv ville vara en så ärlig, äkta och pålitlig människa som möjligt.

"Du är lika pålitlig som en Sankt Bernhardshund", minns jag att min lillebror sa till mig en gång.

På arbetet var jag känd som den som höll sina löften och såg till att om jag lovat att utföra ett jobb så gjorde jag också det. Till den tidpunkt som var bestämd.

Tillit är alltså en av de saker som jag värderar mycket högt i mitt liv. Alldeles särskilt i relationer. Därför är jag kanske också särskilt sårbar just när det gäller tillit. Fast visst är väl de flesta av oss sårbara när det gäller lögner och svek? Det tror jag. Även om man kanske är ännu mer sårbar som människa om man upplevt mycket lögner och svek som barn, från de som skulle varit de man kunnat lita på. Föräldrar. Nära anhöriga och vänner. Det tror jag också.

Så om du eller jag vet att där är en människa som har upplevt mycket svek och lögner i sitt liv, tänk på att vara alldeles särskilt rädd om den människan. Om det lilla barnet som finns inuti henne. Den där lilla som litade på den hon älskade mest i universum. Och som svek henne.

Därför att varje gång som den där lilla inuti den vuxna människan upplever en lögn, eller ett svek, så får hon flashback från de där sveken som gjorde så obarmhärtigt ont i hennes lilla fågelhjärta när hon var liten. Alla de där frågorna dyker upp i henne om "varför?". Det som hon inte ens klarade att sätta ord på som barn. Allt var bara känslor som gjorde ont.

Vad är det som gör att vissa människor ljuger till och från? Då menar jag inte vita lögner, utan andra lögner. Vad är det som gör att vissa människor sviker gång på gång på gång?

Jag har mina egna tankar kring det.

Vad tror du?

Vilken start på 2016

Pust, den 18 januari på nya året idag och jag tycker att det redan har hänt så mycket att det räcker och blir över för min del. Vi har hjälpt äldsta dottern med hennes senaste flyttning.

Sedan kände jag att jag behövde vila både kropp och själ. När barn flyttar ur boet innebär det inte bara känslomässigt kaos ibland, utan också att man behöver fixa en del i sitt hem. Inte några stora saker, men det är ändå det som kommer till förutom det vardagliga.

Sedan kom det tragiska beskedet om David Bowies död. Jag är inte ensam om att känna när det beskedet kom. Det känns som att en hel värld för en stund var i chock och sorg och saknad. Som jag läste att någon skrivit om att när det verkligen gäller så är det inte politiker eller religiösa ledare som når in till människors hjärtan. Utan det är musiker och artister, konstnärer och författare som lyckas beröra oss på ett sådant sätt som till exempel David Bowie har gjort.

Det vackra är att David Bowies musik kommer att leva länge, länge och att den kommer att fortsätta att inspirera människor till skapande. På så sätt är David Bowie och andra skapande människor odödliga. Oavsett vilken tro man har, tänker jag.

Jag hann knappt börja andas efter beskedet om Bowies död, förrän min katt fick åka till veterinären. Hon har haltat sedan jul fast då fanns det inga tider till henne på Djursjukhuset eftersom hennes allmäntillstånd var bra. Nu blev hon i alla fall ordentligt undersökt också av en ortoped. Man tog prover för att se så att hon inte fått diabetes eller problem med sköldkörteln. Det blev en nervös väntan innan jag fredag kväll fick det glädjande beskedet att alla prover från henne var bra. Vilken lättnad!

Hur som helst så har min katt inflammation i båda frambenen. Det är anledningen till att hon har rört sig annorlunda den senaste tiden. Min katt är på sitt 15:e år. Jag inser att hon nu är en äldre katt. Jag vill att hon ska ha ett bra kattliv så länge som hon lever. Jag och de andra i min familj älskar henne så mycket. Hon är så lugn och snäll inte minst mot min lilla dvärgpudel Mimmi.

Nu ger jag min katt inflammationshämmande en gång om dagen i 28 dagar. Sedan ska jag kontakta veterinären igen för att se om behandlingen har hjälpt. Om den ska avbrytas eller om jag ska fortsätta med den.

Sedan kom kylan. Det är härligt att det har blivit vinter, rimfrost och knarrande snö under fotsulorna tycker jag. Igår var det blå himmel och sol och jag njöt under min promenad fast att jag frös om hela kroppen. Jag har liksom inte vant mig vid kylan än, glömmer att ta på mig tillräckligt med kläder när jag går ut.

Ja, så mycket som redan hänt det här året. Och då skriver jag ändå inte allt här i bloggen. Det mest privata håller jag för mig själv.

Nu får jag komma ihåg att ta hand om mig själv också. Jag är förkyld, har nackspärr och ont i leder och muskler. Kanske att jag skulle behöva ett besök hos veterinären själv? Ibland känns det som att man får bättre och snabbare hjälp där än på vårdcentraler och sjukhus. Fast som vilket djur skulle jag be om hjälp i så fall? Är jag mest en katt eller en hund? Eller mera ett marsvin?

Januari och ett tag till framåt brukas kännas tunga för mig. Och säkert för många andra också. Jag får jobba med mina tankar för att inte deppa ihop och vara snäll mot mig själv. Gå på bio som jag gjort. Göra sånt som jag gillar att göra. Ibland räcker det att bläddra i en tidning för att jag ska må bättre. Eller ta en promenad. Vara med mina djur. Träffa någon som jag håller av. Framförallt vara noga med sömn, motion, mat och så något glädjefyllt varje dag. Det är mitt eget recept på välmående, egentligen året om.

Nästa bild här nedanför tog jag igår vid solnedgången. Har du sett hur rimfrostträd i solnedgången, med lite fantasi, kan vara förvillande lika rosa körsbärsträd i blom? Det var så vackert att ja, där tappade jag andan en stund igen, under trädet. Ser du månen där bland trädgrenarna?

Filmen "En man som heter Ove"

Jag hade fyra biobiljetter som jag fått i present, så därför blev det ett biobesök till nu i helgerna. Den här gången såg jag filmen "En man som heter Ove" med Rolf Lassgård. Salongen var fullsatt.

Det var en starkt berörande film om de små vardagshändelserna som kan göra stor skillnad för en människa. Inte minst när man befinner sig i en livskris.

Rolf Lassgård spelade Ove på ett fantastiskt sätt. Stort skådespeleri.

Om du är känslosam som jag är, ta med en stor näsduk om du ser filmen på bio. Mina tårar föll under nästan hela filmen. Även om där också var plats för skratt.

Där var flera olika självmordsscener som jag känner mig lite kluven till. Det är bra att det visas så att vi minskar skammen kring självmord och självmordstankar.

Jag tycker ändå att de scenerna var lite väl utdragna och onödigt detaljrika. För mig som både varit anhörig och också under djup depression en period haft egna självmordstankar, väckte det jobbiga minnen.

Fast just de scenerna kan också öppna för samtal kring självmord och framförallt visa hur viktigt det är att vi ser varandra och bryr oss om människor i vår närhet som går igenom en livskris.

Jag rekommenderar filmen varmt till dig som vill se en berörande film om det djupt mänskliga. Både glädjen och sorgen. Kom bara ihåg att ta med stora näsdukar.

Filmen En underbar jävla jul

Gå på bio är mysigt. Igår såg jag filmen "En underbar jävla jul" på Filmstaden inne i stan. Det var i stort sett fullt i biosalongen. Filmen var en komedi. Jag skrattade mig igenom nästan hela filmen. Utom själva slutet, där det var rörande så att jag fick lite tårar i ögonen.

Skickliga skådespelare, knäppa rollfigurer som var väldigt mänskliga och jag tror inte att jag är ensam om att både känna igen mig själv och andra i de olika karaktärerna och händelserna i filmen.

En lättsam film fast där det också gick att hitta ett och annat djup.

En mening bär jag med mig från filmen:

"Man måste stå upp för sig själv. Annars förlorar man sin värdighet."

Så är det.

Och det är viktigt.

Saknad

Dig saknar jag
kanske allra mest

När mörkret lägger sig med mig

Och i gryningens känslofyllda timmar

Det är då jag saknar allra mest ...

När inget stör
det jag hör
där inifrån mig

Mitt hjärtas slag

Min puls ...


(Anna-Karin)

Gott Nytt År!

2015 var ett på många sätt tungt år. Så tungt att vissa saker som hände önskar jag inte hade hänt i världen. Där fanns ändå ljusglimtar i mörkret.

Det får mig att tänka på några ord som jag hörde i en film igår kväll, Kalenderflickorna. Några vackra rader om solrosen som alltid, oavsett hur starkt eller svagt solljuset är, ändå med hela sin varmt gula blomma följer den strimma av ljus som är där.

Så är det med mina krukväxter i fönstren också. Paraplyaralian i köksfönstret börjar få nya små, små blad. Ljuset har redan ökat för varje dag och vi går långsamt mot allt fler soltimmar igen. Lämnar de långa mörka stunderna bakom oss. Sekund för sekund.

Ljuset från dagen därute har så stark effekt på mina krukväxter, att jag får vrida dem ibland för att de inte ska växa sig sneda. Så vänder och drar de sig till ljuset. Till det ljus som finns, hur starkt eller svagt det nu än är.

Så vill jag leva, idag och andra dagar. Vända mig mot den svaga, ljusa strimman i mörkret eller bada i ljus när livet är så.

Om jag ska sammanfatta mitt år för mig som människa personligen, känner jag att ordet "förändring" är tillräckligt. 2015 har inneburit många förändringar för mig. Ibland har det varit svårt att hänga med i svängarna. Jag har inte alltid hunnit landa innan nästa backe, uppför eller nedför, har varit där.

Jag önskar att mitt 2016 blir ett lite lugnare år för mig. Tid att landa och att hitta till vad jag vill nu och framåt. Tid att njuta av det som är.

Till dig som läser här önskar jag dig ett riktigt Gott Nytt År!

Sök den strimma av ljus som alltid finns där.

Också i mörkret.

Minns att utan mörkret skulle vi inte kunna se ljuset.

Följ ljuset!

Som solrosen varje dag vänder sitt ansikte mot solen däruppe.

Vad är det mest meningsfulla som jag gjort?

Funderar över vad jag gjort i mitt liv så här långt. Inser att det mest meningsfulla jag själv tycker att jag gjort, är inte det som jag fått pengar för.

Den största belöningen är kanske den som inte går att mäta i sådant som pengars värde.

God Jul!

En riktigt fridfull och God Jul önskar jag dig som kikar in här i min blogg!

Det har för mig varit en ovanligt hektisk tid innan jul av olika skäl. Därför ska min jul bli så här tänker jag:

Fokusera på god sömn, vila, små promenader i dagsljus, njutning och gemenskap med människor där jag mår bra.

Precis så som jag läste häromdagen att en stressforskare rekommenderade att man gör för att lindra julstressen som vi nutidsmänniskor ofta drabbas av.

Egentligen är det ju så enkelt med julfrid. Ibland kan det räcka med tystnad och ett tänt ljus för att känna julfrid. Det gäller att hitta till känslan av frid inuti sig själv, så spelar det inte så stor roll hur verkligheten ser ut runt omkring.

Vi människor vill så gärna göra det krångligt för oss, fast att vi egentligen inte alls behöver göra det.

Musik ska jag lyssna på också i jul. Det betyder mycket för mig.

Ta väl hand om dig och ta väl hand om de människor du älskar.

Allt gott! /
Anna-Karin

Statsministerns jultal 2015

Idag kl 12.15 håller statsministern sitt jultal. Den 1 januari 2016 kommer han och regeringen äntligen att kunna regera med sin egen budget. I stället för med Alliansens gamla budget som man tvingats regera till i mer än ett år på grund av SD:s pajaserier i riksdagen förra hösten.

HÄR en sammanfattning av flera viktiga reformer som regeringen nu kommer att genomföra. Vallöftet att ta bort utförsäkringarna är för mig personligen det jag känner störst glädje över just nu att det blir verklighet.

Jag önskar att detta är början till ett samhälle med minskade klyftor mellan människor, ett solidariskt samhälle. Därför att det är ett gott samhälle för alla människor, oavsett livssituation

Jag tror inte att vägen dit är lätt. Men jag är övertygad om att den är möjlig och att den är nödvändig. För mig och andra, för barnen och barnbarnen. För kommande generationer.

Pepparkaksminnen

Årets pepparkakor hos mig är färdigköpta. Jag äter många så jag blir riktigt snäll.

I år har jag inte bakat en enda pepparkaka. Jag köper färdiga. Fast de hembakade är de allra godaste. Jag tycker att pepparkakor ska vara tunna och knapriga och gärna lite brända också.

Förr om åren bakade jag alltid pepparkakor till jul. Jag gjorde degen själv. Sen fick jag två små gulliga döttrar från någonstans som jag fortfarande inte riktigt förstår varifrån, som hjälpte mig att baka.

Nja, i början åt de mest av degen. Sen fick de ont i magen.

Det var en av de mest lyckliga tiderna i mitt liv så här långt. När jag stod där vid arbetsbänken med en liten knappt och en drygt meterhög dotter på var sida om mig och de hade sina egna små brödkavlar som de kavlade deg för fulla muggar med. Samtidigt som de hela tiden bad om mer och mer deg att stoppa i sina små röda munnar.

Det var nästan så att jag kände mig som en fågelmamma just i den stunden. Så som deras små munnar gapade. Vi hade så roligt,vi skrattade och var så glada, vi blev så himla mjöliga och golvet blev mjöligt och det var deg lite överallt i hela köket när pepparkaksbaket var avklarat till sist.

Sen fick jag mer och mer bråttom som heltidsarbetande småbarnsmamma. Antingen gjorde min mamma pepparkaksdegen åt oss eller så köpte jag den och nöjde mig med att baka ut pepparkakorna.

I stället för att göra egendesignade pepparkakshus som förut, köpte jag färdiga pepparkakshusmallar. Det var verkligen jätteroligt att göra pepparkakshus. Att spritsa vackra mönster av kristyr och att trycka dit non-stop på taket i många olika färger. Att göra istappar från taket av kristyr. Att placera pepparkakshuset på en bomullsklädd bricka och att sätta dit små söta tomtar som kikade ut genom pepparkakshusets fönster och som fanns runt omkring pepparkakshuset.

Sen efter jul åt vi upp pepparkakshuset. Usch så mycket damm vi måste ha fått i oss. Men det struntade vi i. Det var glada dagar, så lyckliga dagar i mitt liv verkligen. Så tacksam jag är att jag har fått uppleva det.

I år har jag köpt färdiga pepparkakor. Det var Nyåkers pepparkakor och de var förvånansvärt goda, tycker jag. Det är bra att det finns färdiga pepparkakor även om jag saknar att baka, faktiskt.

Men nästa jul, DÅ ska jag minsann baka själv igen!

I alla fall en liten, liten pepparkaksgris. Eller två.

Livet har många olika faser.

En del är gladare än andra.

En del faser är man starkare än andra.

Det viktiga är att man minns glädjestunderna och gör det man kan för sig själv de stunder som inte är så glada i livet. Och att man hittar sätt att hantera de olika faserna i livet så att man klarar de kriser som man ibland behöver gå igenom för att komma vidare som människa.